Hidden - svensk version-

Kapitel 20

Efter en stund, öppnas dörren. Harry har på sig träningsbyxor och samma t-shirt, gnuggar sömn ur hans ögon.

"Rose?" frågar han. "Klockan är tre på morgonen." hans röst är grövre från den vanliga dåsigheten.

"Jag vet." säger jag.

"Vad är fel?"

"Jag..." Nu när jag tänker på det, är det dumt. Jag borde inte har väckt Harry för detta, Harry, av alla människor också. Jag antar att mitt huvud inte funkade riktigt.

Harry kollar på mig med förväntan.

"Jag kan inte sova." lyckas jag säga.

Harry stirrar på mig.

"Jag är ledsen, jag går, förlåt." Jag börjar vända mig om när Harry greppar min handled.

"Är allt okej?" frågar han.

"Ja." ljuger jag. "Jag är okej, jag--"

"Är du säker?" frågar han, avbryter mig.

Jag kollar ner på han fingrar runt min handled. Jag skakar mitt huvud långsamt.

Han släpper  min arm och går åt sidan. "Kom in." säger han.

Jag stirrar på honom. Han lutar sitt huvud en aning.

Jag går till slut med och stiger in i hans lägenhet.

Allt är i perfekt plats. Inredningen är modern, väggarna målade gråa. En tunn TV är moterad på väggen och en mörkblå soffa är framför den. Detta stället är extremt prydligt.

Harry går över till köket och tar ut två muggar. Han häller vatten i dem och sätter in dem i microvågen. Jag sätter mig i en stol vid köksön.

Harry säger ingenting medan han lägger en tepåse i varje mugg, blandar dem med en sked. Han häller mjölk i båda av dem noggrant.

Han räcker mig en mugg.

"Ingen honung?" frågar jag.

"Nej. Bara mjölk och te. Det hjälper dig att slappna av."

Jag har aldrig hört det innan, men jag dricker det i alla fall. Teèt är bittert med mjölken gör det krämigt. Det smakar faktiskt inte så illa.

"Vad är di rädd för?" frågar Harry mig till slut.

Jag kollar ner på mitt te. "Jag har aldrig blivit påhoppad på det sättet innan, och när du sa att jag inte var helt säker..." Orden från min mun låter hysteriska.

"Känner du dig osäker?"

Jag ryker på axlarna.

Harry rör runt sin sked i hans te. "Ingenting kommer att hända dig, Rose." säger han. "Jag kommer inte låta någonting hända dig, okej?"

Jag nickar igen.

Detta är udda, att dricka te klockan tre på morgonen i Harry's lägenhet. Timmar tidigare, var vi fast i en hiss, skrikande på varandra; och här är Harry som säger att han inte kommer låta någont hända mig.

"Vad är det du gör?" frågar jag. 

"Jag är en bokförare." svarar han.

"Jag vet det, men... jag menar, för de killarna?"

Hörnen på Harry's mun åker upp. "Jag är en bokförare." upprepar han. Jag stirrar på han förvirrat. Han ler ytterligare åt mitt ansiktsuttryck.

"Vad är det för siffror?" jag klämmer min mun stängd så fort jag säger det. Harry's ögon vidgas.

"Siffror?