Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel 6. Karin

Mitt hopp om att någon skulle höra mig, hade verklige sjunkit som en sten mot botten. Ända tills jag hörde något annat morra. Jag ville skrika efter hjälp, tills något skars mot min mage så att jag skrek till ännu högre. Det är nu det är över, det är nu jag kommer lämna jorden. Och jag fick inte ens se min familj en sista gång. Ett enda skärsår till, och jag kommer nog försvinna.

—————————————

Där låg jag på den fuktiga marken. Väntandes nästa slag från vargen. Hur skräckslagen jag än var, vågar jag kika fram lite. För det tog sån tid för nästa slag, men också för att ljudet av gnyende nådde mina öron. Just då såg jag att vargen inte var över mig längre. Snabbare än blixten satte jag mig upp och det var då jag såg det. Balto hade hoppat på den vargen och höll på att "brottas" mot den.

Det tog mig bara en sekund för att se en annan varg. Den gjorde sig redo att hoppa på mig. Skräckslagen som jag var, kravlade jag mig bakåt. Tills att min rygg slog i en av trädens stammar. Vargen var smart och tänkte inte slösa bort sin chans. Så den hoppade och jag skrek av skräck när jag tryckte mig som en liten köttbulle mot stammen.

Precis när jag skulle täckta för mina ögon, kom en pil sussandes och träffade vargen i luften. Så den landade på marken i en hård smäll. Jag hann inte ens kika bakom stammen för att se vem det var. Förens han kom fram, galopperandes på en vacker häst.

Lukas?

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag hade aldrig kunnat vara gladare över att se honom. När han hoppade av hästen, la han en pil på sin långbåge och spände den till kinden. Balto var snabb och skulle ställa sig en bit framför mig, som Lukas också gjorde.

Tillsammans gjorde dom allt för att hålla vargarna borta från mig. Kom dom för nästa mig, tog antingen Lukas hand om dom eller Balto. I slutändan, låg några döda medans resten sprang därifrån. Då var det bara jag som var problemet.

För när alla var borta, vände sig Lukas om och såg in i mina tårfyllda ögon. Hans mörka blick gjorde mig livrädd för vad han skulle säga och göra.

"VAD TÄNKTE DU MED EGENTLIGEN? DET DÄR KUNDE HA GÅTT RIKTIGT ILLA TILL, ALEXIA DOM KUNDE HA DÖDAT DIG!" Skrek han på mig och pekade mot hållet dom överlevande vargarna sprang mot.

Han släppte inte ens blicken ifrån mig för en sekund. Hur mycket jag än ville svara honom, vägrade min tunga forma orden. Istället tog han till orda igen, men samma ilska och allvarliga ton som innan:

"LOVA  ATT ALDRIG GÅ UT HIT IGEN SJÄLV, OKEJ?!"

Jag kunde fortfarande inte forma några ord, så jag nickade bara. Vilket fick honom att sucka djupt. Jag såg även att hans axlar sjönk lite granna, innan han kollade på hela mig. Tills hans blick fylldes av oro när han kom ner till min mage. Det fick mig faktiskt att kolla ner på den också.

Vargen hade rivit upp tre sår på min mage och rivit upp klänningen. Som en reflex, täckte jag magen med armarna. Vilket fick han att sucka djupt.

"Vi måste ta dig tillbaka innan du förblöder" sa han och la pilbågen över axeln.

Han räckte mig sin hand, som jag tveksamt tog. Min tveksamhet var enbart för att jag var rädd för såren. Men dom sved faktiskt inte, iallafall inte lika mycket. Min kalla hand i hans varma, hjälpte lite granna. Fråga inte hur, men det kändes verkligen bättre. Ja tills han drog upp mig från marken. Endast en halv sekund kunde jag stå, tills jag föll i hans famn.