Kapitel 16. Evin

855 11 4
                                    

När jag sen bestämde mig för att gå in igen, ställde jag mig upp och kollade en sista gång ut mot skogen. Det var då jag märkte det, grinden hade öppnat sig. Innan jag visste ordet om det, slog något till mig i bakhuvudet och fick allt att bli svart.

———————————

När jag vaknade upp igen, dunkade mitt huvud något så fruktansvärt. Hela mitt huvudet snurrade något enormt. Det var inte bara mitt huvud som gjorde ont, utan även min rygg var något obeskrivligt värre.

Långsamt öppnade jag mina ögon och möttes av metallstänger tror jag. När jag insåg vad det var satte jag mig upp och kollade runt. Allt var helt mörkt, med ett litet ljus på utsidan som bran. Det här måste vara ett väldigt stort rum, då ljuset knappt lyser upp något.

Jag tänkte ställa mig upp när rummet började eka av en gnisslande dörr. Det tjöt i öronen, även om jag höll hårt om dom. Jag var ganska snabb att lägga mig ner igen och låtsades vara medvetslös igen.

Det här är andra gången jag hoppas på att det är Lukas som kommer och räddar mig. Fast med tanke på rösterna, var det kanske bra att jag hann lägga mig ner.

"Han har läst lappen, men till och med jag vet att den idioten inte tror på det"

Rösten var mörk och skarp. Låter inte som någon jag känner till. Men vem pratar han om? Det kan väl inte vara Lukas, eller? Han slösar då bara tid på att ha tagit mig. Tror Lukas bara vill bli av med mig. Eller Iallafall nu efter igår. Och vad är det han vill honom isåfall? Jag får väl inte veta det ändå, även om jag frågade.

"Gör något annat då, den ska slå in och den ska slå in nu!"

Nu stelnade jag verkligen till. Den där rösten kände jag iallafall igen. Det är rösten som kommer från den där mannen. Manne från när Lukas kidnappade mig. Han som ville prata med Lukas när han satte mig i bilen. Men vad gör han här? Och vad är det han snackar om som ska slå in? Jag önskar verkligen att jag var hos honom nu.

Jag öppnade ögat lite för att försöka se om jag kan se den andra mannen. Såklart såg jag ju ingenting, eller jo, lite svagt av två gestalter.

"Om du tycker det är så lätt så gör det själv då, det där puckot skulle göra vad som helst för henne, förutom när det gäller att ge oss rullen"

Vadå för rulle? Och tror knappast att han skulle göra vad som helst för mig, eller?

Jag var så uppe i mina tankar att jag inte uppfattade någonting av vad dom sa. Jag märkte inte ens när en av dom kom fram till cellen jag satt i. Snabbt blundade jag igen och bad om att han inte skulle märka att jag var vaken.

Men då tog han ett stenhårt grepp om min arm och drog hastigt upp mig från marken. Den snabba gesten fick mig att skrika till och stirra upp på honom. Han såg ut att vara lite längre än Lukas, hade blågröna ögon och kolsvart hår. Hans vänstra arm var helt täckt av tatueringar, som jag tror täcker några ärr också.

Han kollade på mig med en blick som gav mig mer kalla kårar än Lukas någonsin kunnat göra. Men aldrig att jag kommer låta det här skrämma mig. Jag ska sluta vara rädd för saker, speciellt för sånt jag inte ens ska vara rädd för.

"Släpp mig!" Skrek jag på honom och försökte slita loss min arm.

Såklart skulle hans grepp bara bli hårdare, tillräckligt hårt att jag knappt kan känna armen längre. Han svarade mig inte ens utan bara hånlog mot mig. En kall hand tog tag i mitt hjärta och fick den och mig själv att frysa till. Varför stannade jag inte hemma när jag fick chansen? Jag ångrar mig verkligen nu mer än någonsin. Allt har bara gått fel sen jag kom hit.

Kidnappad och lite magi (redigerar)Där berättelser lever. Upptäck nu