Hidden - svensk version-

Kapitel 17

Varför Harry alltid tar upp mitt förhållande, vet jag inte. "Ja." ljuger jag. "Jag ska säga det till honom ikväll." Jag har ärligt talat ingen aning om var Aaron egentligen är. Han är antagligen på sitt jobb och jag ska ringa honom när jag kommer hem ikväll. Om jag någonsin kommer ut ur denna jävla hissen.

"Oh." Jag kan inte tyda tonen i Harry's röst.

"Varför bryr du dig änns?" frågar jag honom.

"Det gör jag inte."

"Du verkar göra det i alla fall."

"Jag har alltid varit en dålig skådespelare."

"Berätta bara varför."

Harry suckar." Du låter inte saker gå, eller hur?"

Jag skakar på huvudet.

Harry kollar på taket. Jag tar det som om han inte kommer utveckla något han sa innan, så jag kollar bort från honom. "Om bara rökning var tillåtet i hissar." säger han efter en stund.

"Den är redan sönder."  påpekar jag.

Harry ser på mig, humor i hans ögon. "Röker du, Rosalie?"

"Nej," säger jag. "Inte längre."

"Brukade du?" Han höger sina ögonbryn,

"Ja, i gymnasiet."

Harry nickar. "Wow." säger han.

"Varför är det så svårt att tro?"

"För att du är du."

"Så?"

"Så, du verkar vara som om någon ger dig en ciggarett hade du svimmat."

"Jag fnyser. "Jag kan ta en cigg, Harry. Du underskattar mig."

"Tydligen."

Jag suckar. Jag hade kunnat behöva en cigarett nu. Harry gör så att jag vill börja röka igen, med all stress han ger mig. Jag var aldrig riktigt beroende, det var bara någonting jag gjorde ibland. Jag tror aldrig jag hade låtit mig själv bli beronde av något, jag hatar att inte ha självkontroll.

"Hur länge till kommer vi att vara här?"stönar jag.

Harry rycker på axlarna.

Jag lutar huvudet mot väggen. Temperaturen verkar stiga i det smala utrymmet och Harry rullar upp ärmarna på hans skjorta. Mina ögon fastnar på svart bläck på hans underarmar.

"Har du tattueringar?" frågar jag.

Harry vänder sin arm för att se på tattueringarna. "Ja." svarar han.

"Det visste jag inte." säger jag. Jag hade sett honom i T-shirts innan, men har inte märkt tattueringarna.

"Och du? Har du några tattueringar?" Harry's ögon är hånande.

"Ja, faktiskt." säger jag stålt.

"Lögnare."

"Jag ljuger inte."

"Var är den, då?"

"På baksidan av min axel."

"No shit." säger Harry, hans uttryck humoristisk. "Se på dig, Rosie, röker och har tattueringar."

"Se, jag sa ju att du inte vet någonting om mig," säger jag självbelåtett. "Filn vet inte ett skit."

Harry ler. "Jag antar det."

Ett leende bryts ut på mina läppar. Jag vänder huvudet så jag ser på Harry. "Kan jag fråga dig något?"

"Fråga på."

"Varför var du så taskig mot mig när vi först träffades?"

"Jag är taskig mot alla."

"Jag tror inte det är sant. Du var extra taskig mot mig, och det vet du."

Harry rynkar ihop sina ögonbryn. "Okej, vill du veta anledningen?"

Jag nickar,

"Jag var taskig för att jag vet vad för person du är." säger han. "Du hat ett perfekt liv. Du är smart, du har ett bra jobb, du har en bra pojkvänn. Du bryr dig inte ett skit om om någon som inte når upp till dina standars. Du är från New York, för fan! Du är en snobb, Rosalie, en jävla snobb. Och jag visste det från den första gången jag såg dig komma med alla de lådorna när du flyttade in. Du ville veta anledningen ; här är din jävla anledning." hans röst droppar av hat i slutet.

Det känns som om jag har blivit slagen. Jag visste inte att Harry var så snabbt på att döma. Ilska brinner som eld genom mina ådror. "Du vet, du är verkligen en som kan prata." ryter jag. "Du försökte inte änns att känna mig innan du dömde mig. Jag försökte att vara snäll, men se var det tog mig. Jag kanske inte kännder dig väl, Harry, men jag dömde dig inte förrän jag hade träffat dig!" Jag skjuter upp på fötter, vill inte vara i Harry's närhet.

"Jag dömde dig inte. det behövde jag inte. Du bevisar just nu att du är pretentiös som jag trodde från början!" Harry kommer på fötter, också, hans ögon flammande.

"Du är ett as. Du gör allt för att förstöra männsikors liv!"

"Jag är i alla fall inte kär i en idiot!" skirker han.

Jag ryggar tillbaka, spärrar upp ögonen. "Aaron är ingen idiot."

"Uppenbarligen är han, om han orkar va mig dig!"

Jag kan inte hjälpa mig själv. Jag tar ett steg fram och slår Harry rakt i ansiktet. Han lägger en hand på hans kind, chock tydligt i hans aniskte. Han ser tillbaka på mig innan han tar mina mig vid mina vrister och trycker mig mot hissen's vägg.

"Vill du försöka det igen, Rosie?" väser han. Hans beröring skickar rysningar genom min kropp, hans ögon spärras upp.

"Du förtjänade." ryter jag. "Och kalla mig inte Rosie."

"Gör mig inte arg då." ryter han.

"Jag är inte rädd för dig."

Harry kissar med ögonen. Hans ansikte bara några centimeter från mitt, hans andetag fläktar över mitt ansikte. Jag stirrar in i hans ögon. Det gröna är mörkare än vanligt, hans ansikte badar i den dunkla ljuset från hans mobil som ligger på golvet.

"Inte än, är du inte." säger han innnan han backar, vänder sin rygg mot mig.

Rysningar går ner längs min ryggrad. "Vad menar du?"

Harry skrattar mörkt, undviker min fråga. "Varför håller du dig inte bara borta från mig, Rosalie?"

"För du dyker alltid upp." säger jag. "Tro mig, jag vill ingenting mer än att aldrig se dig igen,"

"Harry vänder sig om och rynkar pannan. "Var försiktig om vad du önskar." säger han.

Jag spänner käken, redo att säga en comeback. Jag är påväg att spotta ut ännu en förolämpning mot han när dörrarna till hissen slås upp, ljus sprid i det smala utrymmet. En underhållstjänstman och Mr.Greenman står i hallen.

-----------------------------------------------------------------------------

Oooh, lite drama i detta kapitlet.

Imorgon börjar skolan... 

Hoppas ni gillade kapitlet i alla fall!

// H <3