Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Dansparty

Ja killarna satt ju då i sängen med mobilen lutad mot något. Medan Kayla, Cornelia och jag sitter på golvet med våra ryggar lutade mot sängen, medan dom andra ligger på mage i sängen och kollar på skärmen. Vi lutade också mobilen mot något så vi slapp hålla den.

"Hej mamma" sa både Derek och Ethan i kör.

"Hej älsklingar" sa Kayla och jag glatt i kör.

"Så vad gör ni?" Frågar Liam och log.

"Dansar, sjunger, hoppar, leker och skojar själva då" frågade Cornelia och log.

"Inte så mycket, saknar er" sa han och flinade lite.

Det fick henne att rodna riktigt mycket med ett glatt leende, som bara vi kunde se. Eftersom hon gömde ansiktet med hjälp av håret. Ingen hann säga något mer innan Kayla flinade retsamt mot mig. Som jag vet betyder vilket jag gav henne tillåtelse till.

"Lukas jag har sett till så Alexia inte har rört din ros, för ingen av oss vill ju att du skrämmer bort henne innan bröllopet" skrattade Kayla som fick alla att skratta.

Jag vet att hon behövde säga det, så hon fick det.

"Det är lugnt, jag skulle aldrig skrämma iväg henne även om det så gällde mitt liv" skrattade Lukas.

Han fattade skämtet, bra gjort.

Jag tänkte säga en ska, men hann inte förens flickorna kom ner springandes. Esmeralda grät och Kiara såg bara rädd ut. Dom båda kastade sig i min famn. Esmeralda grät mot min axel och Kiara försökte på ett sätt trösta henne, men samtidigt gömma sig.

"Mamma" grät Esmeralda med darrande röst.

"Men älsklingar då, vad har hänt?" Frågade jag och kramade om dom.

"Det var ett monster i vårat rum" sa dom båda i kör.

Okej, båda säger det och det finns ingen chans att dom kan ha drömt samma dröm.

Jag kollade lite diskret på Cornelia och Evin som låg ovanför henne, som båda kollade på mig med samma blick. Dom tänker på samma sak som jag. Sen kollade jag på Lukas och han gav mig samma blick.

"Vad var det för monster?" Frågade han och kollade på dom genom telefonen.

"De....de.....det v...var...en kvin....kvinna" grät Esmeralda och kollade på sin far.

Mitt hjärta slog hårt mot bröstet, mina andetag försökte jag hålla så lugna som möjligt och jag försökte göra allt i in makt försatt inte skaka.

Snälla säg inte att det är hon.

"Och hur såg hon ut?" Frågade Cornelia lite oroligt men försökte gömma det med en allvarlig ton.

"Hon var som en skugga med lysande röda ögon. Hennes tänder var sylvassa och hon kollade på oss genom fönstret. Och hon sa 'ses sen flickor' med en skrämmande röst" sa Kiara skräckslaget.

Då frös mitt blod till is. Det såg jag att även Lukas råkade ut för det. Pojkarna skrattade lite, för dom trodde ju att flickorna hittade på. Men Lukas och Liam sa till dom att dom inte skulle skratta, då slutade dom.

"Kom flickor, vi kan göra varmchoklad till er" sa Ylvali och ställde sig upp.

Precis som om hon har läst våra tankar, så tog hon upp flickorna till köket.

"Vi vill också ha" sa pojkarna och ja armarna tjurigt i kors.

"Kom jag kan fixa" sa Liam och ställde sig också upp.