Skinny love ~ foscar

Kapitel 37

Ogge öppnar förvirrat dörren när jag knackar på och när han möter mitt något allvarliga ansiktsuttryck och backar in en bit i hallen så att jag kan ta mig in genom dörren och hänga av mig ytterkläderna.

"Så, hade du kul i helgen eller?" Frågar jag ironiskt och han suckar ljudligt över min kommentar och det verkar gå upp för honom varför jag är här. "Åh snälla inte du också, jag har hört minst fyra pinsamma berättelser om vad jag gjorde i helgen och jag minns inte ett skit" klagar han högljutt och jag höjer lite på ögonbrynen, han minns alltså ingenting.

"Vänta var du där? Jag trodde du var med Oscar?" Frågar han sedan förvirrat och drar en hand genom sitt redan rufsiga hår. "Vänta åkte vi dit tillsammans?" Frågar han sedan ännu mer förvirrat och jag kan inte låta bli att skratta till, han minns verkligen ingenting.

"Nej Ogge vi åkte inte dit tillsammans. Jag var hemma med Oscar men sedan ringde Markus och sa att du var stupfull och bad mig komma dit" yttrar jag och han höjer förvånat på ögonbrynen medan vi sjunker ner på soffan i hans vardagsrum. "Det var du som fick hem mig, eller hur?" Frågar han och jag nickar konstaterande. "Vad fan hade jag gjort utan dig" yttrar han och jag ler svagt.

"Okej jag måste fråga, varför i helvete söp du dig alldeles stupfull?" Frågar jag sedan och han möter min blick i ett ögonblick innan han suckandes rycker lite på axlarna. "Men jag vet inte, jag, jag behövde koppla bort lite" yttrar han bekymrat och jag suckar lite. "Men du behöver inte dricka dig redlös för det" yttrar jag bestämt och känner mig som hans mamma i det här samtalet, men jag försöker bara värna om hans hälsa. För detta är inte Ogge. Ogge dricker men alltid i sådana mängder att han fortfarande har kontroll.

"Och vart sjutton var Omar? Jag trodde ni var praktiskt taget tillsammans och jag hade då fan aldrig lämnat Oscar att supa skallen av sig" yttrar jag aningen irriterat och han suckar.

"Skyll inte på Omar, det var jag som bad honom stanna hemma. Det är jag som bett om lite tid" yttrar han och jag rynkar lite på pannan. "Varför? Jag trodde du tyckte om honom?" Frågar jag förvirrat och du suckar igen.

"Jo men...jag har fortfarande känslor för någon annan och jag måste komma över det" yttrar han tyst och det känns som ett slag i magen. Menar han mig? Borde jag erkänna att jag vet? Eller bara låtsas som ingenting?

"Eh Ogge?" Frågar jag aningen nervöst och han lyfter blicken för att lugnt möta min blick. "Du sa något till mig i helgen och jag, jag vet inte om du menade allvar eller om det bara slank ur dig av misstag"

"Vadå, vad sa jag?" frågar han osäkert och jag sitter tyst ett ögonblick innan jag suckandes fäster blicken i mattan.

"Att du är kär i mig" yttrar jag slutligen och betraktar hur du stelnar till och förblir tyst. Spänt inväntar jag din reaktion.

. . .
Har såååå sjukt mycket plugg den här veckan så kämpar med uppdateringen med mina böcker men nu vet ni iallafall anledningen om det står lite sill ❤️