Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel 10. Överraskning nummer 1

Men nog om det. Det är inte så pass viktigt så hela världen behöver få veta det. Det som är viktigt nu är att jag är arg på honom för att han väckte mig klockan.....

"05:30! VARFÖR I HELA FRIDEN VÄCKER DU MIG 05:30 FÖR?" Frågade jag förbannat honom.

"För jag vet hur du är och idag är en stressig dag, så upp med dig nu och byt om" sa han och gav mig en klänning.

"Jag hatar dig" svarade jag kortfattat och ställde mig upp.

Jag var nära på att ta av mig min pyjamas tröja, tills jag kom på att Lukas fortfarande är här. För han sitter fortfarande i sängen och kollar på mig. Vanligtvis skulle jag skrikit på honom hur osund och jobbig han är. Men istället harklade jag mig bara.

"Ska du sitta där medans jag byter om eller?"

Mina ord fick honom att skaka på huvudet innan han reste sig upp. Roligt nog, såg han faktiskt nervös ut. Väldigt komiskt annars, men det var inte något jag kunde fokusera på just nu. För jag är fortfarande arg på honom och vill nästan bara slå honom just nu. 

"Nej det ska jag inte, men tjopp tjopp nu" svarade han och klappade händerna innan han gick ut.

Jag himlade bara med ögonen, för trött och alldeles för irriterad för att ens reagera på ett annat sätt. Annars hade jag bara skrattat till och tyckt att han var knäpp. Även om jag faktiskt tyckte det innerst inne. Men som sagt: för trött, för irriterad och för mycket på dåligt humör för att tycka det just nu.

Medan jag tog på mig klänningen så lyssnade jag på musik för att lugna mig. Vill liksom inte vara såhär hela dagen ju. För det hade inte varit roligt för varken mig eller någon annan. Plus att jag gärna inte vill ta ut min ilska på klänningen. Men jag kommer hämnas på Lukas för han gav mig en klänning.

När klänningen var på, studerade jag mig i spegeln. Först och främst är den ljusblå, som är min favoritfärg och den färg som passar mig riktigt bra. Underklänningen var inte sådär tajt, utan lagomt poröst så att kjolen följde med i ytterlagret. Såklart är kjolen kort fram och längre bak, som han vet att jag gillar. Den är enaxlad och är perfekt formad över bröstet.

"Jag hatar dig så mycket Lukas!" Ropade jag och kunde inte hejda mig från att skratta lite.

Jag kunde även höra hur han skrattade till utanför dörren.

"Älskar dig med, Lexi" skrattade han utanför.

Han kan vara så jobbig. Han vet att jag hatar när han kallar mig Lexi, även när han fortsätter bevisa att han kan allt om mig. Det är så himla irriterande. Men ändå, fick hans ord mig att bli lite rosenröda om kinderna. På senaste tiden har det varit så konstigt mellan oss. Jag kan inte förklara det, men han känns förändrad på något sätt. Även jag har förändrats, eller jag har iallafall förändrat min syn på honom.

Det går inte att förklara, men något har förändrats här. Eller så är det bara jag som har blivit för van med att bo här. Fast rättare sagt, är jag fortfarande mer som en fånge. Han är ju trots allt fortfarande min kidnappare. Jag kanske får röra mig någorlund fritt här, förutom de ställen som är förbjudna för mig, men jag har ju inte fått komma hem. Jag har inte ens haft någon kontakt med min familj.

Blotta tanken på min familj, får mig att nästa vilja fälla en tår eller två. Min familj, som jag inte har sett på några veckor nu. Jag saknar dem verkligen väldigt mycket. Skulle göra vad som helst för att få träffa dem igen.

"Kom nu, vi har mycket att göra idag" hörde jag Lukas ropa på mig.

Tur är så fick det mig att vakna upp från mina tankar. Jag torkade mig under ögonen, styla till lite med håret och fixade till kjolen. Till sist gjorde jag upp en plan på att döda Lukas, eller iallafall ge igen på honom. Han är fortfarande irriterande för att han gav mig en klänning.