Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel 16. Evin

Utan att jag hann blinka drog han mig in i ett nytt rum. Här var det lite bättre ljus med hjälp av facklorna som är över hela väggarna. Tyvärr är rummet väldigt stort att det bara är vid väggarna det är ljust. Men bättre det än inget ljus alls. Jag kan iallafall se hans konturer så jag vet vart han är någonstans i rummet.

Han kastade mig med all kraft mot marken. Jag hann fånga upp mig tillräckligt för att jag inte skulle slå i huvudet. Kanske inte det första jag vill göra när jag inte vet vart jag är, eller vad han ska göra mot mig. Han må vara starkare än mig, men jag måste försöka vara smartare då.

Precis när jag skulle ställa mig upp, slog en brännande känsla på min rygg som spred sig över hela min kropp. Jag skrek högt till och slog ner i golvet igen. Hela jag började skaka lite och tårarna hotade att trängas fram. Det var den värsta smärtan jag någonsin har känt.

Tyvärr kom den känslan om och om igen några gånger, och värre blev det för varje gång. Jag skrek högre och högre hela tiden, tills jag inte kunde hålla tårarna inne mer.

Det gick ju bra med att stå upp för mig själv, och inte vara rädd mer ser jag.

Hans hånfulla skratt ekade i hela rummet. Mina skrik gjorde honom verkligen upphetsad, det märkte jag snabbt. Även om jag inte ville skrika, kunde jag inte hålla mig.

"NEJ, VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!" Röt han och slutade tvärs med det han gjorde.

En efter en släcktes facklorna. Det tog inte alls lång tid innan hela rummet blev kolsvart. Jag vet inte vad som var värst, att jag inte vet vad som händer eller att det är kolsvart nu och jag ännu mindre vet vad som ska hända.

När smärtsamma stön hördes, lyckades jag lyfta upp mig själv och kravla mig bakåt. Precis när min rygg snuddade vid väggen, brydde jag mig inte ens om smärtan. Det enda jag kunde fokusera på var att jag hörde steg komma mot mig.

Jag ville skrika men var helt stel av skräck. Men när en fackla tändes precis bredvid mig, försvann paniken inom mig. Mina ögon tårades ännu mer och jag slängde mig i Lukas famn. Han är inte förlåten än, fast jag är ändå så otroligt lycklig att han är här nu. Hans ena arm höll om mig och hans ansikte begravdes mot min hals.

"Vi får göra detta senare, just nu måste vi ut innan den klunsen vaknar" viskade han och drog sig ur.

Han ställde sig upp och räckte fram sin hand till mig. Jag torkade av mina kinder och la min hand i hans. Han drog smidigt upp mig från golvet, som om jag var lätt som en fjäder. Jobbigt nog var jag fortfarande ganska svag, vilket gjorde att istället för att stå upp så föll jag i hans famn.

Det var visserligen en olycka, ändå kunde jag inte rå för att jag började rodna sönder. Det hjälpte inte direkt något av att han skrattade till och log mot mig. Jag kollade in i dom där vackra ögon, än så länge är dom vackra iallafall. Man kan ju aldrig veta med honom.

"Får visst bära dig då" sa han och bar upp mig i sin famn.

Det var då jag märkte en yttepytteliten sak som fick mig att vilja sjunka ner i marken. Jag har pyjamasbyxor på mig, men sen har jag bara min rosa bh på mig. Han verkar ju inte störa sig på det. I och för sig så har han redan sett mig i bh, kanske inte så konstigt då. Men jag bryr mig, väldigt mycket också.

Jag kan ju säga att jag gömde mitt ansikte mot hans axel. Han började gå rätt snabbt, det tog då inte lång tid innan solens värme nuddade mitt skinn. Jag vågade knappt öppna ögonen när dom redan svider, fast att mina ögon är slutna.

Lukas varma kropp försvann när han satte mig upp på någon av hästarna. Om det är Blixten eller Talulah vet jag inte. Lutar mest mot Blixten. När jag vågade kisa lite så såg jag att jag hade rätt, jag satt på Blixten. Lukas satte sig upp bakom mig och direkt sved det till på ryggen.