Kapitel 9. Helt ologiskt

1.4K 24 6
                                    

Tack och lov.

----------------------------

Vi tog ett litet steg ifrån varandra när Ally kom in i rummet. Hon log ett stort leende när hon såg oss tillsammans, men jag tror det mest är för mitt illröda ansikte. För jag rodnar verkligen sönder just nu.

"Hej! Jag stör väl inte?" Frågade hon och det gjorde att jag rodnade ännu mer, om det ens var möjligt.

Jag fatta vad hon menade, det gjorde även Lukas. För jag såg hur han flinade mot mig, innan han kollade på Ally igen. Det här kan nog inte bli värre hoppas jag.

"Nej då, det är lugnt. Vad ville du?" Frågade han lugnt men ändå kallt.

Där kom den första Lukas tillbaka. Det gjorde mig lite rädd, fast Ally var helt oberörd av det. I och för sig så är hon ju mer van än mig. Jag har varit med honom i 2 dagar, hon har ju varit med honom i hela hans liv. Undra hur länge det kommer ta tills jag kan bli van. Jag har ju trotts allt fattat att jag inte kommer komma härifrån.

"Jag ville bara säga att frukosten är klar" sa hon och log mot oss.

"Okej, vi kommer snart" sa han och hon nickade innan hon gick ut.

Jag kan säga att jag står rätt stilla, men tanke på att den här Lukas skrämmer mig. Tror att han ser det på mig, för han börjar flina och lägga armarna i kors. Han är verkligen irriterande.

"Snälla, kan du sluta flina, det är riktigt irriterande" bad jag honom irriterat och fick honom att skratta till.

"Det är ju bra att le" sa han skämtsamt och gick lite närmare mig.

"Le ja, men flina är en helt annan sak" sa jag bestämt och la armarna i kors.

Då gjorde han något jag inte trodde skulle hända. Han log faktiskt istället, ett leende som visar lite av hans kristall vita tänder. Och den blicken han ger mig, det är tydligt att han är nöjd med reaktionen han fick. Man kan kanske säga att jag inte kunde hålla mig från att rodna lite.

"Nöjd nu?" Frågade han och strök bak en hårslinga bakom mitt öra.

Den här killen alltså, han njuter verkligen av varje reaktion han får av mig. Med tanke på att han inte kan sluta göra så att jag ger han reaktioner. Snälla gud, snälla någon kan någon bara hjälpa mig härifrån. Annars vet jag inte hur det här kommer sluta.

"Ja, mycket" sa jag tacksamt.

Med det sagt så gick vi båda till matsalen för att äta frukost. Och ja jag kan säga att han var elak och höll mig bredvid sig. Den här gången fick jag inte gå tätt bakom honom nej. Utan jag skulle gå så att alla kunde se mina bandage. Men han var ändå snäll så jag kunde hålla i hans arm, så den täckte magen iallafall. Fast alla fattade att jag var skadad när dom såg mina händer och hur jag haltar.

Mitt liv kan inte bli värre liksom. Och det gjorde det ju inte heller lättare när tjänsteflickorna kom med maten. För dom kunde ju se bandaget just nu och jag kunde se deras rädda blickar. Det var inte alls roligt att se på. Men med en enda enkel handrörelse av Lukas så gick dom iväg. Jag gav honom en tacksam blick och han nickade lätt till, som att han sa: "ingen orsak" även om det var mycket för mig.

Vi åt våran frukost, kocken hade lagat pannkakor. Dom var så fluffiga och så underbara att mina smaklökar dansade. Jag kan säga att Lukas skrattade åt mig då och då. Man kan säga att man kunde se hur jag njöt av dom. Fast det var verkligen svårt att inte njuta av dom.

"Märks att du gillar dom" sa han skämtsamt och fick mig att rodna lite.

Men det försvann när jag kollade upp från min tallrik. Mitt leende som jag fick försvann även.

Kidnappad och lite magi (redigerar)Where stories live. Discover now