När solen sken in i vårat rum så var jag redan vaken. Jag låg och tänkte på allt möjligt. Jag hade ganska svårt att få in det i huvudet, att Iris och Evin firar jul med oss. Men jag vet att det kommer bli kul. Även om ingen av dom är min mamma.
Men iallafall, när solen sken i mitt ansikte ställde jag mig försiktigt upp. Vilket jag lyckades med eftersom jag inte ville väcka Lukas. Men nu kommer den verkliga problemet. Jag måste gå fram till dörren utan att gå på fel brädor.
Japp jag kommer väcka honom.
Försiktigt steg för steg gick jag fram till dörren. Och jag lyckades faktiskt ända fram utan att gå fel. Så jag gick ut och förde mina steg till mitt rum. Som tur är så har jag mer säkrare golv i mitt rum än i gästrummet. Men jag smög ändå, för att vara på säkra sidan. Så jag smög fram till min garderob för att ta kläder.
Jag tog ett par jeans och en vit stickad tröja med ett leopardmönstrad hjärta. När jag hade tagit på mig dom så kollade jag på Kiara. Hon såg så fridfull ut. Hon kramar om en av mina gamla nallar och log så stort så solen skulle bli avundsjuk.
Jag gick försiktigt fram och pussade henne på pannan. Då log hon -om möjligen- större. Vilket fick mig att le mot henne.
"God jul hjärtat" viskade jag.
Med det sagt gick jag ut från rummet. För nu ska jag göra det jag alltid. Så nu förde jag mina steg ner för trappan och in i köket.
"Godmorgon Alexia" sa mormor glatt när hon såg mig.
"Godmorgon mormor, behöver du hjälp med något?" Frågade jag och lutade mig bak mot köksön med blicken mot henne.
"Nä inte vad jag vet, så du kan gå till Kayla en stund" sa hon och log mot mig.
Då spärrade jag verkligen upp ögonen och tappade verkligen hackan.
"Hur visste du at..." hann jag säga innan hon började skratta.
"Jag gissade mig fram" sa hon och log.
Med ett skratt som flydde skakade jag lite lätt på huvudet. Men med ett leende så gick jag ut till hallen. Jag tog på mig mina bruna vinterskor, min svarta vinterjacka och min vita stickade mössa.
När jag var påklädd visslade jag, då kom hundarna ner springande och gick vi ut. Precis då slog kylan mot mig, men det hindrade mig inte med att gå till Kayla. Hon ville något viktigt på telefon igår, men det var för sent att gå till henne då. Och jag vet att det inte är för att jag ska se dräkterna vi ska ha.
Jag gick där på trottoaren med snön som knastrade under mina fötter. Hundarna gick på gräsmattorna och höll sig nära mig. Stegen riktade vi såklart mot Kayla's hus. Idag är verkligen en bra dag, för jag ska faktiskt uppträda med henne idag på konserten.
Hon ville ju visa upp kläderna vi skulle ha, men något mer ville hon berätta. Hon ville säga det öga mot öga, så hon ville då inte säga det i telefon. Men det lät verkligen viktigt. Så jag skyndade mig lite.
När jag kom fram knackade jag på dörren. Kayla öppnade med ett glatt men ivrigt leende som lekte på hennes läppar. Så nu vet jag att det verkligen är något stort.
"Hej, äntligen kommer du" sa hon glatt.
"Ja jag vaknade för bara några minuter sen så det är inte konstigt" sa jag och log.
"Kom vi kan gå till baksidan så kan Balto och Aurora få leka lite" sa hon och log mot dom.
"Okej"
Vi gick då till baksidan, där hundarna direkt började att leka och springa. Det fick mig att skratta, tills jag såg på Kayla. Jag visste att hon tänkte på något, för hon stod bara där med armarna korsade och blicken ner i marken på en osynlig fläck.
Det är som att hon är glad, men även orolig eller ledsen på samma gång.
"Vad är det du tänker på?" Frågade jag och la min hand på hennes axel.
"Jo man kan säga att, igår kväll fick jag veta att jag........ väntar barn" sa hon och log.
Där kan man snacka om att jag fann mig i chock. Jag lovar min hacka nuddar verkligen marken och mina ögon är stora som tefat. För nu kan jag verkligen undra om jag drömmer eller om jag hörde rätt.
"Va, nä vad roligt" sa jag glatt.
"Ja men jag vet inte hur jag ska säga det till Alexander" sa hon lite oroligt och kollade på den där fläcken igen.
"Kayla, säg bara att du väntar ett barn. Det är lätt du behöver bara säga det lika snabbt som att ta bort ett plåster" sa jag och log.
Hon suckade lite och fortsatte att kolla på den osynliga fläcken en stund. Innan hon kollade med blicken ut mot horisonten.
Vad är det som gömmer sig i hennes huvud nu det är väl lätt att bara säga det.
"Jag kan inte, vi har liksom inte kommit till det stadiet än. Förresten så har vi inte riktigt bestämt att skaffa barn, kanske pratat om det men inte bestämt" sa hon lite dystert.
Automatiskt la jag armarna i kors för bröstet och kollade på henne med ett höjt ögonbryn. För nu är hon verkligen löjlig. Och det kommer från någon som vägrade ta ett graviditetstest. Men Kayla tvingade mig till det och nu säger hon att hon inte kan säga det.
"Kayla, om jag kunde bli gravid med Kiara utan att Lukas och jag ens hade tänkt tanken på det -eller jag hade iallafall inte tänkt på det- eller inte ens nämnt det så kan du och Alexander också skapa en familj" sa jag och log mot henne.
Allt jag fick som svar var en svag nickning och ett litet osäkert leende.
"Okej då jag ska försöka. Förresten kom, du måste se dräkten till konserten" sa hon och drog in mig innan jag visste ordet av det.
Vi gick upp till hennes rum. Kanske lite för ivriga, men ändå. Hon tog fram kläderna från garderoben, så mina ögon blev helt chockade. Kläderna bestod av en kort silvrig kjol, som hade vitt ludd på kanterna och ett svart bälte. Sen bestod det också av en kortärmad tröja, som visade lite av magen och som hade en luva med vitt ludd.
Det första som kom upp i mitt huvud var vad världen har emot mig. För allvarligt, det här är andra gången det här händer. För nu är jag verkligen trött på såna här kläder.
Undra om Lukas och hon har gått ihop för att få på mig såna här kläder? Skulle inte förvåna mig alls.
Jag fattar ju att det inte är något problem för Lukas med att jag har såna kläder. Ja förutom då om någon annan skulle spana in mig. Men Lukas känner mig och vet att han är den enda för mig. Men man vet ju aldrig, han är ju kille och kan bli lätt avundsjuk. Vad vet jag, jag känner ju inte honom så bra.
"Okej, den var fin" sa jag lite tveksamt och tvingade på mig ett leende, men det såg väl mer ut som en grimas.
"Ja visst är den" sa Kayla och log mot mig.
Jag nickade bara, för hon verkar glad och jag vill inte förstöra det.
Omg vad jobbig det är att ljuga för sin bästa vän.
Jag stannade hos henne en stund när jag ändå kunde. Då hennes småsyskon ändå sov. Men när dom vaknade så gick jag hem igen. Hundarna gick fint bredvid mig och jag log mot dom.
Men när vi hade kommit halvvägs hem, så började dom att morra och skälla mot tomma intet. Vilket gjorde mig orolig. För om dom reagerar såhär kan det inte vara något bra. Så jag hukade mig och klappade dom.
"Hörni, lugna er det finns inget farligt där"
Dom fortsatte bara att skälla mot samma håll. Då blev jag verkligen orolig. Men helt plötsligt slutade dom och viftade bara med svansarna. Så nu är jag helt paff. Liksom vad var det som hände precis. Först morfar dom och skäller mot ingenting, och nu viftar dom med svansar och verkar glada.
Jag skakade bara på huvudet och försökte intala mig att det bara var inbillning. Jag ställde mig upp och fortsatte att gå hemåt med hundarna efter mig. Men för varje steg jag tog, blev känslan av att vara förföljd allt starkare och starkare. Jag försökte bara ignorera den, men lätt var det inte.
Jag försökte verkligen att inte kolla bakåt. Utan bara gå framåt och äntligen kom jag hem i tryggheten. För vägen hit var verkligen plågsam. För jag kände verkligen att någon förföljde mig hela vägen hem.
När jag kom in genom dörren, så kom Kiara springandes fram till mig. Det som fick mig att le mer än jag brukar göra, är ängla dräkten hon har på sig som jag tvingade Selin och Ylvali att ta på henne den. Som straff såklart för att jag var tvungen att ha på mig dom där kläderna igår.
Med ett glatt leende på sina läppar kramade hon om mina ben. Jag kände ju direkt att det var något, för det märkte jag på hennes leende direkt.
"Äntligen kommer du" sa hon glatt.
"Så länge var jag ju inte borta gumman" sa jag och log ner mot henne.
"Nä men du har varit borta alldeles för länge ändå" sa hon och log tillbaka till mig men det där leendet gömde något lurt som jag misstänkte.
Misstänksamt kollade jag på henne. Innan jag hukade mig framför henne så jag kom i nästan samma längd. För liksom, hur mycket hon så försöker hålla något hemligt så funkar det inte. Jag och Lukas kan se rakt igenom henne direkt. Om det är för att vi är hennes föräldrar, eller om det är så att hon är en blandning mellan oss vet jag inte.
"Kiara, vad är det du tänker på nu?" Frågade jag lite misstänksamt.
"Ingenting" sa hon oskyldigt.
Innan jag hann öppna munnen, såg jag i ögonvrån att Lukas kom mot oss från vardagsrummet. Hans leende han gav mig gjorde mig mer misstänksam. Jag är rätt säker på att jag vet svaret, men vill att hon ska säga det. Även om det kan ta en evighet. Kalla mig en dålig mamma, men även jag vet att hon kommer vara så när hon får barn.
"Hon har försökt få med dig på det också eller hur?" Frågade Lukas och kollade på mig.
"Förrädare" sa Kiara argt och kollade på sin pappa.
"Vad är det nu?" Frågade jag och kollade på Lukas och Kiara.
"Gissa två gånger" sa han och log mot mig med ett litet skratt.
Hans ord fick mig att sucka djupt. För mina misstankar verkar stämma.
Så jobbigt.
Jag la armarna i kors för bröstet och höjde ena ögonbrynet.
"Kiara det här handlar väl inte om att få ett syskon, huh?"
"Jo" sa hon lite irriterat och hade fortfarande armarna i kors, fast lite spändare nu när hon har spänt axlarna.
Jag skrattade till och log mot henne. För hon är verkligen så envis. För hon ger sig inte, hon ska ha ett syskon.
"Åååå gumman, pappa och jag har ju sagt att vi får se" sa jag och strök hennes kind.
"Okej då" sa hon och log lite.
Försiktigt pussade jag henne på pannan med ett leende på läpparna. Jag kan faktiskt säga såhär, hur glad jag än är över Kiara. Så önskar jag nästan ibland att vi inte fick barn. Men jag är fortfarande glad, bara önska att hon inte skulle tjata om fler syskon.
—————————————
Dagen flöt på och inte så mycket hände. Vi var med familjen, Iris och Evin kom också så vi var med dom. Vi skojade och skrattade, vi lekte och busade och allt kunde inte vara bättre.
Men väldigt ofta kände jag mig iakttagen. Men som varje gång försökte jag intala mig att jag inbillade mig. Men tyvärr blev det svårare och svårare att göra det, för känslan växte för varje gång.
"Hur är det Alexia?" Frågade Lukas oroligt och la sin hand på min axel.
Då vaknade jag upp från mina tankar och kollade på honom. Ett leende satte sig på mina läppar, innan jag kysste honom.
"Det är bra, är bara lite nervös för konserten sen"
"Okej" sa han och log mot mig.
Känslan kanske växer sig starkare, men ändå känns den inte hotfull. Men jag känner mig ändå lite orolig och lite obehaglig. För jag vet ju inte vad eller vem det är. För det känns verkligen som om det är någon som kollar på varje rörelse, varje uttryck jag gör.
Men iallafall så försökte jag intala mig själv att det inte var något. Tills jag såg hur mycket klockan var. Då fick jag lite panik, för jag måste gå ut till det -som känns- iakttar mig.
"Ja nu måste jag gå om jag inte ska få skäll igen" sa jag och skrattade till på det sista.
"Jag vill följa med" sa Kiara och hoppade på stället.
Det fick alla att skratta till, för hon är verkligen så söt. Så jag bar upp henne och pussade henne på nästippen.
"Du ska få följa med gumman" sa jag och log mot henne.
"JAAAAAAAAAAAAAAAAA" skrek hon glatt och klappade sina händer.
"Jag skulle också vilja följa med" sa Evin och log lite.
"Du får om du vill" sa jag och log mot henne.
Hon nickade glatt innan alla vi klädde på oss ytterkläderna. Och med alla menar jag då jag, Evin, Kiara och Lukas. Jag tog med mig min dräkt till mitt eget uppträdande. Kayla ska ta med sig dräkterna vi ska ha på oss till vårat uppträdande.
På vägen dit nynnade jag på låtarna i huvudet. För det skulle vara så förödmjukande om jag sjunger fel, för hela landet. Eftersom det sänds på tv. Så det gäller att inte sjunger fel. För jag är så nervös.
————————————
Inte redigerad heller förlåt och förlåt för att det blev lite sent glömde helt bort det pågrund av att jag har tänkt på det hela dagen. Men hoppas ni gillar kapitlet ändå. (Redigerad 16 november)