Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Inte igen

~1 månad och 6 dagar senare~

Jag satt på sängkanten i Kiara's säng eftersom hon hade svårt att sova för att hon var rädd, jag försökte lugna ner henne och nynnade på en låt som kom upp i huvudet och hon lyckades somna tillslut. Det är inte konstigt att hon är rädd eftersom det är halloween kväll och hon är lite rädd för varulvar, vampyrer och sånt och det blir inte bättre nu när det är fullmåne ikväll. Hon fick en liten puss på pannan innan jag gick ut från hennes rum och gick till mitt för att sova.

Jag la mig ner i sängen och somnade på en sekund men mitt i natten så satte jag mig upp och öppnade ögonen, ställde mig upp och gick ut genom dörren som öppnades av sig själv men ett litet tyst gnissel. Jag gick ner för korridoren och ut genom ytterdörren, jag sprang in i skogen med snabba steg tills jag kom till ett hus efter en väldigt lång stund och jag menar det verkligen, EN VÄLDIGT LÅNG STUND. Jag slog ner i marken och slog i huvudet så jag blev medvetslös men kunde höra vad det är som händer. Jag låg på marken och lyssnade noggrant på vad personerna säger.

"Bra jobbat Karin, du lyckades få hitt henne utan att Lukas följde efter" hörde jag hur någon sa men rösten ekade i mitt huvud så jag hörde inte vem det var.

Det här gjorde mig rädd eftersom jag inte kunde höra vem det var och jag kunde inte komma på vem det kunde vara för mitt huvud dunkade av smärta så jag inte kunde tänka.

Snälla säg att Lukas är påväg för jag börjar seriöst bli riktigt rädd nu.

"Ja det var ganska svårt att kontrollera henne försiktigt för att Lukas magi inte skulle märka något" sa en annan person men den här var mycket svårare att höra vem det var för rösten ekade redan.

Jag kände hur någon bar upp mig i sin famn men jag kände direkt att det inte var Lukas för så ofta som han har bart mig i sin famn så jag vet om det är Lukas eller inte, för jag kände mig trygg i hans armar men nu kände jag mig bara hotad. Det tog mig bara några sekunder innan allt slocknade och jag var helt medvetslös.

När jag vaknade upp igen så insåg jag att jag låg i en damig och trasig gammal säng och att det är ett långt stålrör som går längst den lilla väggen ovanför mig så jag har händerna fastbundna runt, jag försöker skrika men märker att jag hade tejp för munnen. Jag försökte komma los men hur mycket jag än kämpade så kändes det som om repet gick hårdare runt handlederna, jag började gråta av panik och försökte sätta mig upp men märkte att mina fötter var ihop bundna tillsammans och med sängen, och min mage var bunden till sängen så jag kunde bara ligga där helt panikslagen.

Efter en stund såg jag hur någon kom fram till mig och denna någon var inte Lukas som jag hoppades på, utan Kim som jag verkligen inte ville träffa. Han hade ett stort nöjt men hotande flin fastklistrad i ansiktet som gjorde mig räddare för vad han skulle göra mot mig, han hukade sig bredvid mig och jag ville inte se på honom men han tog ett hårt grepp om min haka och tvingade mig att se in i hans tomma ögon som fick mitt hjärta att rusa av skräck.

"Hoppas du har haft en bra natt?" Frågade han hotfullt.

Varför skulle han bry sig om det? Han vill väll säkert döda mig för att få Lukas vilja att krossas eller något sånt åt det hållet.

Jag varken rörde en fena eller ens försökte svara på hans fråga utan kollade bara på honom med en irriterande blick och försökte göra allt jag kunde för att visa att jag inte har gråtit eller vill gråta men med tanke på hur hans flin bara blir större så gissade jag att han visste det, jag hatar verkligen den här killen och fattade att Lukas också gjorde det. Det var helt tyst i rummet och ingenting hände förens Kim ställde sig upp igen och jag märkte att han hade både en kniv och en piska i sitt bälte så jag fick panik igen för vad han skulle göra med dom. Han tog los mig och band fast mina händer bakom ryggen och drog ut mig till ett annat rum medans jag försökte kämpa emot men det gick inte och han kastade ner mig på det kalla betonggolvet och började piska mig som fick mig att skrika lite av smärta under tejpen för min mun. Han höll på så en lång stund som kändes som en evighet så jag började stört gråta, när han var klar låg jag på golvet med hela kroppen fullt av märken och ögon som är helt röda av allt gråtande men som tur var så gömdes ansiktet med håret.

Jag är verkligen rädd nu, snälla säg att Lukas snart kommer in här och räddar mig som han gjorde sist det hände såhär ungefär, men snälla kan någon stoppa Kim.

Han drog tillbaka mig till rummet jag låg i och band fast min svaga kropp igen, jag ville så gärna inte vara här en sekund till och bara hoppades att Lukas snart skulle komma in och stoppa Kim och samtidigt rädda mig. Jag försökte komma loss och glömde helt bort att Kim stor vid dörren tills han skrattar till lite ondskefullt som jag blev påmind.

"Bra försök Alexia, men du kommer inte ut här ifrån hur mycket du än kämpar så kommer du bara göra din chans mindre" sa han och flinade mot mig.

Om jag inte har sagt det så är det endast ett litet fönster i taket som ger ljus så jag i alla fall kan se lite granna i det här tomma rummet.

"Disbvdjfjdvhghvvhbn (jag kommer fortsätt kämpa)" mumlade jag bakom tejpen.

Han skrattade till och kollade på mig med dom tomma ögonen, han måste ha fattat vad jag sa eftersom ha säger:

"Du kan lika gärna ge upp, för ju mer du kämpar desto hårdare blir repen runt dig" sa han och hans flin blev bara större.

Snälla säg att Lukas, Cornelia eller någon snart ska komma in genom dörren för jag kan seriöst inte vara här mer.

Mina tankar avbröts när jag hörde hur någon slog igen dörren hårt, jag bönade och bad om att det skulle vara Lukas men nej det skulle vara något mycket värre.

"Äntligen kommer du Karin, du missar ju det roliga" sa Kim och kollade på den kolsvarta kvinnan som stod vid väggen.

Jag hade aldrig sett henne förut men det ringde några klockor när det gäller namnet men jag kom inte på vart.

"Det gör inget Kim, Lukas kommer ändå aldrig att hitta henne så du kan få ploga henne mycket mer" sa kvinnan med en ekande mörk röst.

Skogsanden, det måste vara hon annars vet jag inte vem.

"Bdidngkfksbvsjxbdffujhvbkjkjhcl (ni har fel, Lukas kommer att hitta mig)" mumlade jag men förväntade mig inte att dom skulle förstå eller ens bry sig.

Dom ignorerade mig helt och gick ut från rummet, dom lämnade mig helt ensam med tårögda ögon som dränkte kinderna. Jag hoppades att mina tårar kunde mjukna upp tejpen runt munnen så jag kunde få bort den men eftersom det är silvertejp så gav jag upp hoppet.

——————————————

Förlåt så hemskt mycket att det här kapitlet kom upp en dag försent. Men det blev lite strul med det, men det är fixat nu och jag hoppas verkligen ni gillade det. Snart är boken slut hörni, men då kommer andra boken att publiceras vilket jag hoppas att ni längtar till.