Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel 10. Överraskning nummer 1

Han må vara läskig, men jag får bara vänja mig med alla hans sidor. Trots allt vet jag inte när, eller om jag får komma hem igen.

--------------------------------------

~3 veckor och 6 dagar efter~

"Alexia?"

"Alexia? Det är dags att vakna nu"

Den mjuka vänliga, även ekande, rösten fick min kropp att vakna, medan min hjärna fortfarande var i drömmarnas land. Ett roat skratt kunde jag svagt urskilja, innan en hand lass på min axel som försiktigt skakade mig lite lätt.

"Upp och hoppa nu din sjusovare" smått skrattade han.

Ännu en gång hummade jag som flera gånger förut, men även drog täcket över huvudet den här gången. Jag tänker verkligen inte gå upp från sängen. Inte en chans på miljonen. För jag är trött och vill sova. Är det nödvändigt, som att det skulle brinna, vilket det helt klart inte gör, så får han bära mig istället.

Men nej, det fick jag inte. För ännu en gång skrattar han till igen. Täcket slets av mig nästan med våld, men det blev lite kamp. Såklart resulterade det till att mina halvöppna, nu svarta ögon, skickade ut dödliga strålar mot honom. Men han bara sitter där. Helt levande och oberörd. Leendet på hans läppar, är nöjd och samtidigt retsam. Vilket retade mig en hel del.

Jobbig som han är, skulle han faktiskt retas med mig också. Händerna höll han mot sin hals innan han började göra kvävande ljud. Hans lilla skådespel slutade med att han slängde sig helt tyst bak i sängen. Ögonen var stängda och hans bröstkorg rör sig inte en enda millimeter upp eller ner.

Bästa skådespelet jag sett, bravo applåder.

Seriöst det är det bästa skådespelet jag någonsin sett. Han dog och blev tyst, så nu slipper han störa mig. Typiskt bara att det inte var på riktigt istället. Men även om det skulle vara på riktigt. Skulle väl hans ande hemsöka mig för resten av mitt liv ändå.

"Haha mycket lustigt Lukas" sa jag med en hes sarkastisk röst när jag satte mig upp, och även kastade en kudde mot honom.

Med tanke på hans snabba reflexer, så fångade han kudden i sista sekund. Medan jag gnuggade mig i ögonen började han skratta. När han satte sig upp igen, log han mot mig med ett vanligt vänligt leende. Som inte direkt är rätt tillfälle för just nu. För jag är fortfarande trött och irriterad.

"Är du vaken nu sömntuta?" Frågade han retsamt och flinade.

"Sluta upp med det där!" svarade jag honom varnande.

"Med vadå?" Sa han som om han inte alls visste vad jag prata om.

"Lukas, slutar du inte flina nu så lovar jag dig, att det kommer bli det sista du gör" varnade jag honom.

"Okej jag slutar" sa han bara enkelt och log nu vanligt mot mig.

Jag kan konstatera er en sak här: jag brukar aldrig vara så här förbannad på morgonen. Vilket han här borde veta. Han som "kan allt" om mig. För enda gången jag är så här, är när jag sovit dåligt. Eller i vissa fall -som mest var när jag var lite- när folk väcker mig ur en underbar dröm.

Vilket var fallet nu, alltså att jag hade fått för lite sömn. Igår var Lukas borta hela dagen. Vart eller varför, vet jag inte. Han sa att han skulle komma hem sent. Fast då trodde jag sent som i typ vid 18,19 eller 20 tiden någonting. Men nej, han kom hem prick klockan 02:26 i natt.

Och jag var uppe så länge och väntade på honom. Eftersom jag trodde då dom tiderna jag trodde. Så min första tanke var ju då, att något hade hänt honom. Såklart att jag var uppe då tills han kom hem. Även om det nästan blev riktigt pinsamt.