Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Det är dags

(Först och främst miljoner gånger om ursäkt för att det här kapitlet är sent, men jag ville försöka göra den lite längre och jag hoppas ni kan förlåta mig för jag känner mig verkligen skamlig som inte kunde lägga upp den här när den skulle det. Men hoppas ni gillar det ändå)

~ungefär 5 månader (pågrund av februari månad) 1 vecka och 6 dagar~

Nu är klockan 03:14 på morgonen och barnet var påväg, Ally som var vaken hjälpte till och efter en lång tid så låg någon och skrek i min famn. Men det är ju normalt att barnet skriker när den föds, men ju mer jag vaggade den ju tystare blev den.

Och ja jag vet vad ni tänker nu, var är Lukas? Han var tvungen att göra något igår kväll. Vad jag fattade det som så försökte all ondska i skogen göra upp en plan för att skada mig och barnet, så såklart ska han ju beskydda oss. Men han kommer nog snart, för jag vet att ingenting kommer hända honom.

Ally gick ut och jag satt fortfarande i min säng och nynnade på en låt som mamma sjöng när jag och dom andra föddes. Jag skulle sjunga den men eftersom jag bara hade hört den en gång, så kunde jag inte texten. Men ändå hindrade det inte mig från att iallafall nynna den -så gått jag kunde iallafall- medan jag vaggade barnet i min famn och log stort som jag fick besvarad.

Det här känns verkligen som en dröm som jag aldrig någonsin vill vakna från, det skulle vara en ren mardröm och jag vaknade nu och inget av detta hade hänt.

——————————————

Efter kanske typ en halvtimme kom Lukas in i rummet med hastig fart -antagligen för att han hörde barn skriket- och log mot mig som jag log glatt tillbaka.

"Lukas, kom och träffa din dotter" sa jag och kände tårarna i ögonen.

Han log och satte sig bredvid mig på sängkanten med ena armen om mig, jag lutade mitt huvud mot hans axel och båda log mot vårt nyfödda barn som snutta på sin tumme.

"Hon är bedårande precis som sin mamma" sa han och log mot mig.

Jag log tillbaka och han kysste mig lätt på munnen, vilket fick mitt leende att bli större och mina kinder att bli rosenröda.

"Vad tycker du hon ska heta? Du hade ju ett fint namn?" Frågade han och kollade på mig.

"Jag har ju tre favorit namn, Kiara, Philippa och Stephanie" sa jag och kollade på honom.

"Ja det är ju bra namn för henne" sa han och log mot mig.

Jag kollade frågande på honom och log lite underligt, för jag är osäker på vad han menar men jag tro jag vet.

"Som hela hennes namn?" Frågade jag och kollade på honom.

"Ja det låter väl bra, Kiara Philippa Stephanie Darling" sa han och log.

Jag skrattade till och log mot honom, för det här är typiskt honom. Han vägrar verkligen att säga sitt efternamn, så såklart får hon ha mitt efternamn. Men så konstigt är det inte heller, för om man inte är gift så får ju döttrarna oftast mammans efternamn och sönerna pappans efternamn.

"Ja det gör det väl, det låter iallafall bättre än mitt namn" sa jag och kollade på barnet som då har döpts till Kiara.

"Ja det är ju kortare än ditt namn, Alexia Martina Nikita Tamara Zelda Belle Darling" sa han lite retsamt och log mot mig.

Ni kan inte fatta hur snabbt jag vände huvudet mot honom och öppnade min mun, men även spärrade upp ögonen. Vilket då fick honom att skratta.