Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Gåtorna

"Jag önska det men boken funkar inte likadant för mig som du"

"Varför inte?"

"För att du är en människa och jag är en hälften alv, visst boken är skapade av alver men den funkar inte på samma sätt som den gör för dig" sa hon lite dystert och kollade ner i boken igen.

"Men det skadar inte att försöka, det är din lillebrors liv vi pratar om och han behöver dig just nu"

Hon kollade upp på mig och mötte mina rådjursögon och mitt hoppfulla leende som putade lite som fick hennes mungipor att rycka till och ett litet lätt skratt att höras.

"Okej jag testar men ha inga förhoppningar" sa hon och log.

Jag nickade och vi stängde boken, hon gjorde samma sak som jag och mina ögon spärrades upp när boken flög upp samtidigt som den bläddrade fram en sida. När boken slutade såg jag hur några figurer började lysa och att Cornelia öppnade ögonen.

"Lägg ihop ett plus ett så blir svaret lätt, men allt är inte som det värkar så allt kan bli snett. Låt era hjärtan finna svaret, så ska ni finna försvaret"

"Okej det där hjälpte inte mycket häller" sa jag oroligt.

"Nej för det är endast Lukas som kan göra det" sa Cornelia och suckade.

Jag suckade också för det gick ju inte, men då kom hon på att Lukas kommer bli sitt rätta jag igen om bara en halvtimme. Så vi tog boken och skyndade oss till tornet igen, där väntade vi tills det lyste ett starkt sken genom springorna i dörren då Cornelia reste sig upp efter att ha suttit på det kalla stengolvet bredvid mig. Hennes steg gick fram till dörren innan hon la sin hand på det ringa handtaget och vred om då dörren öppnade sig, det första mina ögon kunde se var hur Lukas var fastkedjad runt handlederna, midjan, halsen och fotlederna.

Han satt på knä där på golvet med sönderriven vit tröja och söndriga jeans, han hade inte sätt varken mig eller Cornelia än för hans blick var riktad mått golvet. Cornelia kollade bak på mig och nickade kort som ett täcken på att jag skulle ställa mig upp, vilket jag gjorde innan jag gick fram till henne medans hon gick försiktigt till Lukas som knappt rörde sig vilket fick mig orolig.

"Hur är det?" Frågade Cornelia oroligt men jag hörde på henne att hon försökte stödja rösten för att den inte skulle darra.

Men han rörde inte en fena, men han andades fortfarande för det såg vi men inget annat utan han satt bara där med armarna dragna år varsitt håll, ena knät i golvet medans andra var i luften och med blicken kvar i marken. Cornelia hukade sig framför honom och la sin hand försiktigt på hans axel, det var då han ryckte till och kollade upp på henne med blodröda ögon som sakta men säkert började bli till dom vackra havsblåa ögonen som kunde fånga mig på sekunden.

Det var verkligen svårt att se honom så här och jag led verkligen med honom, men han hade inte märkt mig än.

"Lukas innan du bli arg eller så, så vill jag bara säga att..." mer hann inte Cornelia säga förens jag kom fram bakom henne.

"Alexia...." sa han lite chockat.

"Ja och hon vet allt nu"

Han kollade ner i golvet och jag hukade mig framför honom samtidig som jag la min hand på hans axel.

"Lukas varför sa du bara inget?" Frågade jag försiktigt.

"Jag var rädd att du skulle lämna mig om du visste att förbannelse har slagit in" sa han lågt med blicken kvar ner i en osynlig fläck i golvet.