Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Möhippa

(Okej bara för att det är jul och för att jag är dum nog och gör detta, men iallafall så publicerar jag ett till kapitel och hoppas att ni har en bättre och friskare jul än mig, som sitter och är sjuk och trött)

Dagens första strålar lyste genom fönstret och bländade mig där jag låg tätt intill Lukas som håller om mig i sängen. Det njöt jag verkligen av att känna hans kropp mot min, jag var verkligen så rädd att jag skulle förlorat Lukas igår. Det är verkligen min största rädsla, att jag ska förlora någon mer jag älskar. Jag har redan förlorat mamma och vill inte förlora någon annan, speciellt inte Lukas eller barnen.

Det är verkligen när man är nära på att förlora allt man har, som man faktiskt inser att allt man här är människorna som man har närmast hjärtat. Men nu avbröts mina tankar av ett par varma läppar som kysste mig i nacken, och ett par starka armar tryckte mig närmare sig som om jag inte skulle försvinna för alltid.

"Godmorgon min älskade" viskade Lukas i mitt öra.

Hans lugna andetag mot mitt öra gjorde så att en behaglig rysning far genom kroppen, och hans ord fick mig att le gulligt med rosenröda kinder.

"Godmorgon själv min älskade blivande man" sa jag och pussade honom på kinden.

Det fick honom att kyssa mig på munnen istället och fick mig att rodna ännu mer. Tänk att igår tappade jag nästan hoppet om att jag någonsin skulle få känna hans varma mjuka läppar mot mina igen, att jag skulle få vara men den riktiga Lukas igen. Det som hände igår var verkligen en dröm, en riktig mardröm som jag bara ville vakna ifrån men idag är en dröm jag bara vill ha kvar.

Hans läppar brottades verkligen med mina en stund, innan hans långsamt drog ifrån och kollade in i mina ögon med ett leende på sina lite röda läppar.

"Jag älskar dig Alexia"

"Jag älskar dig mer"

"Jag älskar dig mest av allt min blivande fru" sa han och log sitt charmiga leende mot mig.

Jag log mitt gulliga leende tillbaka och kunde inte hjälpa det men rodnade bara mer som jag försökte dölja med mina händer. Men då skulle han vara rolig och ta bort mina händer, pussa mig lätt på kinden så jag bara rodnade mer och sen smeka min kind.

"Du behöver inte gömma ditt vackra ansikte för mig älskling" viskade han i mitt öra.

Han vill bara att jag ska rodna ännu mer, och han lyckas.

För allvarligt jag tror jag inte kan rodna mer än vad jag redan gör, han har verkligen den förmågan på mig att gör mig knäsvag och rodna så jag ser ut som en tomat.

"Du är verkligen jobbig Lukas" sa jag och log retsamt mot honom.

Det fick honom bara att skratta till och flina lite mot mig.

"Ja men det är bara för att jag älskar dig, och för att jag gillar att se dig rodna" sa han, men det sista viskade han i mitt öra så en behaglig rysning spred sig i hela kroppen.

Men jag rodnade faktiskt ännu mer -vilket jag trodde var helt omöjligt- när han kysste mig på halsen. Jag fnittrade lite när han hittade ett litet ställe där det verkligen kittlades, det fick honom att sluta och flina retsamt mot mig som bara log gulligt mot honom.

"Du är hopplös Lukas, men jag älskar dig ändå" sa jag och log.

"Jag vet, men du kan också vara hopplös ibland men jag älskar dig också ändå. Vad som än händer kommer jag alltid älskar dig" sa han och kysste mig.