Hidden - svensk version-

Kapitel 19

"Vad berättade du för henne, Styles?" morrar Niall åt Harry.

"Jag har inte sagt någoting till henne," ryter Harry. "Lämna henne ifred, hon vet ingenting."

"Men varför har vi sett henne med dig så mycket då?" hånler Louis.

"Jag gjorde henne en tjänst." svarar Harry.

"Alec undrar om dig," säger Niall. "Du dök inte upp igår kväll."

"Jag kunde inte. Jag var upptagen."

"Tillräckligt med ursäkter. Du dyker antingen upp imorgon kväll, eller är du ute." ryter Louis. "Få ditt skit tillsammans, eller så är hon i problem." Louis pekar på mig och jag vidgar mina ögon.

"Hon har inget med detta att göra." säger Harry. Han måste va iskall i bara hans T-shirt. Jag ser mer tattureringar som prickar hans armar i det dunkla ljuset. "Jag känner änns inte henne knappt. Lämna henne utanför detta."

"Hon vet mer än vad du tror hon gör." säger Niall.

"Vad fan menar du?" Harry's axlar spänns.

"Hon såg dig prata med Alec förra veckan." fortsätter Niall. "Hon följde efter dig."

Harry ser på mig och jag krymper ihop mot väggen. Han blick bränner som eld.

"Det spelar ingen roll." säger Harry och ser tillbaka på Niall. "Lämna henne ifred. Hon vet knappt hennes väg runt Portland."

"Visst." ryter Louis. "Men om Alec för reda på att hon vet någonting, är ni båda i stora problem." Han nickar åt Niall och de går iväg, skickar Harry en sista blick. De försvinner in i en gränd och lämnar bara Harry och mig.

Jag stannar mot väggen, bearbetar vad som precis har hänt. Mitt huvud bultar och mitt andetag är snabbt.

Harry stirrar på marken i några sekunder, vinden blåser hårt. Han biter sig i läppen, som om han diskuterar något.

Varför stod han upp för mig? Hur visste han änns var jag var? Vilka är de killarna, och vad vill dem?

Harry ryker tillslut upp, går tillbaka till sin bil. " Gå in." säger han kallt.

Jag argumenterar inte medan jag skyndar mig in i passagerarsättet. Värmen från bilen uppslukar mig och jag lutar mig tillbaka i lädersättet.

"Skadade de dig?" frågar Harry medan vi kör.

Jag skakar mitt huvud. Jag vet att han är arg för jag följde efter honom härrom dagen, jag kan inte säga att jag skyller på honom. Jag hade varit asarg om våra roller var omvända.

"Är du okej?" frågar han.

Jag nickar.

"Kommer du att prata?"

Jag sväljer, min hals torr. Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Jag har aldrig upplevt ett sammanträffande som denna i mitt liv.

Harry matchar min tystnad medan vi kör längs de tomma gatorna. Mitt hjärta bultar högt, återhämtar sig fortfarande från tidiare händelser.

Harry suckar. "Varför följde du efter mig den dagen?" Hans röst underlig lugnt och förvarad när han slår tystnaden.

Jag ser på mitt knä. "Jag vet inte," säger jag. "Du lämnade så snabbt, jag--"

"Du följer inte efter mig någonsin igen, fattar du?" Han ton ändrades snabbt till elak.

"Jag är ledsen." viskar jag.

Harry andas ut långsmat. Han trummar sina fingrar på ratten och tar sin underläpp mellan hans tänder. Jag kan praktiskt taget se hans hjärna rusa.

Jag tuggar på min läpp. "Tack." säger jag. "För att du kom."

Harry nickar.

"Hur visste du att jag var där?" frågar jag. Jag har så många frågor för honom. Jag vet inte änns var jag ska börja.

"Det gjorde jag inte." Jag körde tillbaka till Crystal."

"Varför?"

Harry tar ett förbittrat andetag, hans ögon glider över mig snabbt. "Jag.. jag ville be om ursäkt." säger han tyst. "För att jag skrek på dig tidigare."

Jag blinkar. Jag har aldirg sätt Harry be om ursäkt innan. "Oh."

"Ja." Han härklar sig. "Så.. förlåt. För att jag sa de sakerna."

Jag nickar. En pinsam tystand sänker sig och jag förstör den snabbt.

"Hur visste du att jag var hos Crystal?"

"Du var inte inte hemma, så jag antog.."

"Oh."

Harry vänder om ett hörn. Vinden fortsätter att blåsa ute.

"Kan jag fråga en sak och du kommer vara helt ärlig mot mig?" frågar jag Harry.

"Okej." säger han tveksamt.

"Är jag i fara?"

Han svänger in på parkeringen av vår byggnad, stannar på en parkeringsplats. "Om jag ska vara helt ärlig," säger han. "Då.. är du inte helt säker."

Min anding ändras. Min underläpp darrar och jag håller tillbaka mina tårar. Vad hade hänt mig om Harry inte hade dykt upp? Om de såg att Harry hade kört mig hem, vet de var jag bor? Vad fan har jag kommit in i?

"Gråt inte, Rose." säger Harry och tar in mitt uttryck. Hans ägon blir mjukare medan har lutar sig över växelspaken och rör min arm lätt. "Jag gör vad jag kan för att hålla dig säker, okej?" Hans röst är lugnande, ungeför som den var när Aaron först glömde mig.

Jag nickar och tar några skakiga andetag.

Harry ser på mig en stund innan han går ut ur billen. Jag stiger också ut. Han låser bilen och vi går in.

Vi stannar utanför min dörr.

"Kan jag fråga dig en sak och du är helt ärlig?" frågar Harry.

Jag nickar långsamt.

"Glömde Aaron dig igen?"

Jag korsar mina armar över mitt bröst, tar min underläpp mellan mina tänder. Jag kollar ner. "Ja." lyckas jag säga.

Harry svarar inte. Jag har en känsla av att jag vet vad han tänker; jag tänker samma sak.

Jag sukar och låser upp min lägenhet. "Jag antar att vi ser varanda på jobbet." säger jag entonigt.

Harry ser på mig, hans ögon uppspärrade en aning. Han nickar kort innan jag stänger dörren.

Hela mig värker att få veta vad han är inblandad i och vem de killarna egentligen är. Jag duschar snabbt och går till sängs, drar upp täcktet till mina haka.

Sömnen undviker mig när jag lägger där, stirrande på taket. Tänk om de kommer för mig nu? Tänk om du gör inbrott?

Timmarna tickar förbi och jag är klarvaken.

Varför tror de änns att Harry skulle säga mig någonting? Vad är där för honom att säga? Jag vill veta så gärna, men samtidigt vill jag inte lägga mig själv i fara.

Jag skuter upp av vilket lite ljud som helst. Jag vet att jag är paranoid. Jag kommer inte att få någon sömn såhär.

Innan jag vet vad jag gör, bär mina fötter mig till Harry's dörr. Jag knackar lätt, ser mig omkring i den tomma hallen.

--------------------------------------------------------------

Detta kapitlet är tillägnat xhugmepleasehoranx för hon har kommenterat och det gör mig jätteglad!

//H<3