Skinny love ~ foscar

Kapitel 32

Jag sjunker nöjt ner i ditt knä där du sitter i soffan djupt försjunken i deckaren som spelas på tvn. Så fort jag möter din blick så spricker du upp i ett leende och jag ler glatt vid synen.

"Vilka normala tonåringar sitter egentligen hemma en fredagskväll och ser på gamla engelska deckare?" Yttrar du roat och jag flinar lite samtidigt som jag kliver ur ditt knä och istället sjunker ner bredvid dig i soffan med benen över dina lår och ryggen mot armstödet.

"Jag är nöjd bara jag får vara med dig, vad vi gör spelar inte så stor roll" yttrar jag ärligt och du ler stort samtidigt som du nickar instämmande. "Jag älskar dig" yttrar du lyckligt och jag lutar mig fram för att kyssa dig på kinden. "Jag älskar dig med" svarar jag och du ler.

Min telefon ringer plötsligt där den ligger ute i köket och jag suckar ljudligt innan jag reser mig ur soffan och motvilligt lämnar min mysiga plats bredvid dig.

"Aa det är Felix?" Svarar jag med blicken fäst på dig där du intresserat betraktar deckaren som spelas på tvn. Synen får mig att le, hur du kan älska dessa gamla deckarna kan jag inte förstå men det är en av många saker jag älskar med dig.

"Vart fan är du?"

"Hemma?"

"Trodde du var på festen med Ogge"

"Nej why? Är han där? Jag trodde han var med Omar"

"Han är här och han är stupfull. Fan Felix du måste komma hit, ingen kan fan få kontakt med honom"

"Okej, jag kommer snart. Är ni hos Filip eller?"

Suckandes avslutar jag samtalet innan jag går ut till dig i vardagsrummet.

"Älskling, jag måste åka till Filip en snabbis. Ogge är tydligen stupfull och jag vill inte att han råkar illa ut. Jag ska bara få hem honom och sen kommer jag tillbaka" yttrar jag och du sänder mig en förvånad blick innan du nickar lite.

"Vill du att jag följer med?" Frågar du och jag ler lite innan jag skakar på huvudet. "Det behövs inte, se klart på deckaren så att du kan berätta vem mördaren är. Jag kommer snart tillbaka och så ska vi mysa resten av kvällen och natten" yttrar jag samtidigt som jag klär på mig ytterkläderna. Du nickar och ler vilket får mig att ge dig en slängkyss innan jag öppnar ytterdörren och kliver ut i kylan.

När jag når Filips hus runt 20 minuter senare så möts jag av glada hälsningar och en hel drös av fulla människor. Markus, killen som ringde lyser upp när han ser mig och vinkar mig till sig.

"Vart är han och hur mycket har han fått i sig?" Frågar jag och han rycker lite på axlarna. "Han sitter ute på balkongen, jag vettefan hur mycket han fått i sig alltså, men han verkar nere" yttrar han och jag nickar fundersamt innan jag rör mig bort mot balkongen.

"Ogge?" Yttrar jag när jag kommer ut i kylan och betraktar honom där han sitter i skräddarställning mitt på balkongens trägolv. Framför honom står ett tomt glas som han tankspritt rullar mellan händerna. "Hmm" slinker ur honom men jag är osäker på att han ens uppfattat vad jag sa.

"Hey vad håller du med? Varför sitter du här ute?" Frågar jag med en försiktig röst, pratar med honom som att han vore ett litet barn. "Ledsen" yttrar han bara med en aningen sluddrig röst och jag slår mig ner bredvid honom.

"Varför är du ledsen?" Frågar jag försiktigt och han sitter tyst en lång stund. "D-det funkar inte. Jag k-kan inte, vill inte" sluddrar han oklart fram och jag försöker desperat fånga upp hans stirriga blick och tyst vänta ut hans oklara tankar.

"D-du får inte säga till n-någon" sluddrar han fram och jag nickar lite. "Okej" yttrar jag i väntan på hans fortsättning.

"Jag är kär i F-Felix" sluddrar han fram och jag stelnar till i mina rörelser. Det är uppenbart att han inte har den blekaste aning om vem han pratar med. Ändå försöker jag finna en annan förklaring, han kanske inte menar mig.

"Felix vem?" Frågar jag vidare och han suckar. "Felix S-Sandman. M-men du får inte b-berätta det för honom" sluddrar han ur sig och tankarna cirkulerar som en kaotisk röra i mitt huvud.

Är han kär i mig?