När steg börjades höras, skrek jag inombords att han skulle stanna. Men han kan inte höra det. Då dörren stängs igen, klappade mitt hjärta snabbare och snabbare. Ändå lyckades jag somna konstigt nog. Fast det var ingen god natts sömn tyvärr.
———————————
Solen hade gått upp över horisonten. De första strålarna smög sig in i rummet och långsamt smög sig fram till mig i sängen. Det må vara en fin morgon, men idag vaknade jag faktiskt inte med ett leende som jag brukar. Utan med ett smärtsamt stön, en krypande känsla som spred sig genom hela min kropp och en klump i magen som nästan gjorde att jag fick svårt att andas.
För när jag drog bort täcket, var det första jag skådade: en stor röd fläck som var på både bandaget och på lakanet. Det var även lite på täcket också. Det här var verkligen något som fick mig på gränsen till att spy. Men paniken tog mest över.
Snabbt som blixten kastade jag mig upp ur sängen och rusade fram till spegeln. Genom spegelbilden kollade jag på fläcken av blod. En våg av spya kom upp från min hals. Som jag i sista sekund svalde. Den beska smaken som återstod hjälpte inte dirket så mycket.
Jag blir ju rätt känslig när det kommer till blod. Om det är lite så kan jag tåla det. Men nu när det är såhär mycket, krävs det väldigt mycket för att jag inte ska spy eller svimma här och nu. För att det inte skulle hända, slängde jag med huvudet åt sidan.
Blicken möts nu av kläderna som hänger på garderobsdörren. En sekund, bara en sekund behövde jag kolla på dom för att vilja döda Lukas. Jag stirrade verkligen på dom med avsmak, och jag rynkade även ögonbrynen och näsan.
"Haha mycket lustigt Lukas" sa jag högt för mig själv, med en irriterande och sarkastisk ton.
Utan att vilja det, tog jag motvilligt på min kläderna. Den lilla råttan hade gett mig en svart kort volangkjol, som jag kan se med blotta ögat att den är mindre än det som är okej för mig. Sen var det tröjan då. En vit off shoulder crop top som var kort. Den täckte faktiskt bara bröstet och lite av axlarna. Och som gräddet på moset, så hade den ett nyckelhål.
Fattar ni då varför jag hatar honom? För kjolen är också så sjukt kort att jag bara vill döda honom nu. För den måste också vara vid höfterna, för har jag den upp mot midjan så blir den lite för stor att den åker ner. Med andra ord: kan man se alla mina skador och den stora fläcken på bandaget.
När jag mötte min spegelbild, tro det eller ej, men jag tappade verkligen hackan. Även om jag hatar kläderna, så kunde jag verkligen inte ro för att tappa hakan.
Den lilla sluga räven, nej rävar är för söta. Den lilla råttan alltså.
"Helt otroligt, hur gör han det här?"
Jag kände att kläderna passade mig, men att dom passade så här bra på mig. Det hade jag aldrig kunnat tro alltså. Allt det här är verkligen så lustigt att jag skrattade till för mig själv, medan jag smått skakade på huvudet.
"Hur kan han det här? Han kan verkligen allt om mig"
Andra gången jag erkänner det, och jag gillar det inte alls. För allvarligt talat alltså: det här är seriöst läskigt.
"Jag sa ju det" sa en tillfredsställande bekant röst bakom mig.
Det finns bara en person som kan ha sagt det. Med armarna som lass i kors över bröstet, vände jag på klacken och kollade på honom med ett höjt ögonbryn. Han står där, i dörröppningen lutad mot dörrkarmen. Armarna och benen är i kors, och ett nöjt retsamt flin som leker på hans läppar.
Även om det är ett nöjt och retsamt flin, så gillar jag det inte ett dugg. Det får en våg av obehag att stråla genom ryggraden och vidare genom kroppen.
"Om du nu vet allt om mig, borde du också veta att jag inte gillar när man smyger sig på mig" sa jag på gränsen till att det skulle vara liv och död.
På riktigt alltså, jag avskyr när folk gör det. En anledning till varför jag aldrig vill gå i spökhus på tivolin. Även om min brorsa och mina systrar oftast utmanar mig. När det kommer till mig och mina syskon, så finns det inget som heter: rädsla eller att motstå en utmaning.
Så det här är nästan blodigt allvar för mig. Brutalt jag vet, men jag är som jag är. Plus att jag faktiskt inte skulle döda någon på riktigt. Med blicken kanske, fast inte i verkligheten.
"Ja det vet jag, jag ville bara se hur det var med dig" sa han och kollade på min mage, så hans flin tynade bort.
Den lilla reaktionen fick min blick att sjunka ner till marken. För jag hade nästan hoppats på att han iallafall skulle låtsas att det inte var så illa. Men med tanke på själva blodfläcken. Kunde jag inte tänka mig bättre.
"Kom, vi måste byta det" sa han och räckte fram sin hand till mig, även om han var någon meter bort.
Jag gick fram till honom och la min vit täckta hand i hans. När han hade tagit ett stadigt grepp om min hand -precis som om han var rädd att förlora mig- så förde han mig ut ur rummet och genom korridoren.
Även om det inte alls var så långt att gå, så var det verkligen plågsamt. Inte bara för att ingen vet om mina skador -vad jag vet iallafall- och man tydligt kan se det. Men man kan säga att jag numera inte höll i Lukas hand. Jag höll om hans arm.
Japp ni hörde rätt, hans arm. Jag höll hans arm och gick så tätt jag kunde bakom honom. Hela min kropp var nästan i hans rygg. Då menar jag verkligen I HANS RYGG. Alltså inte MOT utan I. Hur i hela friden jag kan gå så här nära honom utan att trampa på hans fötter, har jag faktiskt ingen aning om.
Men anledningen till detta är att: det är personal som städar överallt. Visst jag bryr mig inte om dom kan se bandaget vid ryggen, men jag vill verkligen inte att dom ser blodet. Det går ju verkligen inte alls att missa.
Alla hälsade god morgon till oss, och Lukas svarade vänligt tillbaka. Några av städerskorna fnissade även. Jag blev faktiskt smått irriterad på dom. För jag gissar på att dom fnissar åt mig, eller hur knäppt det här måste se ut.
Jag var så upptagen med att inte försöka trampa på hans fötter, och på att inte skämmas att jag knappt kände smärtan i foten. Såklart märkte jag ju hur jag haltade, även att Lukas gick lite långsamt för att jag ska hinna med. Eller jag hoppas det iallafall.
Men tillslut kom vi äntligen fram till dit vi skulle. När dörren stängdes, släppte jag taget om Lukas. Fast han höll min hand ändå och gick långsamt fram till sängen. Jag haltade efter och satte mig försiktigt i sängen.
Den var nästan lika mjuk som min, så jag sjönk djupt ner i den. Det fick faktiskt oss båda att skratta till lite. Som lättade upp stämningen lite granna.
"Okej, då ska vi se hur det ser ut" sa han och hukade sig framför mig.
Det är rätt obehagligt att ha en kille framför sig. Speciellt när jag har dom här förbannade kläderna på mig. Men såret måste ju kollas, för jag är orolig och jag klarar inte av det. Så när han långsamt började ta av bandaget, blundade jag så hårt jag kunde. När jag hörde att Lukas drog efter andan, stannade hjärtat på mig tvärs.
"Hur illa är det?" Frågade jag oroligt utan att öppna ögonen.
"Dom goda nyheterna är iallafall att det slutat blöda, dom dålig är att det ser riktigt illa ut"
Just då kunde jag inte hjälpa det. Jag öppnade ögonen hastigt och mötte direkt hans blick. Men direkt när jag kolla på han, reste han sig upp.
"Jag ska hämta en sak som kanske kommer hjälpa" sa han och började gå mot sin byrå.
Han drog ut en av lådorna högst upp och tog upp något. Jag försökte se vad det var, men hans rygg var i vägen. Men när han vände sig om och hukade sig framför mig igen, såg jag att det var en burk han hade. Han skruvade loss locket och tog lite kräm.
Precis som om jag hade läst hans tankar, la jag mig ner i sängen och lät honom smörja in min mage med det. Jag kunde verkligen inte hjälpa det, fast det kittlades så sjukt mycket att jag knappt kunde ligga stilla. Vilket är rätt sjukt då det egentligen borde svida. Men istället så ligger jag här och småfnissar. Till och med Lukas småskrattade lite.
"Lukas, sluta det kittlas" skratta jag och fick bara ett skratt tillbaka.
"Jag vet, men du får stå ut lite tills allt är utsmetat" småskratta han.
Det är seriöst super konstigt att jag skrattar just nu. Men det går inte att inte skratta, för det är något som kittlar mig fast jag fattar inte hur. Det här blir bara mer och mer konstigare.
När allt äntligen var utsmetat, satte jag mig upp och log tacksamt mot Lukas. Han log tillbaka innan han tog fram ett nytt bandage. Jag lät honom linda in min mage, även om det kändes lite konstigt igen varje gång han luta sig fram mot mig.
När han var klar med det, smörjde han även in min vrist. Det kittlades också lika mycket. Nu är det verkligen sjukt alltså. Jag fattar inte vad det är som gör att det kittlas så mycket. Men när han var klar, log han mot mig med ett litet busigt men roat leende. Det här roade honom verkligen, som fick mig att slå till honom på axeln. Men det ångrade jag direkt.
"Ska jag smörja in dina händer också?" Frågade han artigt.
Jag vet seriöst inte om jag klarar av det här med. Men i och för sig är mina händer mindre och inte lika illa som magen iallafall. Så jag nickade som svar. Han tog bort bandaget på händerna och jag kunde se mina sår på händerna.
Jag kunde verkligen inte se på det. Istället kollade jag in i Lukas ögon. De var helt fokuserade på mina händer. Hans mjuka drag mot mina händer, gjorde ännu en gång att jag börja skratta. Hur nu det går till fattar jag fortfarande inte. Det kittlas när det borde svida.
Mitt skratt får till och med han att skratta. Som tur är så gick det här snabbare än magen. Så när det var utsmetat så linda han in mina händer igen. Just då kollade jag på honom och in i hans ögon. Han log mot mig medan jag log mot honom. När han ställde sig upp, var det som om min kropp skrek efter honom. Att få känna hans värme och bara få omfamna honom.
Hans hand sträckte han fram till mig och jag la min hand mjukt i hans. Långsamt hjälpte han mig upp, men min fot gick vika. Jag ramlade bokstavligt talat i hans famn. Det gjorde ju att jag rodnade sönder när jag ställde mig upp igen. Men just då, så kunde jag inte slita bort blicken från hans ögon. Solens strålar får dem att glittra.
Jag blev helt paralyserad i den stunden. Det kunde gå minuter, timmar eller kanske till och med dagar utan att jag hade märkt det. Just nu var jag verkligen fast i hans ögon, hans underbara vackra blåa ögon.
Jag vet att jag låter galen just nu, för det kan jag inte säga emot. Men efter igår, är det som om jag såg en glimt av någon annan. Typ som om han visade en helt annan sida av sig själv, en sida han inte visat på länge. Det trodde jag aldrig om honom. Trots allt, så är han ändå min kidnappare. Jag kan inget om kidnappningar, men jag är rätt säker på att ens kidnappare inte ska vara som han var igår.
"Alexia.......ja.......jag....." sa han tveksamt.
Nu är vi båda verkligen paralyserade. För ja jag märkte hur vi båda långsamt började luta oss emot varandra. Jag ville stoppa mig själv, men det gick bara inte. Det var totalt omöjligt att ens försöka, även om jag skrek och skällde på mig själv att backa ett steg ifrån honom. Men det gick inte, hur mycket jag än ville.
Vi var några få millimeter ifrån varandra, tills räddningen äntligen kom som fick oss att ta ett steg ifrån varandra.
Tack och lov.
------------------------------
Okej då är nästa kapitel ute, hoppas att ni gillar det och har en bra sommar. Nästa kommer komma upp så snart som möjligt. Och jag gör mitt bästa med att få upp sista kapitlet.