(Först och främst miljoner gånger om ursäkt för att det här kapitlet är sent, men jag ville försöka göra den lite längre och jag hoppas ni kan förlåta mig för jag känner mig verkligen skamlig som inte kunde lägga upp den här när den skulle det. Men hoppas ni gillar det ändå)
~ungefär 5 månader (pågrund av februari månad) 1 vecka och 6 dagar~
Nu är klockan 03:14 på morgonen och barnet var påväg, Ally som var vaken hjälpte till och efter en lång tid så låg någon och skrek i min famn. Men det är ju normalt att barnet skriker när den föds, men ju mer jag vaggade den ju tystare blev den.
Och ja jag vet vad ni tänker nu, var är Lukas? Han var tvungen att göra något igår kväll. Vad jag fattade det som så försökte all ondska i skogen göra upp en plan för att skada mig och barnet, så såklart ska han ju beskydda oss. Men han kommer nog snart, för jag vet att ingenting kommer hända honom.
Ally gick ut och jag satt fortfarande i min säng och nynnade på en låt som mamma sjöng när jag och dom andra föddes. Jag skulle sjunga den men eftersom jag bara hade hört den en gång, så kunde jag inte texten. Men ändå hindrade det inte mig från att iallafall nynna den -så gått jag kunde iallafall- medan jag vaggade barnet i min famn och log stort som jag fick besvarad.
Det här känns verkligen som en dröm som jag aldrig någonsin vill vakna från, det skulle vara en ren mardröm och jag vaknade nu och inget av detta hade hänt.
——————————————
Efter kanske typ en halvtimme kom Lukas in i rummet med hastig fart -antagligen för att han hörde barn skriket- och log mot mig som jag log glatt tillbaka.
"Lukas, kom och träffa din dotter" sa jag och kände tårarna i ögonen.
Han log och satte sig bredvid mig på sängkanten med ena armen om mig, jag lutade mitt huvud mot hans axel och båda log mot vårt nyfödda barn som snutta på sin tumme.
"Hon är bedårande precis som sin mamma" sa han och log mot mig.
Jag log tillbaka och han kysste mig lätt på munnen, vilket fick mitt leende att bli större och mina kinder att bli rosenröda.
"Vad tycker du hon ska heta? Du hade ju ett fint namn?" Frågade han och kollade på mig.
"Jag har ju tre favorit namn, Kiara, Philippa och Stephanie" sa jag och kollade på honom.
"Ja det är ju bra namn för henne" sa han och log mot mig.
Jag kollade frågande på honom och log lite underligt, för jag är osäker på vad han menar men jag tro jag vet.
"Som hela hennes namn?" Frågade jag och kollade på honom.
"Ja det låter väl bra, Kiara Philippa Stephanie Darling" sa han och log.
Jag skrattade till och log mot honom, för det här är typiskt honom. Han vägrar verkligen att säga sitt efternamn, så såklart får hon ha mitt efternamn. Men så konstigt är det inte heller, för om man inte är gift så får ju döttrarna oftast mammans efternamn och sönerna pappans efternamn.
"Ja det gör det väl, det låter iallafall bättre än mitt namn" sa jag och kollade på barnet som då har döpts till Kiara.
"Ja det är ju kortare än ditt namn, Alexia Martina Nikita Tamara Zelda Belle Darling" sa han lite retsamt och log mot mig.
Ni kan inte fatta hur snabbt jag vände huvudet mot honom och öppnade min mun, men även spärrade upp ögonen. Vilket då fick honom att skratta.
"Okej hur kan du mitt fullständiga namn? Och i rätt ordning? Nästan ingen kan hålla koll på ordningen, iallafall inte på första försöket, jag håller knappt koll på alla själv" sa jag förvånat.
Han skrattade till och log mot mig som fortfarande var i chock, för jag menar allvar. Nästan ingen kan hålla koll på alla mina namn, inte ens jag själv och speciellt inte i ordning.
"Jag kan ju fortfarande allt om dig, så det är inte så komplicerat för mig. Jag behövde inte ens träna på det utan kunde det på en gång" sa han och log nöjt.
Jag suckade lite och log samtidigt som jag skakade lite lätt på huvudet.
"Ja då får vi hoppas att hon inte får en lika jobbig pojkvän som du är när hon blir äldre" sa jag och log lite retsamt.
Han log mot mig -på gränsen till att flina- och kollade djupt in i mina ögon.
"Det tror jag nog inte, för det finns bara en som jag"
Jag log och han pussade mig lätt på pannan, men det slutade med att jag kysste honom. Vilket gjorde mig lika glad som alltid för att mina läppar nuddar hans och för att han alltid får den där fantastiska glimten i ögonen.
"Föresten hur kommer det säg att hon ska ha mitt efternamn och inte kan ha ditt?"
Jag vet redan svaret men jag vill fortfarande veta vad han heter i efternamn.
Men så spelade det ju ingen roll om hon varken har mitt eller hans, men nyfiken som jag är så vill jag veta vad Lukas heter i efternamn för det vet jag inte om. Han är fortfarande lite envis med att säga saker och ting om sig själv, men lite vet jag ju.
"Ja för det första så är hon en tjej så det låter bättre med ditt och för det andra så är mitt idiotisk så glöm det"
——————————————
Några timmar har gått och alla tre hade åkt med Lukas föräldrars gamla bil till barnmorskan för att säga att Kiara föddes idag 11 dagar efter sin bestämda datum som var 31 maj och för att barnmorskan skulle kolla om det var något fel på henne. Ingenting var fel med henne och vi var påväg hem till min familj för att säga den goda nyheten.
Hela resan pillade jag på mitt halsband för det kunde lugna mig lite, för varje minut som gick blev jag bara mer orolig för att det skulle hända Kiara något vilket Lukas försäkrade mig om att det inte skulle göra.
När vi kom fram tog jag loss Kiara från bilbarnstolen och la henne försiktigt i min famn, eftersom hon sov så tungt och jag hade inte hjärtat väcka henne. Förresten ska man inte väcka en trött bebis. När vi knackade på dörren öppnade pappa och log glatt mot oss.
"Nej kom hon idag?" Frågade han och log.
Jag nickade med ett glatt leende på mina läppar när pappa släppte in oss, så fort vi kom in över tröskel sprang Selin och Ylvali ner för trapporna med raketfart i panik. När dom såg Kiara som låg så sött i min famn med stängda ögon och ett litet trött leende på sina läppar så smälte dom nästan.
Hela familjen samlades i vardagsrummet plus Kayla som hade kommit springandes hit efter att Selin hade messat henne. Så fort Kayla hade kommit fick hon hålla Kiara, för seriöst jag tror det är det enda som kan lugna ner henne nu för hon är verkligen galen nu.
——————————————
Vi pratade en stund tills Kiara vaknade och gnuggade sig i ögonen samtidigt som hon gäspade. Kayla, Ylvali och Selin kollade på henne som om hon var den sötaste bebisen i hela världen, eller det sötaste som någonsin har funnits på denna jord.
"Hej Kiara" sa jag försiktigt och tog hennes hand.
Hon tog mitt finger och skratta glatt med ett leende på läpparna som fick tjejerna att smälta när dom såg hennes söta leende. Hela hon var så söt med sitt söta leende som bara skiner upp när hon skrattar, med det där korta brun-blonda håret, dom vackra ögonen och dom söta fluffiga kinderna.
Hon är verkligen lik både Lukas och mig, då vet jag att hon är en del av oss och det glädjer mig mer. Men oroar mig att folk ska känna igen henne att hon är vår dotter, så hon hamnar i fara.
Vi stannade en stund till innan vi skulle åka hem igen och som vanligt så pillar jag antingen på halsbandet eller armbandet, för allvarligt talat jag är så rädd att det ska hända henne något. Men så är väl alla nya föräldrar, eller?
"Alexia, du behöver inte vara orolig" sa Lukas och tog min hand.
"Jo det behöver jag, tänk om något händer henne? Jag är bara så rädd att något kommer hända henne" sa jag och suckade.
"Det kommer inte hända henne något så du kan vara lugn" sa han och kysste min hand.
Det fick mig att le, för hans läppar förtrollar mig verkligen och jag vet att han av någon kommer inte låta Kiara råka illa ut.
När vi kom hem fick Kiara leka med sina leksaker i sitt rum och såklart så var både Lukas och jag med henne hela tiden. Tills kvällen kom och det var dags att gå och lägga sig.
Lukas och jag bestämde att hon skulle få sova hos mig inatt, så jag satt i min säng och vaggade Kiara som skrek samtidigt som jag sjöng en vaggvisa:
"När solen sänker sig och himlen tänds upp av stjärnor klar, ska du min skatt sova sött i min famn. Så sluta gråt för jag finns här och skyddar dig från allt lilla vän, så färdas till drömmarnas land nu så kan din dröm bli sann. Men när allt känns tungt, finns vi här och följer din väg. Lys starkast i världen, låt ditt hjärta visa vägen till drömmarnas land där din dröm blir sann. Så sov så sött min skatt" sjöng jag och log.
Efter en stund så somnade hon så tungt och jag log glatt mot henne.
"God natt min älskade skatt" viskade jag och kollade på henne.
Kiara snuttade på sin tumme och jag pussade henne lätt på pannan när ett bländande leende skapades på henne läppar. Försiktigt reste jag mig upp från sängen och la henne i sin säng som låg bredvid min. Sen la jag mig i min säng igen och somnade sött med ett stort leende på läpparna.
——————————————
Mitt i natten vaknade jag av att dom tunga vattendropparna slogs mot fönstret, men även att himlen dånade och sken upp ute. Men det som egentligen fick mig att vakna var att Kiara skrek. Jag gick snabbt fram till henne och bar upp henne i min famn.
"Så ja, shhh lugna dig Kiara det är bara ett oväder" sa jag och vaggade henne lite försiktigt i famnen.
Hon gröt fortfarande och skrek högt, men inte tillräckligt för att hela huset skulle vakna som tur var. Jag tog hennes hand och log lite samtidigt som jag började sjunga på Du finns inom mig från Disneyfilmen Tarzan.
"Så gråt ej mera, det ska bli så bra. Kom ta min hand, här finns jag. Jag ger dig skydd nu för allt omkring dig och jag finns här, gråt ej mer. Ett litet liv, men ändå stark. Här i min famn så är du trygg och varm. Det finns ett band som aldrig brister. Jag finns hos dig, gråt ej mer för du finns inom mig ja, du finns inom mig. Från denna stund, nu och för evig tid. Du finns inom mig, mitt hjärtas hemlighet. Du finns här inom mig, alltid" sjöng jag och hon slutade att gråta som tur var.
Den låten som då kommer från Tarzan brukade mamma sjunga för mig när jag var mindre och var rädd eller så, eftersom jag älskade att kolla på Tarzan när jag var liten och jag älskade att höra den låten. Det kunde till och med hända ibland att jag låtsades gråta för att mamma skulle sjunga den för mig, eller spela den på sin telefon där hon hade den inspelad.
Jag saknar verkligen henne jättemycket, jag önska verkligen hon var här och kunde se Kiara. Men jag vet att hon skulle vara så glad över mig och Lukas som fick henne, och jag vet att Lukas föräldrar också skulle bli glada.
Jag var uppe en liten stund med henne tills ovädret var över och jag nattade henne igen, vilket gick ganska fort för hon var så trött. Även jag var ganska trött. Och precis när jag hade lyckats natta Kiara och vänt mig om, såg jag att Lukas stod där lutad mot dörrkarmen som alltid och ler mot mig.
Jag kan säga såhär, hade jag varit den jag var förut då jag bara var kär i honom så skulle jag dö nu. För han står där med endast mjukisbyxor och bar överkropp, men jag är mer sansad än då.
"Väckte hon dig?" Frågade jag lite oroligt av något konstigt slag.
Det fick ju honom att skratta tyst till och gå fram till mig.
"Nej hon väckte mig inte, utan jag vaknade av stormen och visste att hon hade vaknat" sa han och log mot mig.
"Du är verkligen i din pappa zon" sa jag på skämt och la armarna i kors.
Det fick honom att skratta till igen och le lurigt mot mig medan han också lägger armarna i kors.
"Hon är vår dotter, både du och jag var helt fruktansvärda när det stormade ute så så konstigt är det inte"
"Okej du har en poäng där"
Det fick honom att le triumferat och kyssa mig, och såklart så kysser jag ju tillbaka. Han tar verkligen kål på mig ibland och hans läppar bränner mig, men jag älskar honom och är verkligen världens lyckligaste tjej som får ha honom som min pojkvän.
"Jag ska gå och lägga mig igen och det borde du med" sa han och vände sig om.
"Nej snälla stanna" sa jag bedjande och tog hans hand så han vände sig mot mig igen.
"Vill du att jag ska sova med dig?" Frågade han och log.
Jag nickade lite och han kramade om mig.
"Det kommer inte hända henne något, det kommer jag se till" sa han och pussade mitt huvud.
"Det vet jag, för du kommer ju aldrig tillåta att något händer varken mig eller Kiara" sa jag och log lite.
"Precis" sa han och skojig som han skulle vara så bar han upp mig i hans famn.
"Bara så du vet så är det Kiara som är barnet, inte jag" sa jag skämtsamt.
Det fick honom bara att le lurigt mot mig, lägga ner mig försiktigt i sängen som om jag skulle gå sönder som han inte var försiktig. Han la sig bredvid mig och kramade om mig bakifrån innan han viskade i mitt öra:
"Det vet jag redan, men du kommer alltid vara min lilla älskling"
Det fick mig att le och kyssa honom på kinden.
"Sov nu och oroa dig inte"
Jag blundade och njöt av hans varma kropp mot min och jag somnade faktiskt på ett kick. Men jag skulle vilja säga att jag sov som en stock, men tanken och oron på att något skulle hända Kiara ville inte släppa i huvudet. Så oavsett om Lukas fanns här är jag fortfarande orolig.
Många föräldrar är kanske rädda för att deras barn ska dö på något sätt, men jag är mest rädd för att Kim eller någon annan ska ta henne från oss. Bara det är jobbigare att tänka på så jag inte ens kan tänka mig tanken på att hon skulle dö, för jag vet att Kim och all ondska i skogen vill åt mig och jag vill inte att dom ska år Kiara.
——————————————
Ja då var barnet fött och det är en dotter, tror ni hon kommer vara säker? Eller kommer hon vara lika mycket i fara som sin mamma? Skriv jätte gärna vad ni tror kommer hända.
Och tack för hjälpen Tulan03 för att du hjälpte mig lite, alla borde följa henne och läsa hennes böcker för hon är toppen💖