Hidden - svensk version-

Kapitel 45

Mitt hjärta bultar ut ur mitt bröst medan jag tar några steg tillbaka, jag inser att jag precis har tappat en burk med sylt.

Killen stirrar på mig, ena ögonbrynet upphöjt.

Jason Mayers.

Killen som helt själv, förstörde mitt liv.

"Rose?" frågar han, som om han inte riktigt förstår att det är jag.

Mitt hals blir torr medan jag tar ett steg till tillbaka. "J-ja", stammar jag.

Ett vänligt leende slår ut på hans ansikte. "Wow, du ser bra ut", säger han. "Hur har du varit?"

"Bra", lyckas jag säga.

"Bra. Hur är det med Elizabeth?"

"Bra", upprepar jag.

Han ser lika dan ut. Samma mörka ögon och mörka hår, med ett leende som kan smälta dig. Den enda skillnaden är den lila stubben av skägg som gryr hans kinder och haka.

"Jag hörde att du flyttade till Oregon", fortsätter han konversationen. "Hur är det där?"

"Fint", svarar jag. Jag harklar mig och sträcker på min hållning. "Väldigt fint."

En anställd rundar hörnet av gången, tar in de splittrade glaset och sylten. "Åh, Jesus", muttrar hon tyst medan hon vänder sig om för att hämta städ saker.

Jag rodnar och tittar ner.

"Jag hade älskat att gå ut för en kopp kaffe någon gång?" frågar Jason.

Jag skakar på huvudet. "Nej, jag åker på söndag."

"Åh." Han nickar.

"Och även om jag inte gör det, så hade jag inte velat ha kaffe med dig", säger jag och korsar mina armar över mitt bröst.

Han höger ena ögonbrynet. "Är det så?"

"Du ärrade mig för resten av mitt liv och förstörde mitt förhållande med min syster", väser jag medan den anställda kommer tillbaka med en kvast och en sopskyffel.

Som om i kö, kommer Elizabeth in i gången, ett irriterad ansiktsuttryck på hennes ansikte. Hon stannar tvärt när hon ser Jason.

"Elizabeth," säger han, vänder sig om mot henne. "Vad en trevlig överraskning."

Hennes ögon går mellan Jason och jag, och sedan tillbaka igen.

Hon återfår sin hållning och sträcker på sig. "Jason", säger hon kort. Hon kollar på mig.

"Du ser vacker ut", säger han och kollar på henne upp och ner.

Hon sniffar. "Tack."

Som om Jason har glömt allt han har gjort oss; mig mer specifikt. Han agerar som om vi alla är goda vänner igen.

Minnen börjar mulna i mitt huvud när Jason möter min blick igen, hans ögon glittrar i ljuset av affären.

Jag börjar känna mig yr och jag vet att om jag inte kommer iväg från Jason snart kommer jag att spy eller svimma eller både och.

"Vi går", säger jag till Elizabeth.

Hon  nickar och stakar förbi Jason och den splittrade syltburken, hennes klackar klickar mot den polerade korkmattan.

Jag följer hennes snabbt, försöker att få minnena ur mitt huvud.

Vi köper våra saker och lägger in dem i bilen snabbt. Jag fortsätter att titta över min axel för att försäkra mig om att inte Jason är bakom oss. Jag försöker hålla inne tårarna medan jag är slagen av minnen om och om igen.