Hidden - svensk version-

Kapitel 9

Jag går in på jobbet måndag morgon, rädd att se Harry.

Det verkar som allt han vill är att irritera mig vilken inte var svårt att inse. Jag önskar att vi aldrig träffades.

Överranskande var Harry redan vid hans skrivbord när jag kom.

"Sen." säger han och snurrar i hans stol. Han verkar alltid göra det.

"Jag är inte sen." biter jag tillbaka.

"Är du."

"Är inte."

"Är du."

"Jag gör inte detta med mig."

Jag sätter mig vid mitt skrivbord, öppnar ett manuskript.

"Hur många sidor?" säger Zayn och lutar sig över sitt sitt skrivbord.

Jag bläddrar fram till sista sidan. "205."

"Inte illa."

"Du?"

"162."

"Orättvisst! Byta?"

"Du önskar." grinar Zayn och sätter sig ner i hans stol igen.

Jag ler och fokuserar på mitt arbete. Jag klickar fram spetsen på pennan och börjar göra anteckningar i kanterna. Jag sippar på mitt kaffe medan jag redigerar berättlesen.

Jag är så försjunken i mitt jobb att jag kanppt märker att jag blev träffad av en pappers boll.

Och sedan en till.

Jag tittar till slut upp efter jag har blivit träffad fem gånger. Harry flinar, skrynklar ihop ett till, redo att kasta. Han drar tillbak armen och kastar, träffar mig på armen. Jag kisar.

"Sluta."väser jag.

"Jag siktade på papperskorgen, jag lovar."

"Men få i det i papperkorgen då." säger jag genom sammansatta tänder.

"Om jag kunde, hade jag, jag är en jättedålig skytt."

"Hitta något annat att jag då." ryter jag.

"Som vad?"

"Jobb."

Harry kastar back sitt huvud och skrattar, som om jag precis hade berätta de roligasrte skämtet i världen. "Det är nästan lika kul som sjuk medicinsk assistent."

Jag andas långsamt och argt in. Jag tittar på tillbaka på mitt manuskript.

Harry är varm och kall, Ibland är han såhär, irriterar livet ur mig, eller så ryter han till mig. Snacka om biopolär.

En annan pappers boll träffar mig och jag spricker, tar upp den från mitt skrivbord och kastar tillbaka på honom. Den träffar honom rakt i ansiktet och alla runt omkring oss börjar skratta. Jag lägger en hand över min mun. Jag trodde aldrig jag var bra på att sikta, men karma vissade mig fel.

Harry's kinder blir röda och Zayn vrålar av skratt. Lana torkar sina tårar och Phil ger mig en high five.

Jag lutar mig tillbaka i mitt säte och flinar, känner mig mäktig, Jag höjer ögonbryna åt Harry, utmanar honom att kasta en till på mig,

"Tur skott." ryter han och lutar sig över skrivbordet för att ta en penna.

"Vad du än säger." svarar jag och återvänder till mitt eget arbete. En stund senar blir jag träffad av en till pappar boll, jag ska kasta tillbaka den när jag märker blått bläck på det.

Jag öppnar det och jämnar ut det.

Du ska betala för det, säger det i kompakt handstil. Överraskande fint. Jag förväntade mig inte att Harry's handstil skulle vara såhär ren.

Jag klickar upp pennan och skriver ner ett svar.

Du förkänade det och du vet det.

Jag kastar tillbaka det och han fångar det med en hand.

Det landar på mitt skrivbord några sekunder senare.

Akta dig, Rosie.

Jag grimaserar och kastar pappret i papperskorgen. Jag tål inte att han kallar mig mitt smeknamn. De enda som får kalla mig Rosie är min familj och Aaron. Inga undantag, i alla fall inte sen det som hände med min syster och jag.

Jag hatar att Harry vet att jag inte gillar det. Han vet att allt han behöver göra är att kalla mig 'Rosie' eller 'Rosalie' och han vinner automatiskt. Jag önskar att det finns någonting jag vet om honom som jag kan håna han med, så sjukt det än låter.

Jag förlorar mig själv i jobb resten av dagen och klarar att ignorera Harry's hånande. Han påminner mig om de pojkarna som vek pappersflygplan och flög runt dem i klassrummet bara för att störa flickorna i 2:e klass. Så han beter sig bokstavlig talat som en andre klassare.

Vädret verkar bli kallare varje dag. Jag ryser i min tjocktröja och sätter på värmen i min bil medan jag kör hem. Mitt mörka hår faller över mina axlar och mina kinder är rosa av kylan.

Jag slänger mina nycklarna i soffan när jag kommer hem och suckar. Aaron har inte kontaktat mig sen igår kväll. Jag vill inte vara en klängig flickvän, men hade ju i alla fall kunnat ringa, eller?

Jag tar upp min mobil och slår hans nummer och lägger sedan på. Om han vill vill prata med mig,får han ringa mig.

Jag höger termostaten och gör mig själv lite te. Jag sätter på TV:n och låter mina tankar vandra.

Innan jag vet det, har jag somnat. Jag hade ingen aning om hur trött jag var. Det måste vara Harry och alla hans upptåg som gör mig helt slut. Jag bestämde mig för att ignorera honom från och med nu, och bara fukosera på mitt jobb. Kanske om han ser att jag inte bryr mig kanske han slutar störa mig så mycket.

Man kan ju alltid hoppas.

--------------------------------------
Så, här är kapitel 9! Min dator bestämde sig för att krascha och jag vet inte hur det kommer sluta... Men jag skrev faktiskt detta kapitel förra helgen så jag har inte skrivit hela kapitlet på iPaden, utan bara denna A/N. Jag hoppas ni gillar kapitlet och så får jag se hur jag skriver de kommande kapitlen.

Rösta och kommentera gärna! Ni kan följa mig så får ni reda på när jag uppdaterar och och jag skickar ut några meddelanden till er!

// H <3