Kapitel 11. Överraskning nummer 2

1.2K 21 16
                                    

Vi höll på tills klockan blev ungefär 11:26 och Lukas och jag sa hejdå till alla. Han skulle visa mig en sista överraskning. Jag kan erkänna att jag frågade honom hela tiden om vad det var. Men han svarade alltid att jag allt får se. Han blev till och med jobbigare när jag var tvungen att ha på mig ögonbindel igen. Det skulle tydligen ta en stund så jag fick sova om jag ville. Vilket jag absolut gjorde.

----------------------------------------------------

"Alexia, dags att vakna" hörde jag Lukas röst säga som fick mig att vakna och kolla på honom med trötta ögon.

"Mm..?" Mumla jag och gnuggade mig i ögonen.

"Vi är framme" sa han och log mot mig.

Jag sträckte mig innan jag kollade ut genom fönstret. Jag måste fortfarande sova, för det här måste vara en dröm. Det här kan verkligen inte vara sant. Ändå började mina ögon att tåras. Jag hörde hur Lukas öppnade sin dörr och gick ut. Han gick runt till min sida och öppnade dörren åt mig. Allt jag kunde göra var att stirra på honom med tårfyllda ögon.

"Snälla säg att jag inte drömmer" bad jag nästan rädd för vad han ska svara, så jag kan erkänna att rösten gav vika.

"Du drömmer inte, du är hemma" sa han leendes och sträckte fram sin hand till mig.

Jag tog inte hans hand, utan jag slängde mig i hans famn. Rent reflexmässigt backade han bakåt några få steg, men ramlade som tur är inte bakåt. Jag stod så nära att jag kände hans kroppsvärme, med mina armar runt hans nacke och med mitt ansikte begravt mot hans axel. Han la sina armar runt min midja och jag kunde känna hans lugna andetag mot min hals.

"Jag sa ju att det bästa inte hade hänt än" viskade han och fick mig att skratta till.

"Lukas, jag kan verkligen inte tacka dig nog" sa jag och log mot honom.

Han log tillbaka och torkade av mina kinder med sin tumme. Han tog även ett steg tillbaka, stoppade ner handen i sin fika och tog upp en liten ask.

"Jag vet att du inte är så mycket för presenter, men du får en ändå" sa han och räckte fram den till mig.

Jag slog till han lite lätt på axeln men tog emot asken ändå. Snöret knöt jag upp och försiktigt öppnade jag asken. Det jag fick se, var ett enkelt guldhalsband med ett litet hjärta som det står ett A i. Det var inte mycket, men den fick mig att börja gråta igen.

"Du kommer ju få mig att gråta hela dagen ju" sa jag på skämt och fick honom att skratta.

"Det är din dag, då får du lov att gråta hela dagen lång, så länge det är tårar av glädje" sa han och tog halsbandet.

Han ställde sig bakom mig, tog fram mitt hår och satte på mig halsbandet. Den var perfekt i längden, inte för kort så den stryper mig och inte för lång så den kan fastna överallt. Utan den var helt lagomt lång.

När han tog bak mitt hår igen, la jag handen på hjärtat och vände mig mot honom. Jag har aldrig sett honom le så här stort. Rättare sagt: jag har aldrig sett honom le så här alls. Han är verkligen inte den som ler så ofta, det är något jag har märkt.

Han har förändrats rätt mycket dom här veckorna. Men det är bara när han är själv med mig. Sen är han lika kall och gåtfull som förut.

"Gå nu, innan dagen tar slut" sa han och nickade mot huset.

"Men vad ska jag säga? Liksom jag kan inte säga att du har kidnappat mig, då blir ju min pappa galen" sa jag lite panikslaget och började hålla på att pilla med mina fingrar.

Kidnappad och lite magi (redigerar)Where stories live. Discover now