Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel 2. Kidnappad #2

"Lukas, mitt namn är Lukas"

————————

Jag vet inte varför, men något gjorde att han fick anstränga sig för att säga det. Han vägrade att möta min blick. På ett sätt känns det som om han ljuger. Men på ett annat känns det som han talar sanning.

Det går inte att förklara. Men bara av det lilla, har det skapat står spänning i luften. Som ett tjockt täcke som vägrar åka av. Han talar sanning, det hör jag. Det är bara något som inte är rätt, men jag kan inte sätta fingret på det.   

Han är verkligen ett mysterium. Ett mysterium som jag ska försöka lösa, på något sätt. Även om jag kanske kommer råka illa ut.

Han vågar väl inte skada mig, eller? Snälla säg att han inte är så farlig.

"Tack" sa jag och log lite granna mot honom.

Han kollade på mig en stund och gnuggade hakan lite. Det såg mest ut som han studerade mig noggrannare, eller något sånt. Vilket fick mig att rysa av obehag. För nu är det verkligen djupgående.

Skulle precis vilja öppna munnen för att be honom sluta. Tills han ställde sig upp. En sista blick gav han mina ögon, innan han fick mitt hjärta att stanna. Och nej han dödade mig inte, utan han hukade sig framför mig.

Utan hans händer är på mina vader. Inte så farligt, för låret hade varit värre. Men det här är för nära. Jag ville veta vad han skulle göra, men var för rädd för att säga ett ord.

Men så länge höll det sig inte. Och värre blev det. Från hans bälte hängde det en skida, där han drog upp en kniv. Där stannade verkligen mitt hjärta på riktigt. För nu har han övertaget verkligen. Jag vågade inte ens andas, eller röra en fena.

Döda mig inte! Döda mig inte! Döda mig inte! SNÄLLA DÖDA MIG INTE!!!!

Hans stadiga grepp om mina vrister, gav mig nästan en panikattack. Hårt blundade jag, och förberedde mig på det värsta. Försiktigt kände jag hur något släppte mina ben. Till och med hörde rep som skars av. Då kollade jag på honom. Han skar upp repen, ingen annat.

När repet var av, såg jag tydligt hur skammen slog honom som ett knytnävsslag. Jag hörde nästan hur han drog efter andan. Sen släppte ut den helt skakig. Mina ögonbryn drogs ihop, så det skapades en rynka mellan dom.

Nu är jag verkligen förvirrad. Jag måste lösa hans mysterium och det är nu.

Eller nej, det kan inte ha varit så. Nu måste jag hallucinera. Eller? Alltså hela mitt huvud blir helt nollställd av allt det här. Är det här hans plan, eller vad? Eller drömmer jag bara? Isåfall är det en rätt så konstig dröm.

Det gick inte att släppa hans ögon med blicken. För hur mycket jag än försökte intala mig själv att jag fantiserat. Så går det inte. Det är helt omöjligt. För det skriker verkligen ut att det är sant. Speciellt när han nu skakade smått på huvudet.

Han reste sig upp, gav mig en hård blick genom den avslappnade masken. Sen gick han runt mig och ställde sig bakom mig. Lite obehagligt, men så som situationen är nu: är det där inte ens något jag bryr mig det minsta om.

Lite läskigt är det nu, när jag inte kan se vad han gör. Men med tanke på att trycket mot bröstet och armarna släpper, fattar jag det ganska klart. Repen kanske är av, men det betyder inte att jag litar på honom. Han kan fortfarande göra vad som helst, när som helst.

När han kom tillbaka framför mig, tog han bort repen helt. Alltså jag är helt fri nu, förutom mina handleder då. För dom sitter fortfarande fastbundna. Alltså nu är jag förvirrad. Sover jag eller är jag vaken? För han skulle väl inte bara släppa mig fri.