Skinny love ~ foscar

Kapitel 33

"Hej baby" yttrar du glatt inifrån vardagsrummet när jag äntligen kommer hem igen efter att ha lämnat Ogge hemma hos sig och sett till att han somnat utan att gjort något dumt.

"Gick det bra? Hade han druckit mycket?" Frågar du med en något road röst och jag går in i vardagsrummet utan att kommentera innan jag sjunker ner på soffan och placerar ansiktet i händerna. "Felix älskling? Vad har hänt?" Frågar du oroligt och jag känner hur soffdynan sjunker ner en aning när du sätter dig bredvid mig och placerar armen om min midja.

"Han är kär i mig" yttrar jag lågmält och lyfter ansiktet från händerna för att möta din blick. "Åh...v-va? Ogge?" Stammar du ur dig vilket får mig att misstänksamt dra ihop ögonbrynen innan det går upp för mig. "Du visste" konstaterar jag och din tystnad bevisar att jag har rätt.

Jag reser mig hastigt ur soffan skakandes på huvudet men du tar tag om min handled för att få mig att stanna upp. "Felix snälla, det var inte meningen att hålla en hemlighet för dig. Men det var inte min ensak att berätta" yttrar du och jag möter din blick med ett stilla ansiktsuttryck.

"Fast det är inte bara det som hindrat dig?" Förtydligar jag och du suckar lite innan du fäster blicken i golvet. "Jag ville inte att han skulle vara ett alternativ så att du skulle välja honom över mig" erkänner du och jag skakar suckandes loss ditt grepp om min handled medan jag rör mig in mot köket vilket får dig att panikslaget resa dig ur soffan och skynda efter mig.

"Felix snälla, bli inte arg, jag menade inget illa" yttrar du skrämt och jag vänder mig, lutandes mot köksbänken med armarna korsandes över bröstkorgen och möter din blick.

"Jag är inte arg, jag är förvirrad. Jag vet fan inte vad jag ska tänka om det här. Du hade kunnat sagt något, jag litar fullständigt på dig. Jag trodde vi berättade allt för varandra" Yttrar jag ärligt och du suckar och sänder mig en orolig blick.

"Jag vet Felix, jag borde sagt något. Men det är inte schysst mot Ogge heller. Hade han velat att du skulle veta hade han sagt det. Det är inte upp till mig att berätta" yttrar du bekymrat och jag förblir tyst.

"Varför är du så förvirrad, är du, tvivlar du på dina känslor för honom nu? Finns det något där?" Frågar du sedan oroligt. Jag suckar djupt.

"Jag vet inte Oscar, jag vet ingenting just nu" yttrar jag trött och ser hur ont orden gör för dig. För det är vad du fruktar mest, att jag skulle lämna dig för någon annan.

Vi står tysta i ett ögonblick innan du försiktigt rör dig närmare och försiktigt placerar armarna om min midja. Jag låter dig krama mig, borra ner ansiktet i min halsgrop och jag placerar mina händer över din svank.

"Jag gör vad som helst, snälla lämna mig inte" yttrar du sorgset mot min hals och jag suckar innan jag placerar händerna om dina kinder för att kunna möta din blick. "Oscar, det handlar inte om att jag kommer att lämna dig. Men just nu är jag förvirrad, just ikväll orkar jag inte ta tag i det här" erkänner jag och dina tårar spiller över vilket får mig att ömt stryka fingrarna under dina ögon.

"Gråt inte snälla, mina känslor för dig är dem samma. Jag älskar dig Oscar, jag måste bara få tänka lite" yttrar jag och du försöker förgäves att torka bort dina tårar.

"Vi går och lägger oss och så pratar vi om det här imorgon" yttrar jag och du nickar aningen osäkert men följer ändå med mig upp till sovrummet.

Jag lägger mig på rygg med blicken fäst upp i taket och händerna knutna på magen. Du kryper ihop tätt intill mig och jag vet att jag borde hålla om dig, minska din oro. Men just nu behöver jag tänka.