Skinny love ~ foscar

Kapitel 75

Jag sitter i Ogges och Omars soffa inlindad i en stor filt och stirrar rakt ut i tomma intet. Allt gör ont och jag vill bara få smärtan att avta på något sätt.

"Felix berätta vad som pågår, vad är det som händer?" Yttrar Ogge med en försiktig röst och jag blickar över på honom där han sitter i fåtöljen med Omar i knät och båda sänder mig en orolig blick.

"H-han är, j-jag, otrogen, o-och, f-förlorar honom" allt som kommer ur mig är osammanhängande ord och jag kniper ihop ögonen hårt för att hindra tårarna från att spilla över.

"J-jag är så avundsjuk p-på er" snyftar jag fram och de båda sänder mig en förvånad blick. "V-varför var han tvungen a-att komma in på den där j-jävla skolan? Varför k-kunde han inte stannat här? Vi h-hade kunnat flytta ihop, vi hade kunnat vara lyckliga, jag, fan jag vill bara ha h-honom hos mig. D-det känns inte som hemma utan honom" snyftar jag fram och hör hur Ogge och Omar reser sig ur fåtöljen för att sjunka ner på varsin sida av mig och placera armarna över mina axlar.

"Hur jobbigt det än är Felix, så tror jag att du måste välja" yttrar Ogge och jag blickar upp på honom med en oförstående blick. "V-va?" Yttrar jag sorgset och han suckar innan han snabbt möter Omars blick och sedan möter min.

"Du måste välja mellan dansen och Oscar, för du kommer inte att överleva såhär. Du kan inte fokusera på båda. Antingen väljer du dansen och ditt liv här och släpper taget om honom. Eller så väljer du honom och tar tag i era problem och kanske till och med flyttar dit" yttrar han och jag blinkar febrilt med ögonen för att trycka undan tårarna.

"Han kommer alltid att vara valet" yttrar jag med gråt i rösten och Ogge nickar. "Jag ber dig inte att göra valet du vill göra, vilket är valet som är bäst för ditt välmående?" Frågar han och jag förblir tyst, jag vet svaret men vill inte yttra det. För just nu är du inte valet som är bäst för mitt välmående.

"Nej j-jag kan inte, jag vill inte, jag v-vägrar" yttrar jag panikslaget och han möter min blick med en medlidande glimt i ögonen. "Felix du vet att du måste. Det här går inte längre, dessutom, om han är otrogen så förtjänar han fan inte dig" yttrar han och jag känner hur tårarna sakta rullar nerför mina kinder.

"Er historia har varit väldigt fin men det kanske är såhär den får sluta? Det kanske är dags att avsluta den för att kunna gå vidare, för att kunna hitta något som gör att du mår bra igen?" Yttrar han försiktigt och det känns som att jag vill dö, tårarna rinner så hastigt att jag knappt kan se framför mig.

Ogge reser sig ur soffan och innan jag vet ordet av det sjunker han ner framför mig och placerar telefonen i min hand. "Meningen med ett förhållande är att ni ska göra varandra lyckliga, och numera gör han dig mer olycklig än lycklig" yttrar han och hela jag skakar av gråt när jag motvilligt trycker fram din kontakt.

Medan signalerna går fram är jag påväg att ångra mig ett flertal gånger men när din röst slutligen bryter tystnaden så känns det som att något brister inom mig.

"Felix? Vad är det älskling, varför gråter du?"

"D-det, jag, Oscar, d-det är slut. J-jag gör slut med d-dig" får jag snyftandes ur mig och innan du hinner svara så lägger jag på innan jag brister ut i storgråt och telefonen glider ur mina händer. Det tar bara sekunder innan telefonen börjar att vibrera och det är du som ringer upp. Jag fumlar efter telefonen men Ogge är snabb med att ta den ifrån mig.

"J-jag ångrar m-mig, j-jag vill i-inte leva utan h-honom" snyftar jag panikslaget fram och försöker desperat att fånga upp telefonen i Ogges hand men han backar bakåt samtidigt som Omar håller mig tillbaka i soffan.

"Det är för ditt eget bästa Felix" yttrar han och det är det sista jag kommer ihåg från den kvällen.