Det är ingenting, du inbillar dig bara, hoppas jag.
---------------------------------------
Vi hade kommit hem för några timmar sen. Och nu satt vi i vardagsrummet nerbäddade i soffan. Eldens sprakande ljud är så mysig att lyssna på. Vi satt och kollade på Harry Potter och de vises sten. Det var hans val, inte min kan jag säga. Men klagar ändå inte, den är ju bra. Fast min favorit är Fången från Azkaban. Fast han ville börja från början.
Jag satt mot hörnet av soffan, medan han låg med huvudet mot mitt knä. Datorn var på bordet och popcornskålen låg på att mage. Är det konstigt att jag tycker det här känns så rätt? Iallafall när det är den här Lukas jag är med.
"Tar du den?" Frågade han och tog ett popcorn från skålen.
"Kasta" sa jag bara och log mot honom.
Han kastade den och jag lyckades fånga den. Vi skrattade och han applåderade. Vi gjorde så några gånger. Dom som vi tappade fick Balto som låg i sin säng bredvid soffan. När filmen led mot sitt slut, popcornen var slut och drickan den med, var det redan för sent.
Om ni känner mig, kan ni då gissa vad jag gjorde? Dum blondin brukar man säga. Jag gillar inte det uttrycket, men tyvärr passar det uttrycket bra på mig.
"Så Harry Potter är din favoritfilm eller?" Frågade jag honom och log mot honom.
Hela han förändrades på mindre en 1 sekund. Hans leende försvann, hans ögon blev kallare och hans käkar spändes. Hela han spände sig och spänningen i luften gjorde det nästan svårt att andas. Rädslan kröp sig under mitt skinn, när han kollade på mig. Våra blickar möttes och jag såg direkt att det här inte var han.
"Alexia"
Hans röst var till och med hårdare och helt annorlunda.
"Kom igen Lukas, det var bara en liten fråga" sa jag och kämpade för att rösten inte skulle brista.
Direkt kollade han bort från mig och ställde sig upp. Han tog ner dator och plockade ihop allt.
"Det är sent nu, vi borde gå och lägga oss" mumlade han bara och var påväg ut när jag ställde mig upp.
"Lukas, vad är det med dig? Varför kan du inte bara prata med mig?" Bad jag och kollade på honom.
Han tvärstannade precis vid dörren. Tystnade la sig som ett tjockt täcke över oss, det gick knappt att andas. Jag hoppades på att han skulle ge sig och ändå berätta. Tyvärr hade jag fel, helt totalt fel. Istället knöt han sina nävar och vände sig mot mig. Hans mörka kalla ögon fick mig att ta ett steg tillbaka. Just nu var jag glad över att blickar inte kan döda, för det är just det dom där ögonen vill nu.
Direkt när han vände sig om, ställde sig Balto upp och sprang fram så han stod framför mig. Han praktiskt taget morrade mot Lukas. Inte nog med det, han ställde sig och var beredd på att attackera om det skulle behövas. Jag kanske inte är en expert på hundar, men jag vet att ingen hund ska vara beredd på att attackera sin ägare. Det gjorde mig ju inte säkrare direkt.
"Gå bara och lägg dig Alexia" morrade Lukas och stormade ut.
Precis när han gick ut kom Ally. Han knuffade till henne innan han gick iväg. Jag stod kvar där, helt förbluffad över allt det här. Hur han förändrades på knappt en sekund, hur Balto var beredd på att attackera honom och allt det här. Jag märkte inte ens att Ally hade kommit fram till mig och försökt prata med mig. Det var inte förrän hon knäppte med fingrarna framför mina ögon, som jag vaknade till och kollade på henne.
"Vad hände Alexia?" Frågade hon oroligt.
Mina ögon började tåras och fick allt att bli helt suddigt. Jag orkar verkligen inte mer, det gör jag verkligen inte. Jag satte mig ner i soffan och drog mina fingrar genom mitt hå, medan jag lät mina kinder dränkas av mina tårar. Balto kom direkt och satte sig med huvudet mot mina knän. Jag klappade honom på huvudet och pussa honom på nosen.
"Tack Balto" sa jag och snyftade.
Ally kom och satte sig bredvid mig. Hon torkade bort mina tårar och jag kramade direkt om henne. Jag grät mot hennes axel och hon höll om mig. Hennes hand strök mitt hår och vaggade mig. Hon är verkligen den enda jag kan prata med här. Eller ja, förutom Balto då. Han har verkligen varit mycket med mig på sistone. Sen det med Karin hände.
"Schh, lugna dig" viskade hon lugnande.
"Vad är det för fel på mig? Varför gör jag om samma misstag om och om igen? Jag borde bara ha tagit chansen att stanna hemma när jag hade den..." grät jag.
Jag borde bara ha stannat hemma. Han gav mig den chansen, och jag tog den inte. Min dumma nyfikenhet sätter mig alltid i trubbel. Nu kommer jag antagligen aldrig komma hem igen. Jag hade chansen men sumpa den. Hade jag kunnat så hade jag åkt hem nu direkt, men det kan jag inte.
"Det är inget fel på dig Alexia, Lukas är bara.... ja, speciell"
Speciell? Skulle säga att han är mer än det, men tror speciell funkar bättre. Han är liksom värre än Kayla när hon har sin period. Då är det illa kan jag säga. Hon är helt galen och ändras 8-10 gånger på knappt 1 minut. Jag kan stå ut med henne eftersom hon är min bästa vän för alltid och evigt, men jag vet inte hur länge jag kan klara av honom mer.
Varför ska jag ens vara här? Han vill ju uppenbarligen inte ha mig här. Då kan han väl bara köra hem mig igen eller? Jag vet inte vad jag tänkte på när jag sa nej till att stanna hemma. Jag vill inte vara här, jag mår inte bra av att vara här. Varför måste jag vara så dum att jag ville stanna kvar? Jag vill hem och bara glömma allt det här. Inget bra har kommit ut av att jag skulle stanna här.
"Jag behöver frisk luft" mumlade jag tyst efter en stund och ställde mig upp.
Direkt när jag ställde mig upp, ställde sig Balto upp och gick mot dörren. Där satte han sig och kollade på mig.
"Ska jag följa med dig?" Frågade hon och satte sig upp.
"Nej tack, jag vill vara lite själv" log jag vänligt mot henne.
Hon nickade förstående och jag gick mot Balto och dörren. Jag klappade honom på huvudet och sa till honom att stanna. Just nu vill jag vara helt själv, rensa mina tankar och bara försöka glömma detta. Det är bara för jobbigt just nu att vara med folk. Jag vill bara att det ska vara jag och stjärnhimlen just nu.
Stjärnorna var så vackra idag och täckte hela himlen. Månen var full och lyste upp himlen lite extra. En sval bris fläktade mig i ansiktet. Trädens sus är rätt avslappnade, jag blundade och bara njöt av nattens underbara musik. Syrsor som låter, en uggla som hoar då och då, jag kan även höra en varg yla lite svagt. Bara jag är här så är jag säker från dom.
När jag öppnade ögonen igen kollade jag ut genom grinden, ut till den nu skräckinjagande skogen. Den är magisk och otroligt vacker på dagen. Men så fort solen har gått ner, är den kuslig och skrämmande. Jag får kalla kårar av att bara tänka på det. För att jag skulle slippa tänka på det mer, kollade jag upp på himlen igen. Den är mycket finare att kolla på än en skog som bara får mig att vilja lägga svansen mellan bena och pysa iväg.
"Hittar du chiwawan?"
Jag vände mig hastigt om och möttes av Lukas. Han satte sig bredvid mig och jag kollade direkt bort. Inte en chans att jag tänker kolla på honom, eller ens prata med honom. Jag tänker låtsas som om han inte finns. Även om jag hörde honom sucka tungt, bryr jag mig inte. När hans varma hand lass mjukt mot min kind, slog jag bara bort den och vred på mig med ryggen mot honom.
Ännu en gång suckade han tungt, men jag bryr mig som sagt inte. På så sätt kanske jag kan få honom att gå, förhoppningsvis.
"Okej, jag vet att du är arg på mig, och det har du all rätt att vara" sa han och lutade hakan mot min axel.
"Men snälla förstå att jag inte vill prata om mig själv" viskade han i mitt öra.
Jag himlade bara med ögonen, knuffade bort honom och kollade irriterat på honom. Även om jag sa att jag bara tänker ignorera honom, måste jag få sagt det här.
"Ja, jag har all rätt att vara arg på dig, du blir en helt annan person så fort jag frågar det minsta lilla. När jag kom hit kunde du iallafall svara på några få, om du inte vill säga så okej, berätta då istället vad jag inte får säga eller göra" sa jag irriterat och kollade på honom.
"Och du tror att du kommer göra det ändå?" Flinade han och la armarna i kors.
Visserligen hatar jag hans flin, men just nu kunde jag inte bry mig alls om det. Det enda jag brydde mig om var att den lilla råttan hade rätt. Även om han skulle säga till mig vad som är okej eller inte, skulle jag ändå göra det jag vill. Jag hatar att han kan allt om mig.
"Visst, 1-0 till dig" mumlade jag bara och kollade bort.
Han skrattade till och jag hörde tydligt leendet på hans läppar. Det är en liten lek vi kör, om man kan säga så. Om någon av oss har rätt om något som nu, får den personen 1 poäng sen får man se vid dagens slut vem som har flest. Inte så mycket mer med det, vi vinner liksom inget på det, det är bara roligt.
"Har du hittat chiwawan då? Eller den konstiga pumpa ansiktet?" Frågade han och höll inne ett litet skratt.
Jag kollade på honom igen, bara kollade. Han hade sträckt ut sina ben och lutat sig bakåt med händerna mot gräset. Varför kan inte den här Lukas för alltid vara kvar? Jag vill aldrig se den andra Lukas igen, aldrig någonsin. Ser jag honom igen så hoppas jag att min pappa kan vägen hit. Då finns det inte något som kan hindra mig från att komma hem. Det är det eller så hoppas jag att Ally kan köra bil.
"Vad var det den hette nu igen? Pilen och bågen eller båg trädet?" Funderade han och log mot mig.
"Hur kan du allt det där om mig?"
Rent tekniskt sett handlar det om båda, så han borde inte bli arg. Det hoppades jag på iallafall. Fast tyvärr, jag med världens otur fick honom att kolla lite varnade på mig.
"Alexia"
Jag svarade inte ens, utan suckade bara och kollade upp på stjärnorna. Om han inte vill prata om det så visst, vad som helst för att slippa se den där idioten igen. Vi satt bara där och beundrade stjärnorna. Det kunde hända att vi även hittade på nya namn till vissa stjärnbilder. Bland annat var det en gammal dam med en katt som hatt, även en orm med huvudena på magen.
Det här är den Lukas jag gillar att vara med, han får stanna hur mycket han vill. Han känner jag mig trygg med, jag kan prata med honom och han får mig inte att darra av rädsla. Vi bara satt där en bra stund och hade det roligt. Vi skrattade tillsammans när vi kom på namnen och bara njöt av varandras sällskap.
"Kom nu, vi borde gå och lägga oss" sa han och ställde sig upp.
Han sträckte fram handen till mig och jag kollade på den. Även om jag är lite trött, så kan jag inte gå in än.
"Kan jag stanna ute en liten stund till?" Frågade jag och kollade upp på honom.
Jag såg hur han tvekade och ville säga nej. Är inte direkt förvånad. För att slippa höra hans nej, tänkte jag ställa mig upp men kollade upp på honom igen när han suckade.
"5 minuter till, jag kommer ut och hämtar dig sen" sa han och log mot mig.
Jag log tacksamt tillbaka och följde han med blicken när han gick in. Nu var det bara jag och stjärnorna kvar här ute. Och månen, och alla djur, och ja ni vet vad jag menar. Kvällsluften är så sval och mitt rum är lite varmt. Vill ju njuta när man ändå kan. Jag kollade upp på stjärnorna och såg ett stjärnfall fara förbi på himlen. Jag slöt då mina ögon och önskade mig något. Ni trodde väl inte att jag skulle säga vad väl? Då slår den aldrig in.
När jag sen bestämde mig för att gå in igen, ställde jag mig upp och kollade en sista gång ut mot skogen. Det var då jag märkte det, grinden hade öppnat sig. Innan jag visste ordet om det, slog något till mig i bakhuvudet och fick allt att bli svart.
——————————————
Wooooow😱😱😱😱 inte ofta man hör att ens hund förbereder sig för attack mot sin ägare😳😳😳 men oavsett vad så om Lukas inte vill prata om sig själv, ger det honom ingen rätt att bli så arg, eller?