Skinny love ~ foscar

Kapitel 34

"Felix?" Jag hör din skrämda stämma uppifrån sovrummet och jag rycker till en aning då jag sitter djupt försjunken i tankar. "Jag är i köket" ropar jag och hör snart dina steg i trappan. När du kliver in över tröskeln möter jag dina tårfyllda ögon och darrande underläpp vilket får mig att öppna armarna och vända mig mot dig.

"Kom älskling" yttrar jag och utan ett ord går du fram till mig och låter mig dra in dig i min famn medan jag lugnt vaggar dig fram och tillbaka och pussar dig mjukt på huvudet. "J-jag trodde du l-lämnat mig" snyftar du fram och jag stryker händerna över din rygg. "Bara för att jag hade mycket i tankarna igår så innebär det inte att jag skulle lämna dig älskling. Dessutom, det är mitt hus, vart skulle jag tagit vägen?" Yttrar jag i ett försök att få dig att skratta men du förblir tyst.

"Okej älskling kom, nu ska vi prata" yttrar jag och tar din hand för att leda bort dig till soffan där vi slår oss ner. "Förlåt för att jag inte tog hand om dig igår, att jag inte dämpade din oro. Anledningen till att detta verkligen fick mig ur balans är för att Ogge gjorde slut med mig för att det var han som inte längre var kär, det är alltid vad han sagt till mig. Jag var hopplöst förälskad i honom och han gjorde det tydligt att vi bara var vänner. Och nu kommer han här och påstår att han är kär i mig. Det, det sårar mig en aning, jag kan inte låta bli att undra om han bara ljugit för mig, om mycket" yttrar jag ärligt och du möter min blick.

"Är du..." Din mening avslutas inte men jag vet vart du vill komma. "Nej jag är inte kär i honom längre, jag älskar dig och bara dig och du behöver aldrig tveka på det" yttrar jag och du hoppar lite närmare för att placera handen om min kind och sedan kyssa mig ömt.

"Jag är säker på att Ogge inte menade något illa, han har nog en anledning till allt han sagt och gjort" yttrar du lugnt och jag nickar tankspritt.

"Jag ska prata med honom. Jag är osäker på att han ens kommer ihåg gårdagen. Dessutom vill jag veta vart fan Omar höll hus när han söp sig stupfull. Hade det varit du hade jag sett till att du mådde bra och var säker" yttrar jag aningen irriterat innan jag placerar handen över din.

"Men det viktigaste just nu är att vi är okej, är vi okej? Mår du bra?" Frågar jag förtydligande och du nickar innan du ler. "Vi är okej, bättre än okej. Jag mår bra och jag älskar dig" yttrar du och jag ler stort. "Jag älskar dig också" yttrar jag och kysser dig ömt.

Och när du kryper ihop i min famn och jag ömt omfamnar dig så känns allt bra igen, för det viktigaste är att jag har dig.