Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Det är dags

"Okej hur kan du mitt fullständiga namn? Och i rätt ordning? Nästan ingen kan hålla koll på ordningen, iallafall inte på första försöket, jag håller knappt koll på alla själv" sa jag förvånat.

Han skrattade till och log mot mig som fortfarande var i chock, för jag menar allvar. Nästan ingen kan hålla koll på alla mina namn, inte ens jag själv och speciellt inte i ordning.

"Jag kan ju fortfarande allt om dig, så det är inte så komplicerat för mig. Jag behövde inte ens träna på det utan kunde det på en gång" sa han och log nöjt.

Jag suckade lite och log samtidigt som jag skakade lite lätt på huvudet.

"Ja då får vi hoppas att hon inte får en lika jobbig pojkvän som du är när hon blir äldre" sa jag och log lite retsamt.

Han log mot mig -på gränsen till att flina- och kollade djupt in i mina ögon.

"Det tror jag nog inte, för det finns bara en som jag"

Jag log och han pussade mig lätt på pannan, men det slutade med att jag kysste honom. Vilket gjorde mig lika glad som alltid för att mina läppar nuddar hans och för att han alltid får den där fantastiska glimten i ögonen.

"Föresten hur kommer det säg att hon ska ha mitt efternamn och inte kan ha ditt?"

Jag vet redan svaret men jag vill fortfarande veta vad han heter i efternamn.

Men så spelade det ju ingen roll om hon varken har mitt eller hans, men nyfiken som jag är så vill jag veta vad Lukas heter i efternamn för det vet jag inte om. Han är fortfarande lite envis med att säga saker och ting om sig själv, men lite vet jag ju.

"Ja för det första så är hon en tjej så det låter bättre med ditt och för det andra så är mitt idiotisk så glöm det"

——————————————

Några timmar har gått och alla tre hade åkt med Lukas föräldrars gamla bil till barnmorskan för att säga att Kiara föddes idag 11 dagar efter sin bestämda datum som var 31 maj och för att barnmorskan skulle kolla om det var något fel på henne. Ingenting var fel med henne och vi var påväg hem till min familj för att säga den goda nyheten.

Hela resan pillade jag på mitt halsband för det kunde lugna mig lite, för varje minut som gick blev jag bara mer orolig för att det skulle hända Kiara något vilket Lukas försäkrade mig om att det inte skulle göra.

När vi kom fram tog jag loss Kiara från bilbarnstolen och la henne försiktigt i min famn, eftersom hon sov så tungt och jag hade inte hjärtat väcka henne. Förresten ska man inte väcka en trött bebis. När vi knackade på dörren öppnade pappa och log glatt mot oss.

"Nej kom hon idag?" Frågade han och log.

Jag nickade med ett glatt leende på mina läppar när pappa släppte in oss, så fort vi kom in över tröskel sprang Selin och Ylvali ner för trapporna med raketfart i panik. När dom såg Kiara som låg så sött i min famn med stängda ögon och ett litet trött leende på sina läppar så smälte dom nästan.

Hela familjen samlades i vardagsrummet plus Kayla som hade kommit springandes hit efter att Selin hade messat henne. Så fort Kayla hade kommit fick hon hålla Kiara, för seriöst jag tror det är det enda som kan lugna ner henne nu för hon är verkligen galen nu.

——————————————

Vi pratade en stund tills Kiara vaknade och gnuggade sig i ögonen samtidigt som hon gäspade. Kayla, Ylvali och Selin kollade på henne som om hon var den sötaste bebisen i hela världen, eller det sötaste som någonsin har funnits på denna jord.