"Lukas, mitt namn är Lukas"
————————
Jag vet inte varför, men något gjorde att han fick anstränga sig för att säga det. Han vägrade att möta min blick. På ett sätt känns det som om han ljuger. Men på ett annat känns det som han talar sanning.
Det går inte att förklara. Men bara av det lilla, har det skapat står spänning i luften. Som ett tjockt täcke som vägrar åka av. Han talar sanning, det hör jag. Det är bara något som inte är rätt, men jag kan inte sätta fingret på det.
Han är verkligen ett mysterium. Ett mysterium som jag ska försöka lösa, på något sätt. Även om jag kanske kommer råka illa ut.
Han vågar väl inte skada mig, eller? Snälla säg att han inte är så farlig.
"Tack" sa jag och log lite granna mot honom.
Han kollade på mig en stund och gnuggade hakan lite. Det såg mest ut som han studerade mig noggrannare, eller något sånt. Vilket fick mig att rysa av obehag. För nu är det verkligen djupgående.
Skulle precis vilja öppna munnen för att be honom sluta. Tills han ställde sig upp. En sista blick gav han mina ögon, innan han fick mitt hjärta att stanna. Och nej han dödade mig inte, utan han hukade sig framför mig.
Utan hans händer är på mina vader. Inte så farligt, för låret hade varit värre. Men det här är för nära. Jag ville veta vad han skulle göra, men var för rädd för att säga ett ord.
Men så länge höll det sig inte. Och värre blev det. Från hans bälte hängde det en skida, där han drog upp en kniv. Där stannade verkligen mitt hjärta på riktigt. För nu har han övertaget verkligen. Jag vågade inte ens andas, eller röra en fena.
Döda mig inte! Döda mig inte! Döda mig inte! SNÄLLA DÖDA MIG INTE!!!!
Hans stadiga grepp om mina vrister, gav mig nästan en panikattack. Hårt blundade jag, och förberedde mig på det värsta. Försiktigt kände jag hur något släppte mina ben. Till och med hörde rep som skars av. Då kollade jag på honom. Han skar upp repen, ingen annat.
När repet var av, såg jag tydligt hur skammen slog honom som ett knytnävsslag. Jag hörde nästan hur han drog efter andan. Sen släppte ut den helt skakig. Mina ögonbryn drogs ihop, så det skapades en rynka mellan dom.
Nu är jag verkligen förvirrad. Jag måste lösa hans mysterium och det är nu.
Eller nej, det kan inte ha varit så. Nu måste jag hallucinera. Eller? Alltså hela mitt huvud blir helt nollställd av allt det här. Är det här hans plan, eller vad? Eller drömmer jag bara? Isåfall är det en rätt så konstig dröm.
Det gick inte att släppa hans ögon med blicken. För hur mycket jag än försökte intala mig själv att jag fantiserat. Så går det inte. Det är helt omöjligt. För det skriker verkligen ut att det är sant. Speciellt när han nu skakade smått på huvudet.
Han reste sig upp, gav mig en hård blick genom den avslappnade masken. Sen gick han runt mig och ställde sig bakom mig. Lite obehagligt, men så som situationen är nu: är det där inte ens något jag bryr mig det minsta om.
Lite läskigt är det nu, när jag inte kan se vad han gör. Men med tanke på att trycket mot bröstet och armarna släpper, fattar jag det ganska klart. Repen kanske är av, men det betyder inte att jag litar på honom. Han kan fortfarande göra vad som helst, när som helst.
När han kom tillbaka framför mig, tog han bort repen helt. Alltså jag är helt fri nu, förutom mina handleder då. För dom sitter fortfarande fastbundna. Alltså nu är jag förvirrad. Sover jag eller är jag vaken? För han skulle väl inte bara släppa mig fri.
Här får jag svar, på sätt och vis iallafall. Han knöt fast ett rep, på repen runt mina handleder. Vilket bara betyder en sak: att jag faktiskt inte är fri. På ett sätt bra, för jag vill lösa hans mysterium. Men jag vill inte vara med honom en enda sekund till.
När han knutit klart, kollade han på mig igen. Flinet var nu tillbaka på hans läppar, och suget att vilja slå bort det frestade mig mer och mer. För jag vill verkligen bara slå bort det där dumma flinet. Men när jag kollade noggrannare, märkte jag att något var annorlunda. Bara att jag inte kunde sätta fingret på det.
Fyra ord kan jag bara säga just nu: DEN. DÄR. KILLEN. ALLTSÅ. Han gör mig verkligen förvirrad just nu, vilket gör mig skogstokig.
"Kom!" Sa han och ryckte till i snöret.
"Va?!?!" Sa jag underligt och kollade på honom, precis som han var dum i huvudet.
*host* *host* vilket han är *host*
"Ja, du måste till ett säkrare ställe. För att ingen ska hittar dig" svarade han, medan flinet i hans ansikte blev större.
Även om han gav allt han kunde, så skriker det ut att det ligger en hund begraven. Vilket gör att min tillit till honom, sänks till -00000000000008000000000. Och mycket längre än så. För jag litar verkligen inte en sekund på honom. Så Lukas, glöm och dröm. För jag tänker inte lyda dig.
Så jag satt kvar där på stolen, helt stilla och knäpptyst. En irriterad blick landade på honom, men han verkar inte påverkas. Eller inte vad jag kan se iallafall.
"Glöm det, jag måste hem" protesterade jag upprört.
Min löjliga protest fick honom att fnysa till, samtidigt som han slängde med huvudet åt sidan.
Har jag sagt att jag hatar honom? Isåfall gör jag det nu: JAG HATAR HONOM SÅ MYCKET!
"Nej det ska du inte" sa han bestämt.
"Säger vem?" Frågade jag lite kaxigt.
Och där kom den envisa kaxiga tjejen, tack för den. Men du är lite sen säger jag bara.
Jag hade tänkt lägga armarna i kors. Men tror ni det var lätt eller? För nej det var det inte. Om ni tror det, vet jag inte hur lågt IQ ni har. För mina händer är ju fastbundna. Istället rynkade jag ögonbrynen och gav han den kaxigaste blicken jag kan ge.
"Säger jag, för du är min fånge" flinade han mot mig.
Eeeeeeeeehhhhhhhhhhhhhhh, han har ett litet poäng där.
Innan jag hann protestera, tog han ett bergsäkert grepp om min arm och drog upp mig. Automatiskt försökte jag rycka bort hans grepp. Men misslyckades, igen. Som alltid. För ju mer jag försökte, tog han ett hårdare grepp. Vilket slutade med att jag fick ondare i armen.
Vänta lite här, va?!?!?!
Ju hårdare grepp han tar, och ju ondare jag får desto mer förändras hans ögon. Alltså nu blir jag bara mer och mer förvirrad här. Jag kan inte sätta fingret på det. Det är som om han vill en sak, men något annat tvingar honom till annat. Eller, alltså jag fattar seriöst ingenting här.
Nu måste jag ju fantisera. Vad finns det annars för förklaring. För hallå, han är min kidnappare. Då borde han väl inte vara såhär.
Eller?
Lägg av nu, jag fantiserar punkt slut. Det finns ingen annan förklaring till detta. Ja om jag inte drömmer då. Men varför skulle jag drömma något sånt här?
"Du kan inte hålla mig fångad för alltid" fräste jag irriterat, på gränsen till att skrika honom i ansiktet.
"Det kanske jag kan" sa han lurigt men enkelt, precis som om han skulle kunna det.
Men ändå, stod fortfarande något inte på tok. Alltså hela min hjärna är helt koko just nu, att jag inte ens kan tänka klart. Det såg nästan ut som han ångrade det han sa. Eller på hur han sa det. Jag vet inte, som sagt: allt är helt kaos just nu. Och jag vet inte om jag fantiserar eller om det är på riktigt.
"Nej det kan du inte" fräste jag argt mot honom för att komma ifrån mina tankar.
"Varför kan jag inte det?" Frågade han lurigt igen och kollade på mig.
Fejk, flinet på hans läppar är fejk. Han döljer något, och det är jag helt säker på just nu.
"För att folk kommer att leta efter mig" svarade jag irriterat och spände min blick i hans.
Det är ju faktiskt sant. Min familj skulle bli oroliga och sätta polisen på att leta efter mig. Kayla kommer också göra allt hon kan för att hitta mig. Även alla andra som bryr sig om mig. Det kommer komma upp på nyheterna och mycket mer.
Så när dom hittar mig, kommer den här idioten att hamna i fängelse. Vilket han förtjänar faktiskt. Så rent tekniskt sätt är det meningslöst att ens försöka med detta. För vart han än tar mig, kommer någon att hitta mig.
"Just därför ska vi åka till ett säkrare ställe. Där ingen kan hitta dig" sa han och flinade fortfarande mot mig.
Det var fortfarande fejk, flinet alltså. Det stör mig så rejält mycket. Det är något han vet, som inte jag får veta. Men vad? Ahhhhhh den här killen gör mig verkligen galen, på alla sätt som finns.
Jag hann inte protestera, förens han drog ut mig från rummet. Såklart kämpade jag emot, även om jag vet att han är för stark för mig. Så jag vet att jag aldrig skulle kunna komma loss. Men jag kämpade på ändå, förlag tänker inte ge upp.
Vänta lite här nu?!?!?!
Det här märkte jag inte förut. Men ju mer jag kämpade, desto hårdare blev hans grepp om min arm. Det visste jag redan, men just nu bombar mitt huvud av frågor. Ju närmare vi kom en metalldörr. Desto tunnare blev hans steg.
Just i den stunden blev jag så förbryllad att jag slutade kämpa emot. Nu kanske ni tror att han bara låtsades, bara för att få mig att sluta kämpa emot. Men nej, han fortsätter vara så underlig.
Alltså nu menar jag allvar. Hans steg blir allt mer tyngre och tyngre, ju närmare vi kommer den där dörren. Hela han utstrålar av tveksamhet och plågsamhet. Nä.....nästan som om........ om han är rädd för att få ut mig.
Nej det kan inte vara sant. Varför skulle min kidnappare vara såhär underlig för? Han fejkar verkligen inte.
Jag kan inte förklara det. Nu är det verkligen som om han vill en sak, men att någon eller något tvingar honom till något helt annat.
Väldigt märkligt.
Jag var så förbryllad, att jag inte ens märkte att vi hade kommit ut. Den lilla byggnaden vi hade kommit ut ifrån. Var fullt av graffiti i alla möjliga färger, det var en sån här typisk byggnad med skrovliga väggar. Taket var platt och dörren var då av metall med en lampa ovanför.
Lukas drog mig mot en svart skåpbil. En man stod där, lutad mot motorhuven. Det var lite svårt att se konturerna av bilen, eftersom allt är så mörkt i bakgrunden. Det var tänt i bilen, så jag såg ju tydligt en man stå där, lutad mot motorhuven. Med armarna i kors över bröstet, och med ett ansiktsuttryck som var allt annat än glad.
Det här gjorde mig nästan panikslagen. Då började jag ännu en gång att försöka slita mig loss. Vilket resulterade till att Lukas tog ett stadigt grepp om båda mina armar. Sen förste han mig fram, mot bilen och mannen.
"Lukas, kan jag få prata med dig?" Frågade mannen hotfullt, med en mörk och skrämmande rösten.
"Snart" svarade Lukas irriterat och öppnade ena dörren till bilen.
Jag fortsatte bara att kämpa emot. Tills han bar mig upp i hans famn, satte mig i passagerarsätet, böjde sig fram över mig och knäppte fast bältet. Jag skulle precis skrika på honom att släppa mig. När han flyttade undan sin skinnjacka lite, och tog upp kniven.
Det fick mig ju såklart att tiga, dra efter andan och nästan försöka att förbereda mig på det värsta. Men istället, skar han upp repet runt mina handleder. Jag hann inte ens uppfatta helt vad som hände, innan han stängde dörren och gick en bit bort med mannen.
Vågar han verkligen lämna mig här, helt själv?
Bilen var inte låst, dom stod långt bort och han lämnar mig själv. Jag vet att jag borde ta min chans att rymma. Kalla mig dum eller vad ni vill. Men jag tänker inte rymma. Både för att jag fortfarande inte vet vad han är kapabel till, speciellt inte den där mannen. Rymmer jag, kanske dom skadar någon som står mig nära.
Plus att jag inte vet hur snabb någon av dom är. Så jag vågar inte ta chansen att rymma, för att sen kanske bli fången igen. För det finns en stor risk att Lukas skulle få tag i mig. För jag vet varken vart vi är eller hur långt det är hem. Och jag gissar stort på att: han kan det här området bättre än jag.
Nu kan ni få kalla mig dum, korkad eller vad ni än vill. Men jag stannar också för jag vill lösa hans mysterium. Mitt samvete och nyfikenhet slet mig åt två olika håll.
Mitt samvete vill att jag ska ta min chans att fly. Medan det även vill att jag ska stanna, för att inte riskera något. Nyfikenheten ville få mig att stanna. För även om Lukas är min kidnappare, så vill jag verkligen lösa hans mysterium. Även om det är bra eller dåligt. Han döljer något, det vet jag. Och jag vill veta vad det är.
Tankebubblan sprack när jag hörde hur Lukas nästan skrek på mannen. Lukas var upprörd, så upprörd att jag nästan lite svagt kunde höra vad han sa. Men det var för svagt för att jag ska kunna urskilja orden helt.
Mannen kollade på honom med en riktigt bestämd blick, men samtidigt en hotande och en varnande. Han sa något till Lukas, innan dom båda kollade på mig genom bilrutan. Det fick mig att stelna till. Men slappnade av någon konstig anledningen, precis när Lukas suckade. En djup suck menar jag då, medan han kollade ner i marken.
Men lika snabbt kollade han upp på mannen igen. Ett belåtet flin lekte nu på hans läppar, när Lukas sa något till honom. Dom skakade hand, innan mannen gick därifrån. Kvar stod Lukas, helt själv.
Jag kollade på honom hela tiden. Ännu en gång lämnade en djup suck honom. Sen kom han mot bilen och satte sig i förarsätet. Jag vet att inte ska kolla på honom, men det gjorde jag. Min nyfikenhet tog just nu över, även om varningsklockorna tjöt i öronen på mig.
Han startade bilen och började köra. Däcken skapade det jobbiga ljudet, när dom skrapas på gruset. Medan jag fortsatte att kolla på honom. För det gick inte att slita blicken från honom.
Efter en stunds tystnad, hade jag satt mig lite konstigt. Slapp och på gränsen med att ligga på sättet. Armarna var mjukt lagda i kors, och jag hade lyckats slita blicken från honom. Så nu kollar jag ner på mina knän.
För att bryta tystnaden, gjorde jag något jag ångrade direkt:
"Vem var den där mannen?" Frågade jag lite försiktigt och kollade helt på honom nu med mjuka nyfikna ögon.
Nej snälla, kan jag bara vara mitt vanliga jag nu. Den nyfikna hjälper inte alls just nu.
Såklart vet jag att det är lönlöst att försöka. Både att få bort min nyfikenhet, och att han ska svara på min fråga. Men man måste ju hoppas, eller hur? Om han verkligen känner mig, borde han veta att jag inte kommer ge mig.
"En gammal bekant bara" sa han enkelt, utan att kolla på mig.
Vänta va? Svarade han på min fråga? Det där var jag verkligen inte beredd på.
Det fick faktiskt en gnista att tändas inom mig. Även mina mungipor ryckte till lite lätt.
"Okej, vad pratade ni om då?" Frågade jag ännu en gång försiktigt.
Försiktigt fick jag smyga ner mina händer, så jag satt på dom. Konstigt, jag vet. Men till mitt försvar: så är jag rätt orolig ändå. För jag vet ju inte när jag går även en gräns. Just nu ville jag inte att han skulle veta vad jag kände, eller tänkte. Vilket jag hoppas funkar nu.
En gnagande känsla och en svag röst skrek inom mig. Tyvärr vet jag inte vad det ska betyda. Ändå är det något i luften som säger något annat. Ni vet som 3D filmer, och då menar jag riktiga 3D filmer. Där det verkligen kommer fram saker. Just så känns det nu. Det finns mitt framför näsan på mig, men jag kan inte få tag i det.
Det är så sjukt irriterande. För det finns verkligen mitt framför min näsa.
"Det behöver du inte bry dig om" sa han och suckade lite, som fick mig att vakna till.
Det fick även mig att sucka, fast djupt och tyst för mig själv då. Blicken fördes och kollade nu ut genom fönstret. På himlavalvet tindrade tusentals stjärnor, träd susade förbi och mina tankar flög fritt som den friaste fågeln.
Var är vi påväg någonstans? Undrar vad min familj och Kayla gör just nu? Saknar dom mig ens? Har dom ringt polisen redan? Letar dom efter mig just i denna stund?
Antagligen kommer jag nog inte få svar på någon av dom. Iallafall inte just nu. Men jag saknar dom oändligt mycket nu. Jag hoppas verkligen att jag ska få se dom igen.
Varför tog jag inte chansen, när jag hade den?
Lukas spegelbild speglades mot glaset. Vilket resulterade till att jag kollade på honom igen. Han var så fokuserad på vägen, att han inte märkte mig. Vad det ser ut som iallafall.
Försiktigt och diskret studerade jag honom bättre. Han hade tagit av sig sin skinnjacka, så man nu kunde se hans lagomt starka armar. Hans kroppsbyggnad är helt lagomt stark. Inte överdrivet biffig, eller för spinkig. Utom helt lagomt.
Svagt ryckte mungiporna till. Ända tills mina ögon mötte skidan i hans bälte. Från den stunden kröp rädslan under skinnet på mig. Tyst svalde jag och kollade ut igen, genom fönstret.
Jag hatar att erkänna det, men jag verkar vara besegrad. Gör jag något dumt nu, har han makten och kan göra vad som helst mot mig. Bara den tanken fick varenda hårstrå på min kropp att resa sig.
Han kan göra vad han vill med mig. Jag är verkligen besegrad.
Tänk om han skadar någon jag bryr mig om? Eller om han skadar mig? Han kan skada mig fysiskt, men psykiskt också. Men han är väll inte så galen, eller? Han får inte vara så galen. Visst han har inte skadat mig än, men det betyder inte att han inte kommer göra det.
Nej sluta skräm upp dig nu.
Just nu, gjorde jag allt för att tänka positivt. Att pappa har ringt polisen, att dom snart kommer hitta mig, att Lukas kommer in i fängelset och att inget illa kommer hända mig. Hoppas jag.
————————————
Någon timme har nu gått. Jag hade somnat en stund, men vaknade lite nu. Då jag nu gissar på att vi var framme. Jag var så trött att jag såg knappt något. Men jag ser tydligt att det är en stor herrgård iallafall. Lukas körde in genom en port i den höga muren.
Jag slocknade nästan igen. Men jag kände hur Lukas parkerade bilen, hörde hur han öppnade och stängde dörren, sen kom över på min sida och bar upp mig i sin famn. Jag var för trött för att ens bry mig ett dugg.
Vinden var lite kylig, men hans kroppsvärme hjälpte lite. Mitt huvud var lutad mot hans axel. Hjärtat på honom slog normalt. Det var rätt avslappnade att höra på faktiskt. Jag somnade faktiskt där i hans varma famn.
Men kände sen hur min rygg möttes av något mjukt. Som att ligga på ett moln. Något drog över min kropp och la sig mjukt på mig. I vanliga fall skulle jag ha fått panik. Men som sagt: jag är för trött för att ens bry mig.
Svagt hörde jag honom viska något, innan steg gick och en dörr stängdes. Djupare och djupare blev min sömn. Hela natten drömde jag om Lukas. Bra, men också hemska drömmar.
Tanken på hans konstiga beteende, gör mig galen av nyfikenhet. För han är ju fortfarande min kidnappare. Borde han då inte vara elak och skada mig, liksom såna saker för att typ visa vart skåpet ska stå.
Istället är han irriterad och bestämd i ena sekunden. I andra är han lite snäll och avslappnad på ett sätt. Däremellan är han tveksam, tankspridd, plågad och allt mellan himmel och jord.
Allt sånt -och mycket mer- hemsöker mina drömmar. Idag har varit en dag, full av förvirring och jag har ännu inte fattat något. Imorgon ska jag försöka luska ut vad han döljer. Sen, sen ska jag rymma och se till att han hamnar i fängelse.
————————————
Så hoppas ni vill fortsätta läsa boken. Gilla då så jag vet det, dela med vänner och bekanta, och kommentera vad ni tyckte. Eller vad ni tycker jag ska göra bättre.