Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel 3. Flyktplan

Båda var kvinnor, det hörs tydligt. Men jag stängde bara av mig själv. Dom pratar inte om något användbart och jag bryr mig inte alls. Allt jag bryr mig om nu, är att komma ut och försöka komma hem. När jag sen kommer hem -eller iallafall får tag i en telefon- kan jag ringa polisen och få Lukas inlåst.

När dom hade gått, började jag springa igen. Ner för en trappa, förbi många dörrar och gömde mig om jag hörde någon komma. Tillslut hittade jag äntligen ut. Efter kanske flera riskabla försök med att hitta ytterdörren.

Snabbt som blixten sprang jag mot porten ut. Äntligen kände jag mig fri. Ju längre bort jag kom från huset, desto bättre är det för mig. Precis när jag skulle springa ut, kan ni gissa vad som händer. Jo Lukas kom fram bakom muren på andra sidan och stoppade mig.

"Jag skulle nog inte ens försöka att springa ut dit, om jag vore du" sa han varnande med armarna korslagda och ögonbryn som var höjda.

"Nä tur då att du inte är jag då" sa jag irriterat och försökte springa förbi honom.

Men då skulle han vara jobbig och stoppa mig med armen. Som jag slet ner, och var så nära på att springa iväg. Tills han tog ett säkert grepp om min midja. Vilket såklart resulterade till att jag försökte slita mig loss från honom.

"Släpp mig!!!" Skrek jag och försökte slingra mig ur hans grepp.

Han släppte mig inte, han släpade mig istället till dörren. Jag fortsatte att skrika och kämpa, även om jag fatta att det är lönlöst. Men som sagt: jag är envis och ger mig inte i första taget. Tillslut tror jag att han tröttnade på mig. För att han bar upp mig över axeln.

"Släpp ner mig genast!!!" Vråla jag och slog det hårdaste jag kunde på hans rygg.

Vill ni veta en roligt grej? Han reagerade inte alls på slagen. Annars brukar alla killar jag slår, få riktigt ont. Men han här, han reagerar ju inte alls. Inte ens ett litet gny kom från honom.

Japp, jag är så körd.

När vi väl kom in, gav jag upp. För det är helt omöjligt att komma ner. Eller rymma för den delen. Så visst, låt honom göra vad han vill med mig. Men när min familj hittar honom och han har gjort något mot mig. Vet jag att dom ringer polisen och han hamnar bakom lås och bom.

När jag märkte att vi hade kommit in i rummet jag kom ifrån. Just där fick jag lite panik faktiskt. Speciellt när man la ner mig i sängen, och kollade på mig med en bestämd blick.

"Stanna här nu, och gå aldrig längre ut än fram till muren, fattar du det?" Frågade han skarpt.

Han fick inget svar, det förtjänade han inte att få. Istället fick han nöja sig med min hotande blick. Som skrek ut att han inte ska röra mig, befalla mig eller ens kolla på mig. Men jag har ju redan fattat att han inte är så smart, så han fattade inte vad blicken betydde.

Han verkar ju smartare än du tror.

Ni vet den irriterande rösten i huvudet. Den som alltid säger vad som är rätt och fel, och i det här fallet alltid ska kommentera när jag har fel. Jag hatar den just nu. För den hjälper inte alls med något just nu.

"Fattar du det?" Den upprepande skarpa frågan, fick mig att vakna upp till verkligheten igen.

Han fick inget svar nu här heller. En sista irriterad blick, innan jag vände mig om i sängen. Så nu satt jag i skräddarställning, med ryggen mot honom och armar korsade över bröstet. Jag vägrar att kolla på honom, att prata med honom eller ens tänka på honom.

En djup och tung suck hördes från honom. Vilket jag inte brydde mig om. Jag bara väntade på att han skulle lämna mig ifred. Eller så hoppades jag att det här bara var en mardröm, som jag alldeles strax skulle vakna ifrån.