(Bara för att jag inte ska glömma det idag så kommer det upp nu och bara för att vi har mobil och iPad förbud i skolan, någon mer än jag som tycker det är fel?)
———————————
Vi hade precis kommit fram till köpcentret. Nu kanske ni undrar varför vi är här när vi burkar vara i parken och göra detta? Jo för att det är en svag snöstorm ute och vi kan inte ha tekniken på då. För då kan allt börja brinna upp, för det är några få viktiga sladdar som är lite trasiga. Så det går inte att vara ute.
Men det gjorde inget mig emot. Jag tyckte det var bättre att vara här inne, för det är verkligen svinkallt ute. Och jag vill gärna vara varm när jag har på mig mina kläder.
"Vi ses sen" sa Kayla till dom andra och drog iväg mig till Lina som log mot oss vid scenen.
"Lyckta till på scenen" ropade Evin uppmuntrande och glatt.
"Tack" ropade vi tillbaka.
Lina hade sina vanliga kläder på sig när vi kom fram till henne. Det är en anledning till varför jag gillar Lina så mycket. Hon är inte så överraskande på utsida, men man vet aldrig vad hon kan hitta på.
"Hej Lina" sa Kayla och jag i kör med varandra med ett leende mot henne.
"Hej flickor. Okej först ska ni båda gå upp om 10 minuter, sen ska du upp på slutet som vanligt Alexia okej?" Sa hon och log mot oss.
"Okej" sa båda i kör igen.
Vi tre skrattade innan Lina gick iväg för att fixa en grej. Då kom Kiara fram till mig och drog mig lite försiktigt i armen. Vilket gjorde så att jag hukade mig med ett strålande leende mot henne. För hon ser verkligen så söt nu, för hon ser verkligen blyg ut nu. Antingen är det för att hon har en fråga hon är lite rädd för att fråga, eller om det är för att det är för mycket folk omkring oss som hon inte känner.
"Vad är det gumman?" Frågade jag och strök bak en liten hårslinga bakom hennes öra.
"Hur kommer det sig att du alltid är sist?" Frågade hon lite blygt.
Jag skrattade till lite och log mot henne. För hon är verkligen så söt när hon är blyg. Hur hon håller händerna bakom ryggen, hur hennes tår gnuggar i marken och hur hon vrider lite på kroppen.
"För att jag vill vara sist, jag gillar liksom inte att vara först eller i mitten om jag ska sjunga själv" sa jag och log.
"Okej, varför då?" Frågade hon och la huvudet lite på sned.
"Ja för att jag gillar att kolla på hur dom andra brukar göra för det känns tryggt att se dom först innan jag stor där uppe"
Hon nickade lite och log sitt strålande leende. Hon sprang iväg till Lukas och Evin igen, direkt när hon kom fram lyfte Lukas upp henne till axlarna. Det fick mig att le mot dom, för dom är rätt lika varandra. Hon har några drag från mig och personligheten är mer lik mig. Men hon är mer lik Lukas.
"Kommer du eller?" Frågade Kayla och skrattade till.
Jag nickade och vi båda gick till omklädningsrummet. Vi bytte snabbt om och gick till trappan upp till scenen. Jag försökte göra allt för att ignorera alla blickar jag fick på mig. Det är så obekvämt med alla blickar på mig med dom här kläderna.
Efter detta kommer jag så att döda dig Kayla.
Men det värsta med dom här kläderna är att man fortfarande kan se ärret lite granna. Men den är hundra gånger bättre än dräkten Kiara och Lukas tvingade mig att ha på mig. För dom gjorde verkligen så ärret syntes mycket mer än nu. Så lite glad är jag ändå.
När det äntligen var våran tur at gå upp, fick vi varsin mikrofon och gick upp på scenen. När vi kom upp började bandet att spela på Hej mitt vinterland som vi började sjunga på. Vi klappade i takt med publiken till bandet.
När vi var klara applåderade alla när vi gick. Direkt när vi kom ner kom Kiara springandes och kramade om mina ben så jag nästan tappade balansen. Men som tur var så stod Kayla bakom mig och hann fånga mig i tid.
"Ni var jätte bra" sa hon glatt.
"Ja det var ni verkligen" sa Lukas och log mot oss.
"Eller hur, ni var toppen" sa Evin och log.
"Tack" sa ännu en gång både jag och Kayla i kör.
Men så är det ju ofta att vara vänner för alltid och evigt. För det är nästan som en oskriven regel att man typ ska läsa varandras tankar så man säger samma saker. Så är det iallafall för oss två, för vi måste antingen kunna avsluta varandras meningar eller prata i mun på varandra. Vilket -enligt oss- måste man göra för att vara riktiga bästa vänner.
"Alexia" sa Lina lite varnande och slog med fingret på sin handled.
"jag vet jag ska gå nu" sa jag och skrattade till.
Jag fick mina kläder av Evin och gick till omklädningsrummet. För snart är det min tur att gå upp på scenen, själv den här gången. Min var en vanlig tomte dräkt med en luva som jag hade på mig. Mitt hår lockade jag lite lätt, smått sminkade jag mig och jag såg faktiskt helt okej ut. Så jag gick ut och ställde mig nedanför trappan.
Fjärilarna i magen flög omkring, vilket nästan gjorde mig illamående. Men det hjälpte lite när jag tog ett djupt andetag. Men det slutade med att jag tog flera andetag, ja tills jag kände och såg Lukas komma fram till mig. Han ställde sig precis bredvid mig och flätade sin hand i min. Jag log mot honom och han log tillbaka med sitt vackra leende.
För varje sekund som går i mitt liv, blir min kärlek till honom starkare och starkare. För liksom, hallå han är typ den bästa, speciellaste och den enda av hans slag. Så såklart han är världens grymmaste -och snyggaste- pojkvännen som någonsin funnits.
"Är du fortfarande nervös?" Frågade han och log sitt charmiga leende.
Jag nickade lite och log, just det, fast jag älskar Lukas så mycket så finns det vissa nackdelar. Tillexempel, ATT HAN KAN PRECIS ALLT OM MIG, vilket fortfarande är jobbigt i vissa situationer.
"Ja men som sagt, allt blir bra när jag väll kommer upp och börjar låten" sa jag och log.
Han pussade mig på kinden och log mot mig, vilket fick mitt leende att bli mycket större, så mina kinder blev rosenröda. Och där har vi en till nackdel, att han är så jobbig när det gäller hans effekt på mig som definitivt får mina knän att skaka.
"Det här kommer gå bra" sa han och log.
Jag log mot honom och kollade in i hans ögon, tills Elias ropade upp mig till scen. Så jag gav honom en puss på kinden, innan jag gick upp och ställde mig i mitten på scenen. Med mikrofonen i handen började bandet spela på Viska en bön. Minna läppar började forma orden och jag började sjunga med hjärtats röst.
Alla i publiken sjung med och viftar med händerna i takt uppe i luften. Ljuset färdades över mig och publiken på ett vackert sätt. Då kom det som chockade alla, till och med mig. Var att det snöade över mig. Men då kollade jag på Lukas som log lurigt mot mig, då log jag mot honom och fortsatte att sjunga.
När låten var klar hördes jubel och applåder, busvisslingar och beröm. Men längst bak i folkmassan såg jag något som fick en tår av glädje rulla ner. För där står min mamma och ler stolt mot mig. Jag vinkade till henne och hon skickade en slängkyss till mig. Med ena handen mot sitt bröst och andra som vinkade mot mig, försvann hennes konturen av henne tills hennes leende bara fans. Ja innan det försvann med.
Med ett glatt leende på läpparna gick jag ner från scenen. Jag såg på Kiara hur glad hon var. För jag såg även hur Lukas fick hålla i henne och hålla för hennes mun. Då skrattade jag till, för hon är lite överdriven när det gäller att vara glad. Men hon är ändå söt. Och hon lyckades komma ur sin fars grepp och då sprang fram till mig.
Innan jag visste ordet om det kramade hon om mina ben igen. Så ännu en gång var jag nära på att ramla bakåt. Men Lukas hann precis komma upp bakom mig och fångade mig. Jag log tacksamt mot honom och han log tillbaka.
"Du var så bra mamma" sa hon glatt och log stort.
Och såklart skulle hon göra kramen ännu hårdare, så jag var på sista sekunden till att ramla bakåt igen.
"Tack älsklingen" sa jag och log ner mot henne.
Efter det släppte hon mina ben, men oturligt nog släppte hon dom så hastigt att jag faktiskt ramlade bak den här gången. Lukas hann ännu en gång fånga upp mig, men den här gången fångade han upp mig och bar upp mig i hans famn. Jag log mot honom igen med rosenröda kinder.
"Tack, igen" sa jag och log.
"Ingen orsak, jag fångar ju alltid dig" sa han och släppte mina ben.
Jag stod tätt intill honom, med ena armen runt hans nacke och andra handen som låg mjukt på hans bröst. Hans armar höll om min midja, som jag älskar att dom gör. Han kysste mig innan vi hörde hur Kiara låssades kräkas. Då skattade vi båda innan vi lyssnade på Elias som började prata. Men han hann inte prata så mycket innan Lina kom upp och viskade något i hans öra.
Hon såg helt kritvit ut, hennes ögon var uppspärrade och hennes mun var nästan formad som ett O. När hon viskade klart fick Elias samma uttryck. Det oroade mig lite, för sådär har dom aldrig sett ut. Så något stort måste det vara.
"Är det sant?" Frågade Elias chockat.
Hon nickade lite chockat och Elias log lite chockerande. Japp dom är verkligen helt i chock, men varför fattar jag inte.
"Okej gått folk, det här kommer nog komma som en lika stor chock för er som det är för mig. Men det är en person här som nog kommer bli mer chockad än någon annan" sa han och var nästan helt stum, men lyckades ändå flyta ut orden perfekt.
"Gått folk vi kallar upp Alexia, som troligen har slott rekordet för sista gången nog. För nästa år blir svårt att slå. Kom upp här för du har samlat in över 10 miljoner kronor" sa Elias helt förvånat.
Sa han just 10 miljoner?
Alltså alla blev helt chockade. Och jag kan gissa på att dom som sitter och kollar på tv:n, spärrar upp ögonen och har hackorna nere i golvet. För allvarligt talat, jag vet inte om jag drömmer eller är vaken. För det här är verkligen helt overkligt.
"VA" sa jag och alla i publiken som om ingen kunde tro våra öron.
Men innan jag hann smälta det han sa så blev Kiara helt överlycklig. Och den här gången la jag handen för hennes mun. Men hon tog min hand och drog mig hastigt upp på scenen. Man kan säga att jag nästan snubblande över trappan den här gången också.
Vad är det med Kiara och att fälla mig?
Jag tog emot mikrofonen av Elias och ställde mig i mitten av scenen. Jag kollade ut till publiken och till kamerorna. För nu är det verkligen hundra talls människor som kollar på mig just nu. Tjejen som lyckades samla in 10 miljoner kronor.
"Okej, det här är helt galet. Men vem det nu än var som har skickat så här mycket pengar, så har ni gjort barnen på barnhemmet väldigt lyckliga. Så jag tackar den här personen från djupet av mitt hjärta, vilket jag tror att alla andra gör också. Så tack" sa jag och log mot alla.
Med helt chockande, men ändå glada steg så gick jag ner för scenen. Men jag gick försiktigt, för mina ben skakade lite och jag var rädd för att tappa balansen. För dom känns som kokande spagetti. Men när jag kom ner möten jag av Lukas stolta leende mot mig.
"Wow, det kommer bli svårt att slå nästa år" sa han och kysste mig.
"Eller hur, det är helt galet" sa jag helt chockerande fortfarande.
"Men så konstigt var det inte, du är ju bäst på att sjung" sa Kiara och kramade om mig lite mjukare nu så jag slapp tappa balansen.
"Ja, du var ju helt klart bäst och Kayla var också bäst, ni båda var bäst" sa Evin glatt.
Jag log mot Evin och Kiara. Men det höll sig i någon sekund, då jag kände hur telefonen började vibrerar i jackfickan. Så jag tog upp mobilen. Det första som kom upp i huvudet var att det antingen var pappa eller mormor. Mest för att ringa och säga grattis, eller säga att vi ska komma hem.
Men när jag kollade på det okända numret blev jag fundersam. För vem skulle det kunna vara. Plus jag vill ju inte svara på något om det är något farligt.
"Vem är det?" Frågade Lukas lite oroligt.
"Jag vet inte, det stor inget namn" sa jag och svarade.
"Hallå?"
Kiara kollade underligt på mig när jag la ena handen för min mun. Sakta men säkert gick ner till bröstet precis vid halsbandet. Allt som händer nu är helt chockerande och jag har inga ord på hur mycket mina känslor, tankar och frågor krigar i mitt huvud.
"Ja tack så mycket för bidraget" sa jag glatt.
När personen i andra änden svarade, rann glädjen ur mig. Mina ögon drogs till Lukas och Kiara, för personen i luren sa något som fick mig att tveka lite. Såklart märkte jag direkt att Lukas märkte det på mitt ansiktsuttryck. För han höjde ena ögonbrynet och kollade frågande på mig.
"Jag vet inte, visst det är ett stort erbjudande och jag har alltid drömt om det. Men jag tror jag tackar nej" sa jag och la på.
Då kollade Kiara på mig med nyfikna ögon. Ett litet leende prydes på hennes läppar. Jag såg klart och tydligt att det var ett fejkat leende, för jag såg att hon var orolig och väldigt förvirrad på samma gång.
"Vem var det?" Frågade hon oroligt.
"Det var chefen för ett av landets mest kända skivbolag, och han ville ge mig ett skivkontrakt" sa jag och log lite.
"Oj, det var en stor chans för dig" sa Evin som stod bredvid Lukas och log mot mig.
"OCH DU TACKADE NEJ" skrek Kiara upprört.
"Ja" sa jag och log mot henne.
"Men varför då?"
Ja jag vet att jag har drömt om det i hela mitt liv, och ja jag vet att man inte ska ge upp sina drömmar så lätt. Men det han erbjöd mig ville jag verkligen inte ha. Oavsett vad han än sa så skulle jag verkligen inte ta emot ett skivkontrakt.
"För att jag sjunger inte för att bli känd, utan för att det är roligt och för det är en stor del av vem jag är. Förresten så ville han att jag skulle börja med en turnering runt världen och det skulle vara i upp till 2-3 år. Maxgränsen att vara borta så länge är bara 2 månader" sa jag och log lite med blicken på Lukas.
Det jag sa fick både mig, Lukas och Evin att skratta. Kiara bara blev mer förvirrad över vad det är som händer, för hon vet ju inte vad jag menar. Lukas och jag hade liksom bestämt att inte berätta så mycket om vad som hände innan hon föddes -och mycket annat som jag knappt fick veta- för det är lite för svårt för henne att förstå. Någon gång kanske, men inte nu.
"Vad menar du?" Frågade hon helt fundersam.
"Jag får berätta det en annan dag" sa jag och log mår henne.
Hon log förståligt tillbaka. Men även nu igen ser jag att det är fejk. För jag vet att hon så gärna vill veta vad jag menade. Men hon får allt vänta. För hon är lite väl liten för att få veta det nu.
Men innan jag hann öppna munnen för att få henne på andra spår, så såg jag att Kayla kom emot mig med gladda skutt och kramade om mig. Såhär glad har hon aldrig varit, ja förutom när vi var små.
Gravid hormoner.
"Alexia det här är helt grymt, du har verkligen gjort barnen glada" sa hon glatt och hoppade lite.
Japp verkligen graviditets hormoner.
"Ja och helt galet är det också" sa jag glatt och hoppade med henne.
Vi såg verkligen löjliga ut. Men jag vill inte att min bästa vän ska se löjlig ut helt själv. Vilket bevisar vilken bra vän jag är. För jag tänker inte låta hormoner få henne att skämma ut sig själv.
Men när vi slutade hoppad drog Kiara lite i min arm. Så all min fokus gick till henne. Jag antar att hon är raslös nu, så jag chansar på vad hon ska säga.
"Mamma, jag vill hem och öppna julklapparna nu" sa hon och log.
Jag visste det.
Ja konserten är ju slut så varför inte. Hon är ju bara ett barn och älskar att öppna julklappar. Så det är ju inte konstigt att hon vill hem nu när julklappsöppningen börjar snart.
"Ja ni borde nog gå hem innan Kiara spricker av nyfikenhet" sa Kayla och log mot henne.
"Men ska inte du hem?" Frågade Kiara och la huvudet på snedden.
Då såg jag hur Kayla's hållning blev slappare, hur hennes ögon nästan ville gråta och hur hennes huvud slokade. Det är något skumt på gång. För det här kan inte bara hända, fast att hon har graviditets hormoner. För jag ser att det är mer hon nu.
"Nä jag ska hjälpa till här lite" sa hon lite dystert.
Hjälpa till här lite, det är verkligen något som tynger henne. Och jag vet exakt vad det är.
"Din mamma bråkar med dig pappa igen, eller hur?" Frågade jag lite försiktigt.
För att ni ska förstå lite bättre, så är det såhär att när vi två var mindre så skiljdes hennes föräldrar. Det värsta var att det hände på själva julafton. Och dom har seedandes aldrig firat jul med varandra. Utan Kayla får fira jul ena dagen hos sin mamma och andra hos sin pappa.
Men i år bestämde dom att dom skulle fira tillsammans, för hennes skull. Men jag känner dom tillräckligt mycket för att förstå att dom inte kan vara sams i en sekund. Inte ens om det skulle vara för en bra sak. Plus hennes låssas pappa är ju också där, så det blir ju jobbigare.
Jag vet faktiskt inte varför dom brokar med varandra. För det värkar som om det bara är Kayla och hennes pappa som fattar vad det är. Men hennes mamma började bara bråka en dag. Jag var hos Kayla en dag när dom bråkade. Då hörde jag henne skrika att hon vill veta vad han håller på med. Om varför han håller saker hemligt för henne.
Jag fattar inte vad hon menade. För jag känner Kayla's pappa jättebra. Och jag vet att han aldrig skulle hålla något hemligt för någon, ja om det inte var något viktigt. Men det där fattade jag aldrig.
Men iallafall så nickade hon, och jag såg hur hon kämpade med ett litet leende. Men det höll sig inte så länge. För det bleknade lika snabbt som det kom fram. En tår rullade ner för hennes kind och fler kom efter. Kiara, Lukas och jag kramade om henne med leenden på våra läppar. Vi hoppades att det skulle laga hennes brustna hjärta. Men tyvärr hoppades vi förgäves.
"Okej visst, pappa kanske inte är den bästa pappan i världen. Och vi kommer kanske inte så bra överens ibland heller. Men ändå, det är tråkigt att dom bråkar på julafton" sa hon lite dystert.
"Du, du kan ju få följa med oss. Du vet ju hur pappa ser dig som en del av familjen?" Frågade jag och log mot henne.
"Ja snälla följ med" sa Kiara glatt.
Det fick henne att skrattade till och le tacksamt mot mig. För nu vet jag att hon är glad på riktigt. För hon är verkligen som en i familjen och det vet hon. Hon har varit som en extra dotter för pappa, och en extra syster för mig. Så det är därför hon är gudmor till Kiara.
"Okej då"
Det fick Kiara att le stort innan hon drog iväg mig, Kayla och Lukas. Det fick ju såklart Evin att skratta innan hon följde med. För nu var det snabba ryck på Kiara som skulle hem på momangen. Men som sagt, julklapparna väntar ju på henne där hemma. Så man kan inte bli förvånad.