Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Oväntat besök

"Du förstår inte smärtan i mitt hjärta, du är min bästa vän men mitt hjärta är delat i tusen bitar. Lukas var den enda killen jag gillade och det vet du, jag är okej, ja jag är okej du behöver inte trösta mig" sjöng jag och kollade ner i golvet.

"Du min bästa vän behöver hjälp, jag är här och ger dig den, tro mig jag förstår dina känslor. Du kan inte lura mig, han kommer tillbaka tro mig det vet jag vänta och se. Du är min halva och du kan inte dölja din smärta för mig, lita på mig jag stor här vi den sida med öppna armar och ett hjärta av guld för att hjälpa dig"

"Du vet hur du ska pigga upp mig" sa jag och log mot henne.

"Ja funkar det inte med ord så funkar det med att sjunga, något som du ALDRIG skulle kunna stå emot" sa Kayla och log tillbaka.

~2 månader och 5 dagar efter~

Ingenting under dom här månaderna hade blivit bättre, jag lämnade knappt rummet förutom när jag skulle gå på toa eller om jag skulle duscha. Jag satt till och med i min säng på min födelsedag med huvudet nedgrävt i kudden och täcket över huvudet, jag hade gråtit nästan hela dagen då och bara försökte glömma bort att det var min födelsedag.

Varför kunde Lukas inte bara sagt det till mig att skogen var för farlig för mig, jag skulle ha förstått och lyssnat på honom, okej det skulle jag nog inte ha gjort men jag skulle ha förstått och åkt hem, NEJ DÄR LJÖG JAG IGEN FÖR JAG SKULLE ALDRIG LÄMNA HONOM HUR MYCKET HAN ÄN FÖRSÖKER ARGUMENTERA EMOT.

Varje natt kollade jag alltid ut genom fönstret för att se om Lukas satt i trädet och kollade in men ingen var där, Kayla kom ofta över och tröstade mig men jag blev lika ledsen som innan när hon gick hem igen. Hela nätterna drömde jag mardrömmar och hela tiden vaknade jag med drömmarna spelandes i huvudet och tårarna som hotade bakom ögonlocken. Jag hade kommit över detta men jag kunde inte tro att Lukas hade lämnat mig.

Men den här natten var lite annorlunda, för i natt vaknade jag av att mitt rum började lysa fast solen inte ens hade gått upp än, när jag kollade upp och såg att det lös runt om en kvinna som såg exakt ut som ...

"Mamma" sa jag och la händerna för min mun.

Hon hade blont hår som jag som gick ner till rumpan nästan, hennes ögon var lite svåra att se eftersom hon lyser upp som om hon vore solen själv men ändå visste jag att hennes ögon var lika vackra som blåa safirer.

Hon hade på sig en stickad långärmad tröja och ett par blåa jeans, precis samma kläder som hon hade samma dag som hon försvann och jag minns det så tydligt hur hon hade dom på sig.

"Ja det är jag Alexia" sa kvinnan och log mot mig med sitt vänliga leende.

Snabb som ögat reste jag mig hastigt upp och kramade om henne med tårar som forsade ner för mina kinder. Kvinnan som är min mamma la ena handen på min rygg och andra som strök mitt hår medan hennes hacka lass på mitt huvud.

"Jag kan inte tro att du är här" sa jag glatt och log mot henne.

Hon log glatt tillbaka och torkade bort mina tårar med sin tumme.

"Men jag är här, jag har alltid varit med dig min älskade Alexia" sa hon och la sina händer på mina kinder samtidigt som hon kollade in i mina ögon.

"Men vad gör du här?" Frågade jag och kollade på henne.

Mina ord fick henne att stelna till lite, hennes leende försvann och hon var inte sitt glada jag utan en annan total främling. 

"Jag är här för att säga att Lukas behöver dig nu" sa hon oroligt och la sina händer på mina axlar.

Jag tog ett litet steg bakåt medans jag skakade på huvudet och försökte le lite men det gick inte.