Hidden - svensk version-

Kapitel 1

Kapitel Ett

4 månader tidigare

Jag sitter på min lilla soffa och stirrar på min mobil. Jag har knappt haft någon tid att packa upp eller sätta saker på plats för jag har stirrat på min tysta mobil i de senaste 30 minuterna. Jag har bara varit i min nya lägenhet i tre timmar och allt jag har väntat på är ett dumt telefonsamtal. Jag tittar på klockan. Klockan är 18.30. Skulle de inte ringa vid 18? Jag suckar och ställer mig upp. Jag kan väll börjar packa upp för att fördriva tiden. Precis när jag öppnar en kartong och håller några kläder i handen, hör jag min ringsignal och jag skyndar mig till mobilen. Jag hoppar över soffan och råkar putta ner mobilen på golvet och muttrar ”Skit” medan jag andas in och lugnar mig själv innan jag svarar. ”Hej?” säger jag och försöker låta professionell.

”Hej, Miss Knight? This is Marion Johnson från Crystal Publishing.” Mitt hjärta tar ett språng. ”Ja, hej”.

”Jag ringer för att informera dig att din intervju gick väldigt bra den andra eftermiddagen och du fick platsen. Grattis”. Kvinnan, Marion, på andra änden låter väldigt affärsmässig. Jag försöker att härma hennes röst. ”Tack så mycket” lyckas jag få fram utan att låta för exalterad. ”Du börjar på måndag då du kommer att få ett skrivbord och möta din chef, Mr.Greenman. Jag ser fram emot att se dig runt om i kontoret. Ha en härlig dag.” Och med det lägger hon på. Jag försäkrar mig att min mobil är låst innan jag hoppar i luften och dansar runt i en konstig seger dans. Detta är det jobb jag har drömt om ända sen jag var en tonåring och nu fick jag äntligen!

Jag tar snabbt upp mobilen igen och ringer upp Aaron. ”Aaron” säger jag i telefonen.”Jag fick det, jag fick jobbet!” Jag hör honom sucka. ”Rose, älskling, jag jobbar”. Jag töms direkt av luft. ”Men.. jag fick jobbet. Det jobbet som jag har velat ha i evigeheter”. ”Jag är glad för din skull” säger han. ”Men jag måste verkligen gå,  tjänsterna ropar--”

”Visst, okej”.

”Var inte arg Rosie. Jag tar ut dig ikväll, vill du det?” Jag ler ett litet leende. ”Okej.” ”Perfekt. Ses ikväll”. Jag lägger ner min telefon och vänder mig om mot högarna av flyttkartonger. Jag suckar och börjar packa upp. Aaron och jag har dejtat i några månader nu. Vi mötes när jag besökte Portland från New York. Jag började direkt att gilla honom och när jag sa till honom att jag skulle flytta ut hit, började vi att träffas mer. Han jobbar som en medicinsk praktikant medans han pluggar. Jag skyller inte på honom att han inte har så mycket tid för hans jobb är väldigt stressigt och han har mycket att göra. Han har tid för mig sen, det har han alltid.

Lägenheten jag har flyttat in är tycker nog de flesta personer är ganska liten, men för mig är den tillräckligt stor. Från sovrums fönstret ser man pärldistriktet, min favorit del av Portland. Det är väldigt nära till Crystal Publishing, vilket jag ville ha även om jag fick jobbet eller inte. Jag har alltid tyckt att pärldistriktet har varit den bästa delen av Portland. Kanske är det det för det är massa författare och blivande artister i området som jag gillar men någonting om atmosfären känns direkt som hemma. Det var svårt att hitta en okej lägenhet inom min budget men med Aarons hjälp hittade vi denna platsen och jag älskar den.

Jag bäddar min säng och börjar sortera lite bilder och dekorationer. En bild på mig och Aaron står på min byrå tillsammans med en bild på min mamma och pappa. Ett foto på mig och min syster får också stå där, det gör ont i hjärtat att se på bilden. Vi ler mot kameran och vi befinner oss i Central Park. Jag tittar på fotot, det var före det hände.

Ni undrar säkert varför jag flyttade från en sådan livlig stad som New York till en sådan dyster som Portland, Oregon. Och varför jag jobbar på ett bokförlag här när alla bra finns i New York. Jag antar att jag ville ha en ny start, en annan miljö. Jag älskar Portlands karaktär, det är en vacker stad. Crystal bokförlag råkar vara en av de bästa i landet också.

Det är vad jag säger till folk i alla fall. Jag överraskar mig själv med att ha packat upp allt som skulle vara sovrummet och jag sätter min händer på mina höfter. Klockan visar åtta. Aaron borde ha lämnat jobbet nu. Medan jag tänker på detta hör jag en lätt knackning på dörren. Mitt hjärta gör ett skutt medans jag går till dörren. Jag slänger upp dörren med ett leende på mina läppar och förväntar mig att se Aaron. Men mitt leende bleknar när jag ser att det inte är Aaron, istället är det en lång kille, runt min ålder med bruna lockar runt om hans ansikte och gröna ögon. Hans ansiktsuttryck ser irriterat ut och han har på sig en vit Rolling Stones tröja och svarta jenas.

”Hej” säger jag. ”Hej” svara han. Hans röst är skarp. Jag blir lite förvånad. ”Jag märkte att du flyttat in här och det vore bra om du kunde hålla ljudvolymen nere.” Jag kunde höra hans brittiska dialekt i hans mörka röst. ”Ja.. jag var inte medveten om att jag förde några ljud.” ”Det gjorde du inte” säger han. ”Det var bara för framtiden.” Jag drog ihop ögonbryna. ”Det var lite onödigt.” ”Ja, men” säger han skarpt. ” Varför är du så hård mot mig?” ”Bara håll ljudvolymen nere” avbryter han mig. Sedan vänder han på klacken och försvinner in i lägenheter mittemot min. Jag står i dörröppningen ett tag innan jag går in i min lägenhet igen. Han kom för att säga att jag skulle vara tyst. Inget ”välkommen till byggnaden” eller ”Välkommen till Portland” bara ”Håll ljudvolymen nere.”

Vem var han då? Han berättade aldrig vad han hette eller något annat. Jag slutar tänka på honom och hans elakhet medan jag går tillbaka till mitt rum och fortsätter packa upp.

Min mobil ringer i min ficka och jag drar upp den till örat. ”Hallå?” ”Rose, jag är ledsen, men de har kallat in mig ikväll,” säger Aaron. ”Jag önskar att jag ta ut dig på en Date men--”

”Oh.” suckar jag. ”Det är okej.” ”Bli inte arg--”

”Jag är inte. Jag bara.. Rädda några liv för mig.” jag försöka låta glad och ler även om han inte kan se det. Aaron skattar dämpat. ”Det ska jag göra.”

Jag lägger på och sätter mig på min säng. Jag antar att jag stannar hemma ikväll.

Jag går upp och börja laga middag till mig själv, mina tankar går tillbaka till killen som bor mittemot mig. Kanske ska jag gå och fråga varför han var så taskig mot mig. Eller säga till honom att han ska hålla ljudvolymen nere i framtiden. Jag skrattar nästan åt tanken, men jag vet att jag aldrig kommer att våga gå över säga det. Kanske ska jag gå och presentera mig och låsas om att de som hände innan aldrig hände. Det skulle väll vara grannvänligt, eller? Jag är nöjd men min plan, jag lagar klart maten, äter och diskar när jag är klar. Jag tar mina nycklar och går igenom korridoren och knackar på dörren. Jag har aldrig varit en sådan som har konflikter men någon men den har killen gör mig så arg. Dörren öppnas och jag ser killen. Han ser irriterad ut när han ögon landar på mig. Jag tar ett steg tillbaka. Något om honom skrämmer mig samtidigt som det stör mig. ”Kan jag hjälpa dig?” frågar han skarpt. Jag skakar av mig hans fräckhet och klistrar på ett leende på mina läppar ”Hej,” säger jag och sträcker ut min hand för honom att skaka. ”Jag är Rose Knight, jag flyttade precis in mittemot dig.”

Han stirrar ett tag på min hand. ”Och?”

Jag låter min hand falla till min sida. ”Och... jag antar att vi är grannar nu." Han himmlar ögonen. ”Fantastiskt.” muttrar han. Jag krossar mina armar över min bröstkorg, letar efter ett svar. När han se att jag inte har något börjar han stänga dörren .”Vänta!” säger jag. Dörren stannar och han kollar på mig i förväntan. ”Vem är du?” frågar jag.

”Vad har det med dig att göra?”

”Ja.. kanske för att vi är grannar.”

”Och ska det betyda någonting för mig?”

”Jag vet inte.”

 ”Exakt.”

Han börjar stänga dörren igen men jag tar tag i den. ”Kan du i alla fall säga ditt namn?” frågar jag. Han tittar på mig en liten stund innan han svarar.”Harry,” säger han. ”Harry Styles.” Med det stänger han dörren.