Skinny love ~ foscar

Kapitel 24

"Jag ska bara säga hejdå till Oscar" yttrar jag in mot vardagsrummet där mina föräldrar sitter framför tvn innan jag vänder mig mot dig som står med ytterkläderna på i hallen. Snabbt trär jag på mig en jacka och klampar i ett par skor innan jag tar din hand.

"Kom, jag följer dig ut" yttrar jag ömt och du ler svagt innan du artigt ropar hejdå till mina föräldrar innan vi kliver ut i kylan och jag låter ytterdörren gå igen efter oss. 

Vi går i tystnad nerför halltrappen innan vi båda stannar upp längs med husväggen och du möter min blick.

"Du hade inte behövt följa med ut, jag klarar mig" yttrar du lugnt och jag ler innan jag med händerna mot dina höfter löst trycker upp dig mot husväggen och lutar min panna mot din. "Jag vill kunna göra det här utan att de ska störa" yttrar jag tyst innan jag låter mina läppar placeras mot dina.

Våra läppar arbetar lugnt och passionerat mot varandra innan vi är tvungna att avbryta för att hämta luft. Min panna lutar mot din och jag sluter ögonen och känner hur dina varma andetag fläktar mina särade läppar.

Du är påväg att säga något men jag avbryter dig genom att kyssa dig ännu en gång och du fnissar tyst mot mina läppar.

"Felix jag måste hem nu" yttrar du tyst, aningen besviket och jag låter händerna slinka bak om din svank och borrar ner ansiktet mot din halsgrop.

"Du är hemma" mumlar jag tyst och otydligt mot din hals men med tanke på hur din omfamning om mig blir ännu starkare och tätare gissar jag på att du hört.

"Jag tycker om dig så mycket" mumlar du fram mot min hals där du lämnar nätta kyssar som får mig att rysa ut i fingerspetsarna. "Jag tycker om dig också Oscar, så sjukt mycket" yttrar jag trots att jag känner hur det är en specifik mening som ligger i tankarna.

"Okej nu måste jag verkligen gå" yttrar du efter att vår täta kram pågått i flera minuter och motvilligt släpper jag taget.

"Vi ses ju om typ sju timmar igen" yttrar du och stryker mig löst över kinden vilket får mig att le och nicka exalterat. "Men jag vill se dig hela tiden" yttrar jag och det är din tur att le innan du börjar att backa för att kunna fortsätta att betrakta mig trots att du måste gå.

Jag står leendes kvar och ser dig försvinna allt längre bort längs med vägen som leder dig till busshållplatsen. När du kommit såpass långt att jag knappt kan urskilja ditt ansikte längre så skakar jag lite på huvudet innan jag börjar att springa efter.

Förvånat stannar du upp mitt på vägen och jag ler innan jag saktar in, pressar upp dig mot en björk och möter din blick.

"En kyss till bara" yttrar jag drömmande innan mina läppar möter dina.

Hjärtat bankar i bröstet och jag tror att jag för första gången någonsin har blivit kär, på riktigt.