Skinny love ~ foscar

Kapitel 74

Min blick är uttryckslöst fäst ut genom tågets ruta. Jag sveper med blicken över den stilla omgivningen som svischar förbi utanför fönstret. Regnet strilar ner längs med rutan och jag känner själv hur tårarna trycker på bakom ögonlocken.

Att jag skulle gråta på tåget hem från dig visste jag redan, men jag trodde att det skulle bero på att ännu ett avsked skulle vara för sorgligt för att hantera. Inte för att hela vårt förhållande höll på att gå i kras.

Olika minnesbilder från helgen cirkulerar i mina tankar och jag kryper ihop som en liten pojke i tågets säte. Försöker att göra mig så liten som möjligt för att smärtan ska försvinna, men den sprider sig likt en löpeld och jag får nästan svårt att andas. Medan jag är helt stensäker på att du är den jag vill spendera resten av mitt liv med så är jag inte ens säker på att jag är den enda i ditt liv för tillfället. Den enda som får ta del av din kärlek.

Jag tänker tillbaka på hur jag vaknat upp på lördagsmorgonen och du inte varit i sängen. Och det faktum att ditt och Jakobs rum bara har en dubbelsäng att dela på sänder ett obehag genom hela mig.

Du dök upp någon timme efter att jag vaknat bärandes på en frukostbricka. Men allt kändes så iscensatt. Du har alltid älskat att ligga kvar i sängen och mysa långt in på förmiddagen, så att vakna själv väcker obehag bara det. Jag har även lagt märke till att halsbandet jag gav dig på studenten inte hänger runt din hals. Jag orkar inte ens fråga vart det är för jag vill inte höra dina ursäkter.

När tåget börjar närma sig min station så fumlar jag upp telefonen ur fickan och tårarna spiller över i samma sekund som jag placerar den mot örat och inväntar signalerna.

"Aa det är Ogge?"

"Kan jag sova hos er inatt?" Snyftar jag fram och tystnaden slår emot mig innan Ogges oroliga stämma fyller luren. "Felix vad är det som har hänt?" Frågar han oroligt och jag snyftar till.

"Jag tror, jag tror att Oscar är otrogen" kvider jag fram i en ton som knappt är högre än en viskning och mitt hjärta brister i samband med att orden lämnar mina läppar. För jag har aldrig ens vågat tänka tanken innan men nu när jag faktiskt säger det högt så inser jag att det kan vara sant. Du kan vara med någon annan medan hela mitt liv kretsar runt dig.

"När är ditt tåg framme? Jag sätter mig i bilen nu så hämtar jag upp dig. Ta det lugnt Felix, tro inte det värsta okej?" Hans ord får mig inte ett dugg lugnare.

För jag har undvikit att tro det allra värsta tills det faktiskt är det enda som verkar rimligt.