"Okej, jag lovar, jag lovar dig tills den dagen mitt hjärta slutar slå att det inte ska hända igen" sa han och strök sin tumme över mina fingrar.
————————————
~7 veckor och 4 dagar efter~
Veckor har gått och jag har inte sett skymten av den där idioten. Eller jo, nu ska jag inte ljuga för det har jag. Han har varit nära på att komma fram när jag har ställt en fråga till Lukas, eller om någon pratar om honom med mig.
Men jag kom på mig själv och jag slutade lyssna när folk pratade. Även om jag egentligen inte vill det här, utan faktiskt få veta mer om honom, måste jag acceptera det här. Min vilja att hålla honom borta, är starkare än något annat.
Morgonen var helt fantastiskt. Inte bara för att det är dan före dopparedan, eller för att se snön falla ner i stora tussar. Aurora slickade mig i ansiktet och hoppade på mig tills jag vaknade. Hon vägrade sluta förrän jag kliade henne bakom örat.
"Godmorgon på dig med" skrattade jag och pussade henne på nosen.
Skratt kom från dörren som fick mig att vända blicken dit. Lukas stod där, lutad mot dörrkarmen som varje morgon. Han står där med bar överkropp och röda mjukisbyxor med vita renar och hjärtan på. Vanligtvis hade jag blivit lite generad. Fast jag har sett honom utan tröja så mycket nu, att jag är mer van än jag borde vara.
Han hade sina armar i kors, vilket gjorde att musklerna syntes lite mer. Det är inte stora muskler han har, men ändå perfekta. Ögonen glittrade nästan och leendet på hans läppar fick något inom mig att volta. Ingen aning om vad som hänt mig nu för tiden.
"Godmorgon, Törnrosa" sa han lite retsamt och och gick fram till sängen.
"Godmorgon på dig själv, och vad exakt menar du med Törnrosa?" Frågade jag lite irriterad och la armarna i kors.
Typiskt honom så skrattade han bara till och skakade lite på huvudet. Han satte sig i sängen och kollade på mig. Hans blick var så pass road att jag funderade på att kasta en kudde i ansiktet på honom.
"Ja, du har sovit väldigt länge, och du vaknade av en puss från Aurora. Hade du ätit ett äpple igår, hade jag nog sagt Snövit istället" flinade han och ja, den råttan ska få.
Det var då jag greppa tag om en av kuddarna och kastade den mot honom. Såklart har ju jag otur, då han fångade den. Istället la han kudden bredvid sig och flinade större. Precis som om jag läst hans tankar skakade jag bara snabbt huvudet.
"Du skulle bara våga" sa jag varnande och pekade allvarligt på honom.
Direkt när jag sa det, drog han mig in i sin famn och började kittla mig. Jag började skratta som bara den och försökte ta mig ifrån honom. Men varje gång jag försökte, drog han tillbaka mig i sin famn. Aurora skällde till och med på honom.
"1-0 till mig eller?" Frågade han och kittlade mig ännu mer.
"Okej, okej sluta bara" skrattade jag tills jag kikna.
Han slutade direkt och bara höll om mig. Hans varma famn omslöt hela mig. Jag slöt mina ögon och bara önskade att tiden skulle stanna. Att han skulle hålla om mig såhär för alltid.
Det där låter så fel, otroligt fel.
Jag känner mig trygg i hans famn. Så länge jag är här, känns det som att ingenting någonsin kan hända mig. Jag är trygg, varm och säker så länge...
Nej, det där kommer bara låta värre.
"Okej, 1-0 till dig, än så länge iallafall så bli inte allt för van nu bara" mumlade jag och drog in hans lukt.
Mitt huvud hoppade till lite när han skrattade. Hans skratt är som musik för mina öron. Eller nej, inte musik utan mer som att det är bättre än att han skriker...
Men lägg av med dig nu!
Iallafall, nu glömmer vi detta och fokuserar på verkligheten. När jag öppnade mina ögon, kollade han ner på mig med sina glittrande ögon. Det gick inte att hålla sig från att le. Speciellt inte när hans leende smittar snabbare än skvaller sprids i en liten stad.
"Du kan alltid försöka" sa han retsamt och rufsade till mitt hår.
Direkt slog jag till honom på armen och fixade till mitt hår igen. Det ligger redan helt huller om buller, han behövde ju inte göra det värre. Aurora skulle ju till och med vara jobbig och tugga på mitt hår. Hon älskar att tugga på mitt hår när jag ska göra något med det. Både Lukas och jag skrattade åt henne när hon skulle rulla runt i mitt hår.
"Klä på dig nu och kom ner sen så vi hinner äta" log han mot mig och ställde sig upp.
Jag nickade bara och kollade på hans ryggtavla när han gick mot dörren. Precis när han la handen på handtaget, skrattade han till och vände sig mot mig igen. Hans hår rörde sig helt perfekt när han vände sig om..
Nej! Sluta nu!
"Förresten innan jag glömmer det, var försiktigt när du går ut från rummet" skrattade han och log.
"Jasså? Varför då?" Frågade jag och satte mig upp.
Direkt hoppa Aurora upp i mitt knä och skulle såklart vara jobbig och fortfarande tugga på mitt hår. Sen börja hon även bita mina fingrar lite löst, när jag försökte få loss mitt hår. Tur för henne att hon är söt. Något som räddare henne väldigt ofta.
"Ally, hon har satt upp mistlar överallt, så akta bara hon är lite jultokig och tar den traditionen på fullaste allvar. Står man under än, blir hon galen om man inte kysser varandra" skrattade han som fick mig att fnissa.
"Okej, tack! Då vet jag det" log jag tacksamt mot honom.
Det förvånar mig faktiskt inte alls. Hon började liksom julpynta direkt när halloween var över, eller ja några dagar efter. Och det är ju ändå en ganska fin tradition. Inte konstigt att hon tar det på allvar.
Mormor är också bestämd med traditioner. Att hon, jag och mina systrar fixar julgröten på morgonen till alla, det är en viktig tradition enligt henne. Då får hon alltid prata om vår familjs traditioner, om gamla goda tiden och allt sånt.
"JAG HÖRDE DET DÄR LUKAS!" Ally kom in i rummet, med armarna korslagda och blicken fäst på Lukas.
Han ligger så illa till.
Lukas skrattade bara innan han log mot henne. Hennes panna har nu en rynka mellan ögonbrynen, medan hennes käkar var spända. Fast hennes ögon sa mer än hon ville få ut. Lukas är helt körd alltså, rätt åt honom om man frågar mig.
"Säger bara sanningen" sa han och tog oskyldigt upp sina händer.
Hon himlade bara med ögonen och lät honom gå ut. Direkt när dörren stängdes, kollade hon på mig. Just i det ögonblicket var hon som en öppen bok. Antingen så har slugheten smittats från henne till Lukas, eller tvärtom. För hon har samma sluga blick och även leende som Lukas kan ha.
"Här ligger allt en hund begraven, berätta" sa jag bestämt och la armarna i kors.
"Ha så kul nu när ni ska iväg" svarade hon lurigt och gick ut.
Har hans dåliga sidor smittat av sig på henne nu eller?
Jag himlade bara med ögonen och lät henne gå. Istället började jag klä på mig och fixa till mig. Jag tog på mig en isblå klänning som gick ner till knäna på mig, med vit spets på överdelen som även täcker axlarna. Kjolen var även dekorerad med silver glittrande snöflingor. Till det tog jag även på mig ett par vita strumpbyxor, och även silvriga lågklackade skor.
Mitt hår lockade jag lite snabbt, sprayade på lite glitter och satte upp det i en halv upp halv ner frisyr. Jag kollade mig i spegeln och studerade hela mig. Kjolen drog jag ut lite och vände och vred på mig. Löst bet jag mig i underläppen och skakade bara på huvudet.
Sen packade jag ner några julklappar i julklapps säckarna, inte många men några. Det är en som är fylld med julklappar till all personal, en till min familj och en som jag ska ha till en viktig sak imorgon.
När jag var klar, gick jag ut från rummet med Aurora tätt efter mig. Egentligen skulle jag direkt till matsalen, när Lukas röst tog upp min uppmärksamhet. Min blick vändes mot hans sovrum där dörren stod på glänt.
"Ally, ta ner alla mistlar, nu!" röt han som fick mig att frysa till is.
"Skärp till dig Lukas, du vet lika väl som jag och alla andra att hon kan hjälpa dig. Du vet djupt innerst att du inte vill ha det där ödet. Det är jul Lukas, den bästa tiden att ta din chans"
Ally var lika upprörd som honom. Även om jag vet att det är fult att tjuvlyssna, smög jag ändå fram till dörren. Försiktigt kikade jag in och fäste min blick direkt på Lukas.
"Vad tror du? Såklart jag inte vill ha det där ödet. Så fort hon är säker så ska hon hem, när den tiden kommer och den slår in finns det inget som kan hjälpa mig, inte ens hon" skrek han innan han suckade tungt och skakade på huvudet.
Han drog sin hand genom sitt rufsiga hår och suckade ännu en gång tungt. Ally la sin hand på hans axel och fick honom att kolla på henne.
"Ingen vill att du får det ödet, dina föräldrar ville inte det, folket vill inte det, och framför allt så vill inte du det. Om du lät Alexia få veta, skulle säkert inte hon vilja det heller"
Veta vadå?
Han suckade djupt igen och skakade bestämt på huvudet. Precis när han öppnade munnen för att säga något, sprang Aurora in och mot Lukas direkt. Balto kom då fram och puttade upp dörren. Jag hann inte flytta undan mig innan deras blickar vändes mot mig.
Jag kunde verkligen känna hur all färg i mitt ansikte försvann, hur varenda muskel i min kropp stelnade till. Just nu vill jag inget annat än att sjunka ner under jorden. Ally log lite mot mig som lättade det lite. Men Lukas, han går inte att läsa av. Hela hans ansiktsuttryck är helt känslokallt.
"Förlåt, var inte meningen att tjuvlyssna, lovar. Skulle bara fråga om vi ska till matsalen?..."
Kan säga att det krävdes så extremt mycket av mig, bara att hålla min röst stadig. Den ville brista helt. Jag fick till och med hålla om mina händer för att dom inte skulle skaka.
"Gå, jag kommer snart" sa han kort och sträckte på sig.
Jag nickade lite och kallade på Aurora. Både hon och Balto följde med mig till matsalen. Ju längre bort vi kom hans rum, ju mer märkte jag hur mycket jag andades skakigt. Ally's ord kunde inte släppa mina tankar.
"Om du lät Alexia få veta, skulle säkert hon inte vilja det heller"
När jag kom fram till matsalen, satte jag mig på min vanliga plats på ena kortsidan. Koken hade gjort både saffransscones och pepparkaksscones, med marmelad till. Sen hade han även gjort risgrynsgröt till oss med kanel, men också saffranspannkakor. Om det smakar lika gott som det luktar, då är jag i himlen.
Även om jag vill hugga in direkt, väntade jag faktiskt på Lukas. Det tog inte alls lång tid innan han kom in och satte sig. Tystnaden låg som ett tjockt täcke över oss. Det har inte varit såhär stelt på ett tag nu, och såklart skulle jag orsaka det, igen. Hur dum får man bli egentligen? Frukosten fortsatte i tystnad. Inte ens ett litet knyst hördes från oss.
————————————
När vi hade ätit klart, hjälpte Lukas mig med säckarna in i bilen. Sen far vi iväg först till kyrkogården. Färden var lika tyst och stel den. Trodde han skulle vara tyst för alltid. Tills han faktiskt suckade tungt. Försiktigt kollade jag lite på honom, men väntade mig ingenting mer med det.
"Hur mycket hörde du?" Frågade han utan att vända sin blick bort från vägen.
Jag bet mig löst i underläppen och funderade över när jag började höra dom.
"Från när du bad Ally att ta ner mistlarna..." mumlade jag och pillade med halsbandet.
Han nickade bara långsamt och fortsatte att köra i tystnad. Tystnaden gör bara saken så mycket svårare än vad det redan är. Jag behöver ett julmirakel nu, just för att få det bra igen. Precis när det började bli bra mellan oss, rasar allt.
Trodde nästan att tystnaden skulle hålla i sig resten av resan. Men då tog han tag i min hand och flätade ihop våra fingrar med varandra. Mitt hjärta gjorde volter direkt när hans varma hand rörde sig mot min. Jag drog efter andan och kände hur mina kinder blev allt mer varmare.
"Nu glömmer vi det, för nu har vi annat att tänka på" sa han och kollade in i mina ögon.
Jag nickade försiktigt och kollade ut genom fönstret. Det var då jag fatta att vi var framme. Just då hotade mina ögon att tåras. Jag tog ett djupt skakigt andetag och höll lite hårdare om hans hand. Han höll om min hand tills jag kände mig redo att gå ut. Det var enda gången vi släppte varandras händer.
Vi gick till min mammas grav hand i hand. Ju närmare vi kom den, desto suddigare blev mitt synfält. När vi kom fram hade någon redan tänt ett ljus, och även lagt en kruka med julstjärnor. Mamma älskade den blomman, eller ja iallafall en av hennes älsklingsblommor. Antagligen min familj som kommit.
Lukas tog fram ljuset och gav mig den tillsammans med tändaren. Jag släppte långsamt hans hand och tände ljuset med skakiga händer. När lågan äntligen börja brinna, stängde jag locket och la den bredvid det andra ljuset.
Jag stod där och studerade gravstenen. Som jag saknar henne. Det gör verkligen ont i mig att vi inte kan fira jul med henne. Utan att jag hade märkt det, hade mina kinder dränks av tårar. Lukas varma famn omfamnade mig hårt. Jag grät mot hans bröstkorg tills hans tröja blev helt dyngsur. Men han verkar inte bry sig.
"Schh Alexia, hon är med dig oavsett vad" viskade han och strök sin hand lugnande över min rygg.
Han fortsatte att stryka sin hand över min rygg, medan jag fortsatte att blöta ner hans tröja. Det här behövde jag nu. Att någon, precis vem som helst, som kramar om mig och finns här. Även om det skulle vara Lukas eller någon helt annan. Var jag ändå glad att det var just han.
Vi stod så en stund innan vi gick tillbaka. Hela vägen tillbaka till bilen höll han om mig med ena armen. Det var jobbigare att gå från graven än till den. Känns som jag lämnar henne då, när jag bara vill stanna hos henne. Julen är en tiden där familjen samlas. Fast det är inte rätt om hon inte är med, det har aldrig varit rätt sen hon försvann.
"Du, nu ska vi fira jul hos din familj, och jag vet att hon kommer vara där" sa han när vi kom fram till bilen.
"Hur vet du det?..." snyftade jag och kollade på honom.
"För att jag vet" svarade han kort och satte sig i bilen.
Det spelar ingen roll vad han säger. Hon kommer inte vara med oss i livet, ingen idé att säga något annat.
————————————
Det tog inte alls lång tid innan vi äntligen var framme. Vi hann precis komma ut från bilen, när en liten tjej kom utspringandes från dörren. Hon kom springandes mot oss med sitt stora leende på läpparna.
"ALEXIA!" Skrek hon och kramade hårt om mina ben.
"Hej! Hur mår min lilla favorit månsten då?" Frågade jag och bar upp henne.
Hon hade på sig en rosa tyllkjol, en svarta t-shirt med en vita enhörningen på med regnbågsfärgad man och guld horn. På bena har hon vita strumpbyxor och ett par svarta ballerinaskor med guldstjärnor på. Hennes hår är blont som mitt och vågigt, med en guldig plast tiara på. Min underbara lilla kusin.
"Bra" log hon stort tills hon såg Lukas som ställde sig bakom mig.
Det här kan inte sluta bra...
Hon stelnade nästan till och studerade honom från topp till tå. Medan han däremot, bara log mot henne. Han gör ju inte saken bättre kan jag ju säga.
"Är det din pojkvän?" Viskade hon i mitt öra.
Spelar ingen roll på att jag var beredd på det där. Jag blev ändå helt röd i ansiktet. Och ja, bättre blev det ju inte eftersom Lukas står precis bakom mig. Tillräckligt nära för att se det iallafall. Allt ska visst gå emot mig.
"Nej Luna, han är inte min pojkvän" viskade jag och log.
Hon kollade på honom igen och la sina armar bestämt i kors. Det fick ju all färg i mitt ansikte att försvinna på mindre än en sekund. Jag ville lägga handen för henne, just för att hon inte ska säga något dumt. Men jag var som fastfrusen, kunde verkligen inte röra mig alls.
"Bäst för dig att du inte sårar min favoritkusin, och att ni gifter er nästa år, och skaffar 6 barn" sa hon bestämt.
HJÄLP. MIG!
Han skrattade då till och lutade sig fram, så hans haka snuddade vid min axel. Jag drog efter andan och bara stirrade mot huset. Vågade inte kolla på någon av dom just nu.
"Jag lovar" viskade han och log lurigt.
V..v...VA! Vad sa han just nu?
Min blick vändes snabbt från huset till honom. Märkte inte ens att jag hade släppt ner Luna och att hon hade sprungit in i huset igen. Allt jag kunde fokusera på nu var på vad han sa. Jag hoppas nästan att han skämtar, för just nu har han satt mig i klistret. Isåfall får han rädda mig. Men i och för sig, kommer det aldrig att funka.
"Vad sa du nu?" Frågade jag allvarligt.
"Lovade bara henne" log han retsamt och tog ut mina säckar.
Fattar han ens vad det är han har gjort? Den här julen kommer ju bli rolig, eller inte. Tack för den Lukas. Nu vet jag verkligen vem det är som kommer få kol i julklapp.
————————————————
Ja bara några timmar kvar då tills året är slut. Jag har redan publicerat ett kapitel av Förbjuden kärlek, och nu här också🥰 hoppas verkligen ni gillar kapitlet och jag hoppas verkligen att jag kan få 50K innan midnatt, så dela gärna boken till andra så skulle jag bli jätteglad💖💖 bara 29 läsare till.
Vad tror ni Ally och Lukas pratade om?
Hur tror ni det kommer gå för Alexia när hon går in?