Vi hade kommit fram och hade varit lite med min familj. Vi har pratat om massor av saker, dom har frågat mig och Lukas hur det går med Kiara, vi har frågat dom om hur det går med allt och mycket annat.
Men en liten sak oroade mig, kanske inte det största att oroa sig över men det gör jag. För Kiara är med Luna uppe på mitt rum, och det slutar inte bra när dom är med varandra helt själva. För dom brukar prata om mig och Lukas, mestadels försöka komma på planer om olika saker.
Och som alltid när han läser mina tankar så säger han:
"Ska jag gå och kolla vad dom gör om du är så orolig?"
"Gärna för man vet ju aldrig vad dom planerar" sa jag och log.
Han log mot mig och pussade mig på pannan innan han gick upp.
"Det där är det bästa med att låta dom vara själva" sa Selin och log retsamt.
"Eller hur" besvarade Ylvali och skrattade till.
Jag bara himlade med ögonen och önskade att dom kunde vara tysta, för Luna och Kiara tillsammans är som Selin och Ylvali när dom är tillsammans. För dom smider lömska planer, vilket är sjukt irriterande.
Lukas POV
Jag vet att Alexia inte gillar när flickorna är med varandra, för jag kan förstå henne. För varje gång slutar det med att dom har planerat något om mig och Alexia, så jag förstår henne verkligen. Så jag är ju snäll och ska kolla till dom så dom inte gör något dumt.
Som alltid lutade jag mig mot dörrkarmen med armarna korslagda över bröstet. Mina ögon skannade minsta vrå i rummet, men dom syntes inte till. Tills ett dovt fnis kom från garderoben, vilket fick mig att tyst skratta till. För det fnisset kan inte vara från någon annan än Kiara's söta små skratt.
Tyst och försiktigt gick jag till garderoben där jag började höra vad dom pratade om.
"Men hur ska vi göra då?" Frågade Kiara's lilla röst.
"Enkelt, fråga och använd rådjursögonen så kommer dom ge dig det" sa Luna glatt.
Något fick mig att gissa på vad dom pratade om. För vi snackar om min dotter och Alexia's kusin, man kan nästan lista ut vad dom snackar om.
Men jag ställde mig framför garderoben och knackade på.
"Vem är det?" Hörde jag Luna's röst fråga.
"Det är Lukas" sa jag och log.
Luna öppnade ena dörren och log mot mig som ställde mig lutandes mot andra dörren. Min blick kollade på henne och mina läppar log mot henne.
"Hej Lukas" sa hon glatt.
"Hej pappa" sa Kiara glatt och stack fram huvudet.
"Hej tjejer" sa jag och log mot dom.
"Vad ville du pappa?" Frågade Kiara lite hemlighetsfull.
Det fick mig att flina lite inombords. Jag hukade mig framför dom och log mot dom, för nu har jag dom allt.
"Jo jag bara undrar vad ni två pratade om?"
Det fick dom att fnissa lite hemlighetsfull och log mot varandra. Jag tänkte väll att dom hade något i kikaren, men det verkar väldigt hemligt. Men jag kan ändå gissa på vad dom pratade om.
"Vi pratar inte om någonting speciellt" sa Luna lurigt.
"Är det sant Luna?" Frågade jag och kollade på henne med ett höjt ögonbryn.
Båda kollade på varandra och sen på mig igen, fortfarande med den hemlighetsfulla uttrycker i ansiktet. Dom är verkligen beslutna med att det här ska vara hemligt, men då måste det ju vara något stort.
"Kanske" sa dom i mun på varandra.
Såklart så var jag tvungen att skratta till och le mot dom. Då kollade dom på varandra med en hoppas-han-inte-fattar blick. Men tyvärr fattar jag nog.
"Okej om ni säger det så"
"Ehmm pappa en fråga?" Frågade Kiara lurigt och lite tveksamt.
Direkt så märkte jag att hon försökte hålla det borta, men som ni fattar så lyckades hon inte. Så det här måste verkligen vara något stort, annars skulle hon inte försöka hålla det tveksamma borta. Och gissar jag rätt nu kommer det vara något Alexia inte kommer gilla.
"Vad är det gumman?" Frågade jag och kollade på henne.
Hon kravlade sig över Luna och ut genom garderoben så hon stod framför mig. Hennes leende var lite hemlighetsfull att det skrek om henne, fast det var ett litet leende så skrek det ändå hemlighetsfull.
"Jag vill ha ett syskon" sa Kiara glatt och klappade glatt med händerna.
Jag la armarna i kors för bröstet och lätt ett litet skratt fly från mina läppar, samtidigt som jag då skakade lätt med huvudet. För jag hade rätt, både i vad dom pratade om och att Alexia inte kommer bli glad.
Min blick kollade på Kiara och mina läppar log mot henne, för gissa vad. Hon kollar på mig med hennes rådjursögon och plutade underläppen för att se gulligare ut. Dom funkar inte riktigt på mig men hon är verkligen söt när hon gör så.
"Ja jag säger då inte nej, men du får fråga mamma först"
Som sagt, det här är något Alexia inte kommer gilla på flera olika sätt. Men jag vet att hon alltid har velat ha minst två barn, för hon har alltid varit sån. Så man får nästan se om Kiara lyckas övertala henne, för varför inte liksom.
"Okej" sa hon upphetsat med ett stort leende.
"Kom då" sa Luna och gick ut ur garderoben.
Båda sprang skrattandes ut ur rummet och jag bara skrattade. Men gick ändå efter för att se hur det går, och för att säga till henne om hon är för jobbig.
Så söta.
Dom sprang ner för trappan och in i vardagsrummet där alla var, förutom Alexia. Och man kan säga att flickorna verkligen är upphetsade, för dom hoppar verkligen på stället och har världens största leendes. Plus som sprang verkligen snabbt ner, snabbare än vinden.
"Var är mamma?"
"Hon är i köket och hjälper mormor med maten" sa Selin och log.
"Okej tack" sa Kiara glatt.
Dom rusade ut till köket och alla skrattade åt dom. För dom är lite väl galna nu, och ja jag menar verkligen galna. För dom ropar på Alexia som om hon skulle vara på en annan planet.
"Vad handlade det där om?" Frågade herr Darling och log mot mig.
"Det får du se" sa jag och gick efter tjejerna.
Alexia's POV
"MAMMA" hörde jag Kiara ropa när hon och Luna kom in i köket.
Jag som stod vid spisen fick gå runt köksön och huka mig framför henne. Lite orolig är jag ju eftersom hon skrek, men med tanke på hennes stora leendet så känns det inte som något farlig. Men jag är ändå orolig, för man vet aldrig vad hon tänker på.
Men då såg jag också att Luna log så stort att det gick från örsnibb till örsnibb, då är det något dåligt. För ingen av dom har varit så här glada ett uppspelta. Vilket inte känns bra på något sätt.
"Vad är det gumman?" Frågade jag lite oroligt.
"Mamma, du är ju den bästa mamman i hela vida världen och jag älskar dig mer än något annat i världen" sa hon glatt och kramade om mig.
Okej nu är jag rädd på riktigt.
Jag kramade om henne och kollade på Luna som stod bakom. Jag märkte på henne att det är något lurt med detta, vilket inte känns bra. Sen fördes min blick till Lukas som -såklart- stor lutad mot dörröppningen, även i hans blick och leende känner jag att det är något.
Plus jag hörde tydligt i Kiara's röst att det är något, men vad vet jag inte. Det enda jag vet är att det antagligen inte är något bra.
"Okej Kiara vad är det nu?" Frågade jag lite misstänksamt och kollade på henne.
"Joooooo, snälla kan jag få en lillasyster?" Frågade hon lugnt i början men hastigt på slutet med ett stort leende mot mig.
Mormor som nu stod vid spisen började glatt skratta till, vilket då gjorde att hon fick min fullaste uppmärksamhet. För det här känns inte heller bra.
"Precis som sin mamma" sa hon och log mot mig.
Vad var det jag sa?
"Mm tack för kommentaren mormor" sa jag och log lite medans jag kollade på Kiara igen.
"Snälla mamma, snälla snälla SNÄLLA SNÄLLLLLLLLLAAAAAAAAAAAA" sa hon och drog i min arm samtidigt som hon hoppade upp och ner.
Jag log mot henne och la mina händer på hennes axlar för att hon skulle sluta hoppa. Men tror ni det funka? Nej det gjorde det inte vilket så fick alla att skratta till.
"Kiara lugna dig" sa jag och log mot henne.
"Jag lugnar mig om jag kan få en syster"
Lukas skrattade till med ett leende mot oss. Jag kollade på honom med en bedjande blick att han skulle hjälpa mig, vilket han gjorde för han kom och ställde sig bredvid mig.
Lukas skrattade till och log mot oss innan han gick och ställde sig bredvid mig.
"Vi får se, och om pappa och jag skulle skaffa mer barn kanske det inte blir till 100 procent en tjej" sa jag och log.
Det gillade hon inte att höra och då suckade djupt, plus kollade besviket på mig och Lukas. Vilket bara fick oss att skratta till, för hon är verkligen envis.
"Okej, men kan jag iallafall få ett syskon?" Frågade hon och log hoppfullt mot oss.
Då var vi tvungna att skratta till och le mot henne, för hon vill verkligen ha ett syskon nu och ger sig inte förens hon får det.
"Kanske någon gång gumman" sa Lukas och log.
"JJJJJAAAAA" ropade Kiara glatt och sprang iväg med Luna.
Då skrattade jag bara till igen och kollade upp på Lukas, som såklar ska ha ett flörtigt leende på läpparna som är halvt ett flin. Om det är för att Kiara vill ha syskon eller om det är för att han gillar att se mig med dom här kläderna vet jag inte.
Men jag reste mig upp igen och log mot honom, då jag såg att han faktiskt kollade lurigt på mig den här gången. Vilket inte känns bra heller.
"Vad är det?" Frågade jag lite oroligt för hans blick skrämmer mig nu.
"Precis som sin mamma" sa han och log retsamt mot mig.
"Exakt" sa mormor skrattandes och log mot oss.
Då kollade jag på dom med en hallå-jag-står-faktiskt-här blick. Men Lukas skulle då bara le instämmande mot mig, vilket då betyder att han håller med min mormor och inte mig hans flickvän vilket är irriterande.
"Mm haha, alla har ju varit så i den åldern" protesterade jag och la armarna i kors.
"Ja men hon är på pricken lik dig när du var så" sa han och log mot mig.
"Lukas har rätt, nästan, du var faktiskt värre ibland" sa mormor och jag hörde tydligt på hur hon försökte hålla sig från att skratta.
Då slank ett litet skratt från mina läppar som pryddes av ett litet leende. Jag lät mina händer sjunka ner, men lät ena handen lägga sig på min midja. Mina ögon kollade irriterat på dom två medan vi diskuterade, jag protesterade medan dom envisade sig om att dom hade rätt.
Men jag släppte det bara, för jag orkar inte med dom längre. Så mormor och jag fortsatte göra klart det sista av maten och Lukas fick hjälpa till att ducka. Men dom fortsatte att tjata om att Kiara är precis som mig, vilket är så jobbigt.
——————————————
Vi hade ätit och pratat, lekt och skojat tills stjärnorna hade tänts då pappa berättade julsagan som varje år. Jag älskar det här, när vi alla sitter samlades runt den öppna spisen och berättar en julsaga. Den här stunden på dagen är den bästa, när klockan snart är midnatt då julen är här.
När sagan var klar så hade Kiara halvt somnat i mitt knä. Hon såg så fridfull ut att mitt hjärta smälte.
"Kiara" sa jag lite tyst och lugnt.
"Mm" mumlade hon tröt.
"Ja jag tror att någon här tycker att det är dags att lägga sig så man hinner med allt kul imorgon" sa pappa och log mot mig.
Jag skrattade till lite försiktigt för att inte väcka Kiara och log mot min pappa.
"Ja det tror jag nog, jag går upp och lägger henne" sa jag och reste mig upp från soffan.
Jag gick upp för trappan och in till mitt rum, eftersom jag ska sova hos Lukas i gästrummet så får Kiara sova i mitt rum. Så jag la henne försiktigt i sängen och stoppade om henne. Med tunga ögonlock kollade hon på mig, och jag log mot henne.
"Mamma" sa hon tröt.
"Ja gumman" sa jag och kollade på henne med ett vänligt leende på mina läppar.
"Kan du sjunga min favoritlåt"
"Du har många favoriter, kan du vara mer på specifik gumman?" Frågade jag och satte mig på sängkanten.
"Men du vet, den du alltid brukar sjunga för mig varje år när det är jul"
"Jaha menar du låten dom sjunger i Mupparnas julsaga när arbetarna ska gå hem?"
Hon nickade lite och log mot mig.
"Okej jag kan väl sjunga den då" sa jag och log tillbaka.
"Ja" sa hon glatt men svagt.
Jag började sjunga på den och Kiara började somna för varje sekund av låten. Tills den var slut och hon sov så sött med ett glatt leende på läpparna. Hon fick mig verkligen att smälta som smör i solsken, för så söt var hon.
"Godnatt Kiara" viskade jag och pussade henne på pannan.
"Jag vill ha ett syskon" sa hon i sömnen.
Jag skrattade tyst till och log mot henne.
"Vi får se" sa jag tyst och log.
"Japp en exakt kopia av sin mamma" hörde jag en bekant irriterande röst säga bakom mig.
Automatiskt vände jag mig om med armarna i kors, för där stod Lukas med blicken fast på mig och med ett retsamt leende på läpparna. Och som alltid står han då lutad mot dörrkarmen.
Fortfarande irriterande.
Han är verkligen irriterande ibland. Mest för att han alltid förråder mig, sin älskade flickvän så han är typ aldrig på mitt parti. Men oftast -som nu- så känner han ju mig och då väljer dom som han vet har rätt, men det är ändå irriterande.
"Du lägg av, alla har ju varit så i den åldern" sa jag lite irriterat.
"Ja men hon är ändå en kopia av dig plus alla har inte varit så där" sa han och log mot mig.
Nu orkar jag seriöst inte prata mer om detta, för jag har rätt och han vägrar erkänna det. Han är så himla envis just nu och jag orkar verkligen inte med honom, ibland kan jag gilla det men inte nu.
"Okej jag ger mig, du har väl rätt då. Men det säger jag bara för att du känner mig bättre en jag gör och vem har inte va..."
Nu kanske ni undrar varför jag tvekade, jo för min blick stannade vid Lukas så jag knep igen munnen. För jag tror ni fattar varför, om inte så ska ni få veta det nu. För han kollar verkligen på mig med armarna i kors och ena ögonbrynet höjt, medan jag bara står där med mina händer på min midja och ett ihoptryckt leende.
"Japp jag glömde vem jag pratar med"
Då skrattade bara han till lite lätt med ett leende mot mig.
"Ja det gjorde du" sa han och log.
Om ni inte fattar så ska jag förklara för er nu, jag tänkte då säga såhär:
"Vem har inte varit så i den åldern, för alla barn har väl någon gång tjatat om att få ett syskon. Du måste väl också ha gjort det"
Ja något i stil med det, så nu hoppas jag ni fattar. För jag kan liksom aldrig sätta mig i hans situation, så ibland är det lite jobbigt att prata med honom. För alla jag känner kan jag ju prata med om vad som helst, men med Lukas måste jag tänka lite.
För jag vill inte göra honom ledsen eller upprörd, för även om han inte visar det ibland så vet jag att han blir det. Plus han pratar fortfarande inte mycket om sig, så jag känner honom fortfarande inte så bra som han känner mig.
Men jag känner honom tillräckligt för att fatta att han håller något hemligt för mig, men vad vet jag inte. Men när han är redo att säga det så får han det, om han inte vill kan jag inte tvinga honom. Men förr eller senare måste han ju berätta det.
Eller?
——————————————
Okej den här är inte (jo det är den nu iallafall) redigerad men hoppas det går bra ändå, och vad tycker ni om att det är Lukas perspektiv igen? Som jag redan sagt så kommer det inte vara mer av hans perspektiv längre för det får ni vänta tills andra boken. Men hoppas ni har det bra och ni som har börjat i skolan idag har haft det lite bättre än jag.