~3 vecka och 8 dagar~
Idag är vår sista jul ogifta. För nästa år kommer vi vara gifta. Så i år ska vi faktiskt fira jul här. Nu kanske ni undrar då: hur ska jag kunna göra min speciella tradition om vi är här? Jo Lukas försäkrade mig att jag skulle kunna göra det. Antagligen med magi, men vi får se.
Som sagt så ska vi fira jul här i år, och vi kommer bli rätt många. För även några från Lukas släkt ska faktiskt komma. Jag är verkligen super nervös över vad dom ska tycka om mig. För tänk om dom inte gillar mig, eller om dom inte vill att....
"Alexia, jag vet vad du tänker på nu och du kan lugna dig" sa Lukas och kramade om mig bakifrån.
Jag kan säga såhär: att all personal har fått julledigt, så vi stor nu i köket och börjar göra iordning middagen.
"Okej, men jag är verkligen orolig. Jag har ju bara träffat Cornelia och Kim, och sätt dina föräldrar i den där trollformeln. Sen har jag ju inte träffat någon mer i din släkt" sa jag lite dystert och vände mig om mot honom.
Han log bara mot mig innan han kysste mina läppar mjukt.
"Jag lovar dig att dom kommer älska dig" sa han och log mot mig.
Jag log tillbaka och kysste honom en sista gång innan vi fortsatte med maten. Det är ju trots allt väldigt många som ska komma.
Alla som ska komma:
Cornelia och Kim
Lukas mormor och morfar
Lukas farfar och farmor
Ayden
Elfa
Kayla
Alexander
Kayla's pappa
Ethan
Kanske Kayla's mamma, lossas pappa och hennes syskon
Min farmor och farfar
Min pappa
Min mormor
Liam
Ylvali
Selin
Iris
Evin
Min faster
Luna
Kristofer
Min farbror och hans tre barn
Min morbror med sitt barn
Mina två mostrar med sina barn.
Det var nog alla, hoppas jag. Väldigt många jag vet. Men vi hoppas ändå att det här kommer bli en bra jul. Och jag hoppas att Lukas far-och morföräldrar kommer gilla mig. För.....
"Alexia" hörde jag Lukas röst säga, igen.
"Okej, okej jag fattar. Jag ska sluta tänka på det" sa jag och vände mig mot honom.
Med ett leende på läpparna skakade han på huvudet. Han tog mina händer och förde dom till sina läppar. Han kysste mina fingrar och mina kinder blev rosenröda.
"Vi gör såhär nu, du går och väcker barnen så fortsätter jag här, okej?" Sa han och log mot mig.
"Okej" sa jag och log tillbaka.
Jag kysste honom snabbt. Sen la jag upp tre skålar med risgrynsgröt, strö på lite kanel och hällde i lite mjölk. Sen tog jag ett fatt med pepparkakor och lussebullar. Och sen hällde jag upp varsitt glas med mjölk. Jag la upp allt på en bricka och gick till vardagsrummet. Dom var så inställda att vara vakna och se när tomten kom ner för skorstenen.
Dom är så söta.
När jag kom in så sov barnen sött i soffan. Kiara höll nästan på att ramla ner, pågrund av att Derek och Esmeralda höll nästan på att trängas så mycket. Kiara är verkligen en stolt syster. Hon gör verkligen allt för att hennes små syskon, allt för att vara en bra förebild. Det gör mig så stolt över henne, det vet jag att Lukas tycker också.
Jag satt mig vid ändan av deras fötter. Brickan la jag ner på bordet. Det fanns en röd suck tvärs över bordet med några guld detaljer. En skål med ljus och pärlor fanns mitt på bordet, men även lite godis papper av olika slag på bordet, soffan och golvet. Men också en tallrik med kaksmulor och ett glas med lite mjölk kvar.
Busungar.
Ett svagt skratt flydde från mina läppar, vilket fick Balto och Aurora att kolla på mig från deras sängar framför brasan. Jag lät mitt finger föras framför min mun, innan jag kollade på mina änglar. Ett leende spred dig på mina läppar och jag kunde inte känna mig lyckligare. Min hand la jag mjukt på Kiara's axeln och skakade försiktigt.
"Älsklingar, dags att vakna" sa jag mjukt och fick hummande från alla tre.
Det fick mig skratta till innan ett finurligt leende skapades på mina läppar. Jag tog en av kakorna och knäckte den på mitten. Då flög deras ögon lock upp och dom satte sig så snabbt upp, att faktiskt alla tre åkte ner på golvet. Det fick alla att skratta.
"Mamma" skrattade dom och ställde sig upp.
"Hur gick det med er?" Frågade jag och lät Derek sätta sig i mitt knä.
"Det gick bra mamma" sa han och kramade om mig.
"Aa det gick bra" sa Esmeralda och satte sig bredvid mig.
Då kollade jag på Kiara. Man såg tydligt smärtan i hennes ansikte. Hon höll om sin mage och kurade ihop sig till en boll. Hennes ansikte var skrynklig och hennes ögon var hårt stängda.
"Hur gick det älskling?" Frågade jag mjukt när hon lyckades sätta sig upp.
"Det gick bra, fick ju bara två barn på mig och en armbåge i magen" sa hon smärtsamt och log ett litet plågsamt leende.
"Oj förlåt" sa både Derek och Esmeralda skamset.
"Det är lugnt" sa hon och log mot dom.
Jag sa åt dom att äta sin frukost. Dom åt den rätt snabbt, endast för att få öppna presenter. Dom brukar du få öppna det som finns i deras sockor. Sen får dom äta lite godis som finns i. Men inte mer än så. För sen får dom vänta på dom andra. Kiara fick en Barbiedockan som föreställde en prinsessa, Derek fick ett kitt med plastsoldater och Esmeralda fick en My little pony.
Precis när dom hade öppnat sina julklappar så kom Lukas in. Dom skulle direkt visa vad dom hade fått. Lukas blev förbluffad och sa som alltid. Att dom måste då ha varit så himla snälla under året. Det fick alltid mig att skratta och barnen att le så stort.
"Okej älsklingar, dags att byta om. Gästerna kommer snart" sa jag och log mot dom.
"Okej mamma" sa dom glatt och sprang iväg.
Det fick både mig och Lukas att skratta. För dom rusade verkligen ut, och då menar jag verkligen. Ni vet i tecknat, när man rusar och det bara finns ett moln av damm kvar. Ungefär så var det nu.
"Som varje år" sa Lukas och log ut mot korridoren.
"Aa, verkligen" sa jag och log.
Lukas log nu mot mig och kom fram till mig. Han tog mina händer och drog upp mig från soffan. Våra ögon möttes och som alltid, känns det som magi. Men det som förstörde det var ett litet flin på hans läppar.
"Vad är det nu?" Frågade jag misstänksamt och höjde ena ögonbrynet.
Utan att säga något, kollade han upp mot taket. Det jag fick se fick mig att skratta till. För kan ni gissa vad det var? En ledtråd, det är verkligen en speciell tradition i juletid. Och som Ally tar STORT allvar på. Det är en mistel som formars ovanför oss. En misten som jag vet att Lukas gör med sina tankar.
Med ett leende på läpparna så möttes våra läppar med varandra. Kyssen var mjuk och underbar. Men jag skulle vara busig och avsluta den, fast att jag inte ville.
"Du vet att det inte behövs en mistel för att jag ska kyssa dig va?" Frågade jag lite retsamt, och jag kanske bara knakade bet mig lite i läppen.
"Jag vet, men jag vet också att du gillar den traditionen mycket. Och att du tycker den är romantisk" sa han och log sitt charmiga leende.
Jag vill bara få bort det leendet ibland. Jag älskar det, men det gör mig alltid knäsvag. Så tyvärr kan jag inte tänka tanken på att få bort det. För jag älskar det för mycket.
"Och du känner mig alltid så bra. Som alltid" sa jag och kysste honom igen.
Den här kyssen höll sig längre. Ja tills barnen kom. Resten kan jag gissa på att ni kan lista ut.
"Uschhhhhhhhhhhh" hörde vi dom säga vid dörröppningen.
Vi avbröt då kyssen och kollade på dom som lossades spy. Det fick oss båda att skratta till. För dom gör verkligen så hela tiden när vi kysser varandra. Vi hann inte säga något förens det knackade på dörren
"Vi öppnar" ropade dom direkt och rusade ut.
Det fick oss att skratta igen. För ännu en gång var det som i tecknat. Ett moln stannade kvar och sedan försvann. Hundarna sprang till och med efter, vilket gjorde det bara roligare.
"Det var tidigt"
"Aa, Cornelia ville komma och fråga något om bröllopet" sa Lukas och log mot mig.
"Jasså, om vadå?" Frågade jag och la huvudet smått på sned.
"Det sa hon inte, bara att det var ganska viktigt"
"Okej"
Vi hörde hur glada barnen blev så dom skrek Cornelia. Dom älskade verkligen Cornelia, för flera olika anledningar. Vi hörde hur hon skrattade påväg hit. Hur barna var så exalterade på att visa vad dom har fått. Verkligen super gulligt. När dom kom in, önskade hon god jul till oss och vi gjorde det samma.
Barnen hade fått varsin julklapp som dom hade lagt under granen direkt. Sen sprang dom till dörren igen för att vänta på nästa person som skulle komma.
"Dom är verkligen så underbara" sa hon och log mot oss.
"Aa det är dom verkligen" sa vi båda i kör och log.
"Okej vi behöver fixa en sista sak till bröllopet"
"Som vadå?" Frågade jag nyfiket.
Hon började ställa några frågor som vi svarade på. Men hon sa inte vad det är. Så vi får vänta och se vad det är hon har planerat. Medan hon höll på att fråga oss, hade några redan kommit. Alexander, Ethan, Kayla och hennes pappa. Men även min pappa, Iris, Evin, Ylvali, Selin och Liam.
Direkt när Cornelia möte Liam's blick, så rodnade hon. Det är verkligen bara vid Liam hon rodnar. Oavsett vad det handlar om. Hon rodnar aldrig, om inte Liam är i närheten. Vilket jag tycker är lite gulligt. Men hon var inte den enda som rodnade här. För även Esmeralda gjorde det. Ung kärlek är verkligen så gulligt.
Ethan och Esmeralda sprang direkt och lekte, Medan Kiara och Derek fortsatte att vänta vid dörren. Och ja, jag kan säga såhär: att jag har varit snäll hela året, men just idag kommer jag vara lite elak. För att Lukas, jag, Ylvali, Selin, Evin och Kayla har planerat en liten sak här. Men det får ni lista ut själva. Men jag kan säga en sak: det här kommer bli roligt.
När Mia och mina kusiner kom. Hoppade Luna på mig, som alltid. Sen skulle Kiara och Luna springa iväg, medan Derek och Kristoffer sprang också iväg. Hundarna var såklart med dom hela tiden. Deras vana nu, först var det jag nu barnen.
Men när Lukas och Cornelia's far-och morföräldrar kom. Då ringde verkligen varningsklockorna rejält. Jag ville verkligen springa därifrån, men höll mig så lugn som möjligt.
"Cora, Lukas. Vad stora ni har blivit" sa en kort liten dam.
Hon är som min mormor, ser yngre ut än vad hon är. Visst jag vet inte hur gammal hon är, men hon ser ut som att hon knappt kan vara 60 år. Hennes hår var svart som natten, men med lite grå hårstrån. Hennes ögon var chokladbruna och hennes ansikte var lite rynkig. Men ett kärleksfullt leende pryde hennes läppar. På sig hade hon en röd klänning som var snörad fram, hade trumpetärmar och detaljer av grönt men även lite guld.
Mannen bakom henne var lite längre och rätt spinkig. Hans hår var kritvit och tjockt, hans ögon var ljusblåa och hans läppar var tunna. Hans ansikte var smalt och ganska rynkigt. Men ändå väldigt varmt och kärleksfull. På sig hade han en blå kostym med lite kross, även den hade lite gulddetaljer.
Lukas och Cornelia hann inte ens säga något, förens damen kramade om dom. Det fick mig att skratta till lite lätt. För det märks verkligen att hon är rätt stark. När hon släppte, så kramade manen om dom. Han verkade också rätt stark, fast att han var så där spinkig.
När han äntligen släppte och dom fick andas, så log Lukas mot mig. Han räckte fram sin hand mot mig, och jag tog den med ett leende på läpparna.
"Mormor, morfar. Det här är Johanna's yngsta dotter och min fästmö, Alexia" sa han och log mot sina morföräldrar.
"Åh så roligt att äntligen få träffa dig" sa mormorn och kramade om mig.
"Roligt att äntligen få träffa er också" sa jag och log mot henne när hon släppte kramen.
Jag kramade även om deras morfar innan alla vi gick till vardagsrummet. När barnen kom, var dom som alltid blyga. Så dom gömde sig bakom Lukas och mina ben. Dom är verkligen så himla söta när dom är blyga. För dom blir alltid knäpptysta, gömmer sig bakom någon av oss och ser så himla oskyldiga ut.
Så var dom till och med när Lukas farmor och farfar kom. Dom var rätt lika deras morföräldrar, i personligheten i alla fall. Dom blev rätt glada att få träffa sina barnbarn och sina barnbarnsbarn. Här var nog faktiskt Ethan modigast och hälsade på dom först, sen Esmeralda, Sen Derek och till sist Kiara.
Kayla's mamma, lossas pappa och hennes syskon hade också kommit. Det blev rätt stelt när Kayla's mamma för första gången fick träffa sin ex mans föräldrar. Men det löste sig lika snabbt som det kom till. Men det blev faktiskt stelare när Kim kom. För deras mor-och farföräldrar visste ju inte att hans förbannelse var bruten.
Men tack vare barnen så berättade dom om hur dom lyckades bryta den. Så även Kim blev varmt välkommande.
Jag älskar när det är en sån här härlig stämning.
När alla hade kommit så satte vi oss runt bordet i matsalen. Maten var redan framdukad och alla började ta för sig. Hela bordet fylldes med prat från oss vuxna, medan barnen bara försökte vräka i sig mate. Endast för att det ska gå snabbare, så dom äntligen kan öppna sina julklappar.
Men en sak som verkligen chockade alla. Det var att Cornelia, Kayla, Alexander, Liam, Evin, Ylvali, Selin, Kim, Ayden och barnen ställde sig upp. Dom gick fram till ett piano som fans en bit bort. Alla följde verkligen dom enda fram. Cornelia satte sig vid pianot och dom andra ställde sig bredvid.
Det var inte förens Cornelia började spela som både lukas och jag fattade. Jag visste inte om jag skulle vara stolt eller om jag skulle skämmas, eller vad jag skulle göra. Men en sak som var säkert, var att Lukas och jag log som fånar.
"Rörda av en ton, i en melodi. Kan två hjärtan slå, så att båda två känner harmoni" började tjejerna sjunga.
"Som om sagans värld, blivit verklighet. Främling blivit vän, vad ska hända sen" började killarna sjunga.
"Ingen av dom vet. Skönheten är hon, odjuret är han. Men så mycket mer, än vad ögat ser. Ser dom hos varann" sjung dom allihopa.
Dom tog en paus och lät Cornelia spela, men lite toner tog dom också.
"Skönheten är hon, odjuret är han. Men så mycket mer, än vad ögat ser. Ser dom hos varann" alla sjung igen och även killarna gjorde en extra ton, innan tjejerna började sjunga igen:
"Rörda av en ton, förda av sång" sjung dom innan ännu en duett kom fram:
"Låter tiden gå, börjar att förstå. Allt kan ändras om"
"Ska vi våga tro" killarna sjung och tjejerna sjung efter.
"På vår fantasi" killarna sjunger den verkligen bra faktiskt.
"Sagan ger oss svar" tjejernas tur.
"Varje väsen har, skönhet inuti" jag gillar nog mer när dom sjunger i duett.
"Sagan ger oss svar, varje väsen har skönhet inuti" och det började om med samma sak.
"Skönhet inuti..." sjung dom alla och Cornelia gjorde sitt sista innan hon slutade.
Alla applåderade och jublade, innan Liam skulle säga något. Ett flin skapades på hans läppar, så nu är jag verkligen orolig. För vi snackar om Liam här, min storebror Liam. Man vet aldrig vilket S han har i rockärmen. Så jag är verkligen orolig nu.
"Alla här vet att om 4 månader ungefär, ska Lukas och Alexia äntligen gifta sig efter såhär många år" sa Liam innan Cornelia tog till ord.
"Och vi har faktiskt planerat lite saker som ni inte kommer få reda på nu. Men som ni fattar har vi kvar samma tema" sa Cornelia och skrattade lite.
"Vi misstänkte det" sa Lukas och jag i kör och skrattade.
Då tog Kayla till ord nu, vilket inte känns så bra.
"Tur det, men det vi ville säga var att vi alla nu ska höja våra glas och skåla. Bara för att det här är sista julen tillsammans, när dom är ogifta" sa hon och höjde sitt glas som hon hade hämtat.
Alla höjde sina glas och skålade. Sen tyckte jag faktiskt att det var dags. Så när alla hade satt sig igen så blinka jag diskret med ena ögat mot barnen. Dom nickade lite försiktigt och blinkade med ena ögat till varsin person. Ethan mot sina föräldrar, Derek mot Kim, Esmeralda mot Evin och Kiara mot sina mostrar.
Alla nickade diskret och jag log. En enkel nick mot Lukas och en nick tillbaka, så ställde jag mig upp och log mot Lukas. Han ställde sig också upp och alla kollade på oss.
"Vi måste bara fixa en sak" sa han och tog min hand.
Vi båda gick ut och för att fixa det som skulle fixas.
Kayla's POV
Vi fick signalen och väntade till rätt tillfälle. För nu ska vi få till detta. Snälla småsyskon dom är då. Men gissar redan att dom kommer ge hämnd. Men jaja, då får det bli så. För nästan alla vi är med på detta. Så vi får hoppas att det här går lyckat till, annars blir vi besvikna. När vi har kämpat såhär mycket, så måste det ju löna sig bra.
"Vad ska dom göra?" Frågade Cornelia mig.
Utan att veta vad jag ska svara, så ryckte jag bara på axlarna. Hon accepterade det och jag väntade på att nästa steg ska ske. När Alexia och Lukas kom tillbaka, log dom mot barnen. Dom nickade kort innan dom kollade på mig, Alexander och Kim.
"Kayla, Alexander, Kim. Kan ni komma och hjälpa oss?" Frågade Lukas och alla vi tre ställde oss upp.
"Okej" sa vi i kör och gick med dom ut.
När dörrarna stängdes så kunde jag inte hejda mig, utan började pipa lite av spänning.
"Okej vad är planen?" Frågade jag nyfiket.
"Vi måste försöka få dom ensamma i vardagsrummet på något sätt. Både utan att det värkar misstänksamt eller att dom fattar" sa Lukas lite tyst så ingen skulle råka höra.
Kiara's POV
Jag har uppdraget att se till så ingen annan lämnar det här rummet, om inte mamma eller pappa säger det. Det här kommer bli så roligt.
Hoppas jag.
När mamma och pappa kom tillbaka, började planen. Jag knuffade försiktigt till Derek med armbågen. Istället för att skälla på mig -som jag trodde att han skulle göra- så fattade han och hoppade av stolen. Samma sak gjorde jag på Esmeralda, som också hoppade av sin stol. Båda gick till varsin person. Derek till morbror och Esmeralda till faster.
Utan att dom själva såg det -vad jag vet- nickade dom båda för deras förslag. Diskret nickade jag mot mamma som smygkolade in. Då kom både mamma och pappa in. Alla skulle samlas i vardagsrummet om 10 minuter. Så då gjorde jag min andra del i planen. Jag gick och sa till alla att jag ville visa mina leksaker.
Morfar skulle göra något, som jag inte fick veta om. Så han följde inte med, men resten gjorde det. Ja förutom morbror och faster då. Derek drog ut Liam först, sen en liten stund efter drog Esmeralda ut med Cornelia.
Liam's POV
Jag vet att lillsyrran planerar något. Tro mig: jag känner henne för väl för att kunna fatta det. Men oturligt nog så vet jag inte vad det är för något. Något stort är det, det är jag säker på.
Men vad är det för något?
Jaja jag får väll bara se vad det är, när det händer. Men nu var jag påväg till vardagsrummet. För Derek ville visa mig något. Misstänksamt, men jag kan ju inte svika min enda systerson. Men jag tror jag visste min lillasysters plan direkt när jag kom in i rummet. För i soffan sitter tjejen jag aldrig kunnat sluta tänka på. För första gången såg jag henne i en klänning. Hon hatade klänningar när vi var mindre.
Hennes klänning var vit på överkroppen och övergick sen till rosa vid kjolen. Det var såklart en elfklänning, så den har då trumpetärmar av spets och i samma färg. Den var hjärtformad och hade vita blommor runt formen fram till armarna. Ett vitt bälte var runt hennes midja och även där i samma färg.
Hennes långa hår var nu utsläppt i vågor. Hennes rygg var rak och hennes händer vilade i hennes knän. Hon var helt inne i eldens flammor, att hon inte hade märkt mig. Eldens dansande speglades i hennes ögon och hennes läppar var ett rakt sträck. Mer ett funderande sträck än ett tveksamt.
För att inte störa henne så mycket, så gick jag faktiskt upp bakom henne. Men ännu hade hon inte märkt mig. När jag var bakom soffan, med henne precis framför mig. Jag la mina händer över hennes ögon och hon hoppade till. Men skrattade sen där efter.
"Liam" skrattade hon när jag tog bort mina händer.
"Hur visste du att det var jag?" Frågade jag skrattandes när jag hade hoppat upp i soffan.
Jag vet: för barnslig för någon i min ålder. Men man är bara så ung som man känner sig.
"Jag känner din närvaro rätt tydligt" sa hon, innan hon fattade vad hon sa och började rodna.
Hon är verkligen vackrare när hennes kinder blir rosenröda. Det slutar alltid med at hon blir så blyg, precis som barn. Jag vet hur jobbigt det var för henne när hennes föräldrar försvann. Hon som hade fått en förbannelse och inte visste vad hon skulle ta sig till. Men nu sitter hon här, precis som jag gillar henne. För hon är sig själv.
"Känner du på dig när jag är nära dig?" Flinade jag med ett höjt ögonbryn.
"va..... nä..... pffff, varför tror du det?" Frågade hon nervöst och viftade lite med handen.
Förnekelse, inte förvånad.
"Ah, ja då hörde jag väll fel då" flinade jag och lutade mig tillbaka i soffan.
För att reta henne lite så la jag faktiskt armen på hennes sida av ryggstödet. Bara för att, liksom. I hopp om att hon ska luta sig bakåt och luta sig mot mig. Men det är bara drömmar, som gärna kan få bli sanna.
"Jo visste, som att du skulle göra det" sa hon och log mot mig.
"Precis" sa jag och log tillbaka.
Det fick henne att skratta till lite lätt, innan hon lutade sig bak mot min arm. Det som fick mig att le mest, var att hennes huvud lutade sig mot min axel. Hennes ögonlock täckte hennes ögon och ett leende skapades på hennes läppar.
Men just i den stunden, förstådd jag vad min lillasyster hade planerat. Vilket jag tror att Cornelia också hade listat ut. För båda hoppade lite ifrån varandra och rodnade sönder. För att ovanför våra huvuden, växte det en mistel.
"Hehehe det här var pinsamt" sa jag nervöst och kliade mig bakom nacken.
"Aa" sa hon bara enkelt och strök bak en hårslinga bakom örat.
"Men....." sa jag, innan jag knep igen.
Nej, dum tanke. Det skulle hon aldrig vilja.
"Vadå?" Frågade hon lite nyfiket.
"Äsch det var inget" sa jag lite generat och kollade ner i mina knän.
I ögonvrån såg jag hur ett leende skapades på hennes läppar. Dom mötte mjukt min kind i en enkel puss.
"Gärna"
Ett enkelt ord, men det var allt som behövdes för att förstå. Hon log mot mig med ett gulligt leende, när jag kollade upp på henne. Jag log tillbaka med ett glatt leende. Mina fingrar strök bort hårslingan, som envisades att hamna för hennes ansikte. Sen strök jag hennes kind, innan min hans lass på hennes hals och våra läppar möttes.
———————————————
Super duper mega förlåt för att kapitlet kommer sent. Jag har haft så mycket att göra att jag inte haft så mycket rodnat skriva på det här kapitlet. Men hoppas att ni gillar det och tack så sjukt himla mycket för 7K läsare. Snart är boken slut, 2 kapitel kvar och allt börjar om på nytt i andra boken. Om ni missat det så tänkte jag göra en Q&N så ställ gärna frågor på förra kapitlet så jag kan hålla koll.