Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Själva hemma

~1 månad, 1 vecka och 6 dagar~

Idag var en liten jobbig dag, för Lukas skulle iväg på något idag och ska vara borta hela veckan. Men det var allra jobbigaste igår. För då hade vi vårt första bråk. Det var så jobbigt att bråka med honom och jag vill inte göra det igen.

Men iallafall, Lukas ska iväg idag och jag ska stanna hemma med Kiara och personalen. Men jag är verkligen orolig av flera olika anledningar. Som:

1. Han vill inte säga vart han ska.
2. Jag är rädd att något ska hända honom.
3. Jag är faktiskt rädd att vara här själv, även om hundarna och personalen är här.
4. Jag är rädd att något hemskt ska hända oss och Lukas inte är här.

Ja det var nog allt. Vi är sams nu iallafall, för det blev verkligen kaos igår när han sa det. Jag tror inte jag har varit så arg förut. Men varför jag blev det just nu, vet jag inte. För jag lovar, så arg har jag aldrig varit. Inte ens dom få gångerna jag har haft pms. För allvarligt talat, jag kanske överdrev lite med ilskan igår. Men nog talat om det. För som sagt: vi är sams nu och det är det som är viktigast.

Nu så ligger jag i min säng. Min blick kollade upp i tyget av himmelssängen och mina tankar flyger iväg som fjärilarna på väggen. Och som ni kanske, bara kanske har listat ut. Så är jag ju orolig, vilket då betyder att jag pillar på mitt halsband väldigt mycket. Men även lite på armbandet.

Jag vet inte varför, men det lugnar mig på något sätt. Lite iallafall, men tyvärr kan dom inte lugna mina tankar. Inte nu iallafall. Jag var så upptagen med mina tankar, att jag inte ens märkte att Lukas stod som vanligt vid dörröppningen.

"Du är orolig, eller hur?" Frågade han så jag rycktes ut mina tankar.

Hastigt kollade jag upp på honom. Som alltid står han lutad mot dörrkarmen. Hans ena ben korsar det andra, hans läppar ler lugnande mot mig och hans händer är begravda i hans jeansfickor. Idag är han bara klädd i ett par ljusa jeans och en svart t-shirt.

Jag log bara tillbaka mot honom, men med ett svagt leende. Mina fingrar slutade stryka hjärtat på halsbandet. Istället slog jag upp mina armar och lät dom falla ner på varsin sida av madrassen. Sen sa jag med sarkastiskt röst och viftade lite med den ena handen:

"Vaaaa, jag orolig, pffff sällan"

"Jo det är du, så vad är det?" Frågade han medan han gick och satte sig bredvid mig.

Elegant satte jag mig upp. Men istället för att kolla på honom, så kollade jag ner i mina knän. Jag satt i skräddarställning, och såklart pillade på mitt armband. Min oro kunde inte släppa sitt tag om mig. Utan den var verkligen bestämd med att hålla mig fast. Det finns många saker att vara orolig för. Men det är är mest orolig för, är att något ska hända honom.

Ja jag vet att Lukas klarar sig och att inget kommer hända. Men man vet inte. Ingen människa klarar allt, och jag är rädd att något ska hända som Lukas inte klarar av.

"Jag vet inte, jag är väl lite orolig för att det ska hända dig något" sa jag och hörde hur korkat det lätt när jag sa det högt.

Hur dum får man vara.

Lukas la armen om mig och drog mig lite närmare honom. Då lätt jag mitt huvud villa på hans axel som jag älskade. Försiktigt pussade hans varma kärleksfulla läppar mig på pannan. Då spred sig en värme inom mig. Han lutade sitt huvud på mitt och jag kände hur han log, vilket fick mig att le.

"Alexia, jag ska bara vara borta i en vecka, det är inte så att jag ska lämna dig för alltid" sa han och log mot mig.

"Jag vet, men man vet ju aldrig vad som kan hända" sa jag oroligt.