Kapitel 8. "Lukas, sluta det kittlas"

742 9 2
                                    

När steg börjades höras, skrek jag inombords att han skulle stanna. Men han kan inte höra det. Då dörren stängs igen, klappade mitt hjärta snabbare och snabbare. Ändå lyckades jag somna konstigt nog. Fast det var ingen god natts sömn tyvärr.

———————————

Solen hade gått upp över horisonten. De första strålarna smög sig in i rummet och långsamt smög sig fram till mig i sängen. Det må vara en fin morgon, men idag vaknade jag faktiskt inte med ett leende som jag brukar. Utan med ett smärtsamt stön, en krypande känsla som spred sig genom hela min kropp och en klump i magen som nästan gjorde att jag fick svårt att andas.

För när jag drog bort täcket, var det första jag skådade: en stor röd fläck som var på både bandaget och på lakanet. Det var även lite på täcket också. Det här var verkligen något som fick mig på gränsen till att spy. Men paniken tog mest över.

Snabbt som blixten kastade jag mig upp ur sängen och rusade fram till spegeln. Genom spegelbilden kollade jag på fläcken av blod. En våg av spya kom upp från min hals. Som jag i sista sekund svalde. Den beska smaken som återstod hjälpte inte dirket så mycket.

Jag blir ju rätt känslig när det kommer till blod. Om det är lite så kan jag tåla det. Men nu när det är såhär mycket, krävs det väldigt mycket för att jag inte ska spy eller svimma här och nu. För att det inte skulle hända, slängde jag med huvudet åt sidan.

Blicken möts nu av kläderna som hänger på garderobsdörren. En sekund, bara en sekund behövde jag kolla på dom för att vilja döda Lukas. Jag stirrade verkligen på dom med avsmak, och jag rynkade även ögonbrynen och näsan.

"Haha mycket lustigt Lukas" sa jag högt för mig själv, med en irriterande och sarkastisk ton.

Utan att vilja det, tog jag motvilligt på min kläderna. Den lilla råttan hade gett mig en svart kort volangkjol, som jag kan se med blotta ögat att den är mindre än det som är okej för mig. Sen var det tröjan då. En vit off shoulder crop top som var kort. Den täckte faktiskt bara bröstet och lite av axlarna. Och som gräddet på moset, så hade den ett nyckelhål.

Fattar ni då varför jag hatar honom? För kjolen är också så sjukt kort att jag bara vill döda honom nu. För den måste också vara vid höfterna, för har jag den upp mot midjan så blir den lite för stor att den åker ner. Med andra ord: kan man se alla mina skador och den stora fläcken på bandaget.

När jag mötte min spegelbild, tro det eller ej, men jag tappade verkligen hackan. Även om jag hatar kläderna, så kunde jag verkligen inte ro för att tappa hakan.

Den lilla sluga räven, nej rävar är för söta. Den lilla råttan alltså.

"Helt otroligt, hur gör han det här?"

Jag kände att kläderna passade mig, men att dom passade så här bra på mig. Det hade jag aldrig kunnat tro alltså. Allt det här är verkligen så lustigt att jag skrattade till för mig själv, medan jag smått skakade på huvudet.

"Hur kan han det här? Han kan verkligen allt om mig"

Andra gången jag erkänner det, och jag gillar det inte alls. För allvarligt talat alltså: det här är seriöst läskigt.

"Jag sa ju det" sa en tillfredsställande bekant röst bakom mig.

Det finns bara en person som kan ha sagt det. Med armarna som lass i kors över bröstet, vände jag på klacken och kollade på honom med ett höjt ögonbryn. Han står där, i dörröppningen lutad mot dörrkarmen. Armarna och benen är i kors, och ett nöjt retsamt flin som leker på hans läppar.

Kidnappad och lite magi (redigerar)Där berättelser lever. Upptäck nu