Vi höll på tills klockan blev ungefär 11:26 och Lukas och jag sa hejdå till alla. Han skulle visa mig en sista överraskning. Jag kan erkänna att jag frågade honom hela tiden om vad det var. Men han svarade alltid att jag allt får se. Han blev till och med jobbigare när jag var tvungen att ha på mig ögonbindel igen. Det skulle tydligen ta en stund så jag fick sova om jag ville. Vilket jag absolut gjorde.
----------------------------------------------------
"Alexia, dags att vakna" hörde jag Lukas röst säga som fick mig att vakna och kolla på honom med trötta ögon.
"Mm..?" Mumla jag och gnuggade mig i ögonen.
"Vi är framme" sa han och log mot mig.
Jag sträckte mig innan jag kollade ut genom fönstret. Jag måste fortfarande sova, för det här måste vara en dröm. Det här kan verkligen inte vara sant. Ändå började mina ögon att tåras. Jag hörde hur Lukas öppnade sin dörr och gick ut. Han gick runt till min sida och öppnade dörren åt mig. Allt jag kunde göra var att stirra på honom med tårfyllda ögon.
"Snälla säg att jag inte drömmer" bad jag nästan rädd för vad han ska svara, så jag kan erkänna att rösten gav vika.
"Du drömmer inte, du är hemma" sa han leendes och sträckte fram sin hand till mig.
Jag tog inte hans hand, utan jag slängde mig i hans famn. Rent reflexmässigt backade han bakåt några få steg, men ramlade som tur är inte bakåt. Jag stod så nära att jag kände hans kroppsvärme, med mina armar runt hans nacke och med mitt ansikte begravt mot hans axel. Han la sina armar runt min midja och jag kunde känna hans lugna andetag mot min hals.
"Jag sa ju att det bästa inte hade hänt än" viskade han och fick mig att skratta till.
"Lukas, jag kan verkligen inte tacka dig nog" sa jag och log mot honom.
Han log tillbaka och torkade av mina kinder med sin tumme. Han tog även ett steg tillbaka, stoppade ner handen i sin fika och tog upp en liten ask.
"Jag vet att du inte är så mycket för presenter, men du får en ändå" sa han och räckte fram den till mig.
Jag slog till han lite lätt på axeln men tog emot asken ändå. Snöret knöt jag upp och försiktigt öppnade jag asken. Det jag fick se, var ett enkelt guldhalsband med ett litet hjärta som det står ett A i. Det var inte mycket, men den fick mig att börja gråta igen.
"Du kommer ju få mig att gråta hela dagen ju" sa jag på skämt och fick honom att skratta.
"Det är din dag, då får du lov att gråta hela dagen lång, så länge det är tårar av glädje" sa han och tog halsbandet.
Han ställde sig bakom mig, tog fram mitt hår och satte på mig halsbandet. Den var perfekt i längden, inte för kort så den stryper mig och inte för lång så den kan fastna överallt. Utan den var helt lagomt lång.
När han tog bak mitt hår igen, la jag handen på hjärtat och vände mig mot honom. Jag har aldrig sett honom le så här stort. Rättare sagt: jag har aldrig sett honom le så här alls. Han är verkligen inte den som ler så ofta, det är något jag har märkt.
Han har förändrats rätt mycket dom här veckorna. Men det är bara när han är själv med mig. Sen är han lika kall och gåtfull som förut.
"Gå nu, innan dagen tar slut" sa han och nickade mot huset.
"Men vad ska jag säga? Liksom jag kan inte säga att du har kidnappat mig, då blir ju min pappa galen" sa jag lite panikslaget och började hålla på att pilla med mina fingrar.
Det gjorde att Lukas skratta till och tog mina händer. Hans underbara leende log mot mig och jag kollade in i hans gli.... glädjespridande ögon. Ja precis, glädjespridande ögon.
"Allt kommer gå bra, ta ett djupt andetag och lugna dig. Du är en påhittig tjej, du kommer komma på något" sa han och fick mig att le.
Jag slängde mig i hans famn igen och log. Hans starka armar omfamnade mig och fick mig att njuta. Efter det gick vi båda fram till dörren. Fjärilarna flög runt i magen och fick mig att nästan vilja spy. Pappa skulle bli galen om jag sa att Lukas har kidnappat mig. Undra verkligen hur pappa har reagerat under den här tiden.
Lukas varma hand tog tag i min nästan svettiga hand. Jag tog ett djupt andetag och skakade lite på min andra hand, när jag förde den mot dörren. Försiktigt knackade jag på dörren och ångrade mig direkt. Jag blev helt nervös när jag hörde någon komma mot dörren. Om inte Lukas höll fast mig, hade jag sprungit iväg.
Dörren öppnades som i slow motion, medan mitt hjärta dunkade hårt i mitt bröst. När dörren öppnades helt, var det min pappa som stod där. Jag trodde han skulle vara arg för att jag har varit borta, eller lättad för att jag är oskadd. Men han log bara stort, som om jag inte har varit borta alls.
"Där är ni ju, undrade vart ni tog vägen" sa han och flyttade lite på sig så att vi kunde komma in.
Vad i...? Vad är det som händer här? Är det som i Törnrosa eller, när dom goda feerna får alla att sova tills Aurora har vaknat. I det här fallet, har alla sovit tills jag kom hem igen. Vad händer när jag ska tillbaka med Lukas? Eller, får jag stanna hemma?
När jag hade stått där för länge, drog Lukas tillslut in mig. Hela huset var nedsläckt, parsijänerna var nerdragna och allt var helt tyst. Det var inte förrän dörren stängdes, som lampor tändes och folk hoppade fram från olika gömstället. Hela min släkt är här och skrek "Grattis!" med stora leenden.
Jag började nästan gråta och la mina händer för min mun. Allt det här känns som en dröm, en dröm jag är rädd att vakna från. Det här är den bästa presenten jag kunde få, att få träffa min familj igen. Ännu bättre, att få träffa hela min släkt. Hur i hela friden vi alla kan få plats här är konstigt. Men det brydde jag mig inte om nu.
"Exakt den överraskande minnen vi ville ha" sa en speciell röst och kom fram till mig.
Hennes bruna midjelånga hår var lockigt och uppsatt i half up half down frisyr. Hennes mörkblåa ögon var gladare än hennes leende. Direkt kramade jag om henne. Som jag har saknat henne så otroligt mycket. Vi kramade om varandra så hårt att vi knappt fick luft.
"Åhh vad jag har saknat dig" viskade jag i hennes öra.
"Jag har saknat dig mest" viskade hon och log.
Vi båda hade nästan tårar i ögonen. Det har gått över 3 veckor utan att vi har kunnat varken träffas, prata eller ens kunna skriva med varandra. Jag är nog mest lyckligast av att få träffa Kayla än någon i min familj. Det finns inte ord på hur mycket jag har saknat henne. Och det tog inte lång tid innan alla drog ut mig till trädgården.
Den var så fint pyntat. I den stora eken som finns, hängde det massa fina ljuslyktor. Det fanns ett bord med dricka och massa snacks. Heliumballonger satt fast lite här och var. Högtalarna stod säkra här under taket och grillen var tänd. Vet inte vad dom grillar, men känner jag min pappa rätt kommer det vara gott.
Alla ville prata med mig och gratta mig. Fast allt jag kunde fokusera på, var Lukas och pappa som stannade där inne. Dom pratar med varandra om något. När Lukas kollade ut genom fönstret, kunde jag inte hjälpa att le mot honom. Hans reaktion var tyvärr inte lika rolig. Han suckade bara djupt och kollade på min pappa igen.
Vad är det dom pratar om?
Jag ville gå fram och prata med dom, men Kayla hindrade mig. Inte konstigt när jag inte har sett henne på länge.
"Hur går det att bo hos Lukas då?" Frågade hon och log retsamt mot mig.
Hon är riktigt knäpp, och jag gissar starkt på att hon är extremt nöjd över det här. Medan jag kanske, bara kanske började rodna lite. Såklart så såg hon ju det och slog mig lite på armen medan hon pep av lycka.
"Omg, säg inte att du...." hann hon säga innan jag la händerna över hennes mun.
Aldrig i livet att jag tänker låta henne avsluta den där meningen. Såklart så slog hon ju bort min hand och var påväg att prata igen. Men jag la mina händer över hennes mun igen. Så fortsatte vi och skrattade tillsammans. Tillslut lyckade hon få tag i mina handleder så jag inte kunde täcka för hennes mun.
"Någon här gillar verkligen Lukas" viskade hon med ett lekande flin på sina läppar.
Det gjorde såklart att jag började rodna. Hon må viska, men hon är för upphetsad att hon nästan skrek ut det. Allt kunde inte bli mer pinsamt. Såklart skulle mina systrar komma också. Antagligen hade dom hört vad hon sa.
"Hörde vi rätt att någon här gillar Lukas?" Flinade min äldsta syster, Ylvali.
"Ge oss skvaller, vi vill höra precis allt" sa min andra syster Selin, upphetsat.
Såklart så rodnade jag ännu mer och dom här jobbiga tjejerna, dom skulle ju såklart fnittra som galningar. Inte nog med det, dom skulle även skutta runt mig och tralla på någon melodi.
"Haha, mycket lustigt, lägg av nu" sa jag generat och tog tag i dom för att dom skulle stanna.
Deras läppar växte i stora flina. Det tog inte lång tid innan dom började bomba mig med frågor. Såklart skulle dom prata i mun på varandra så jag inte hörde vad dom sa. Men det slog mig precis en sak. En sak som jag inte fattar att jag inte märkte tidigare.
"Hur i hela friden kan ni veta att han heter Lukas?" Frågade jag och la armarna i kors.
----------------------------------------
Woho ett nytt kapitel yeeeey. Haha första riktigt kapitlet är det väl som jag publicerar i år. Hoppas verkligen allt är super bra med er, under dom här svåra tiderna. Snart kommer jag även lägga upp nästa kapitel av Förbjuden kärlek. Gå gärna in och rösta där vilket nytt omslag jag ska ha där. Även i Fyra element fyra barn, där ska jag också byta omslag så rösta gärna så blir jag glad.
Gilla, dela och kommentera gärna så blir jag super glad.