Hidden - svensk version-

Kapitel 11

Ju mer jag träffar på Harry, ju mer märker jag att Aaron har rätt. Jag måste hålla mig borta från honom. Men att bo mitt emot honom och sitta vid honom på jobbet hjälper inte.

Jag går igenom korridoren till min lägenhet och fiskar upp nycklarna. Det var en lång dag på jobbet idag. Jag redigerade två manuskript och jag är helt slut. Perrie och Zayn flörtade hela lunch timmen och jag ville bara ta deras huvuden och mosa ihop dem redan. Det är sjukt uppenbart hur mycket de gillar varandra.

När jag inte kan hitta mina nycklar i min ficka, öppnar jag den mer för att kolla i den. Jag kollar alla mina fickor många gånger innan jag stönar. Jag har tappat bort mina nycklar. Jag hittar mina bilnycklar, så klart, men inte mina nycklar till lägenheten. Vilken tur.

Jag öppnar mobilen för att hitta ett nummer till en låssmed. Låssmeden säger att han kommer att vara här om cirka tjugo minuter och jag tackar honom innan jag lägger på. Jag stiger ut ur byggnaden för att hitta något att få tiden att gå.

Just när jag ska gå ner till min bil för att kanske gå ut och äta, öppnas dörren till Harry lägenhet och han kliver ut.

Så klart.

"Rosie," hälsar han mig. "Jag tyckte jag hörde dig här ute."

"Jag ska vara tyst." Säger jag, korsar mina armar över mitt bröst och lutar mig mot min dörr. "Ute låst?" Frågar han, humor i hans ögon. Han har på sig en rutig flanell skjorta och jeans; han måste ha bytt från sina jobbkläder. Ett stöddigt flin på hans läppar.

"Ja." Grimaserar jag.

Harry biter sin läpp för att hindra sig själv från att skratta och jag himlar mes ögonen.

"Varsågod, skratta." Säger jag.

Harry skakar på huvudet. "Nej, det är absolut inget roligt om detta." Han försöker gömma ett leende men han failar och skrattgroparna syns på hans kinder.

Jag himlar med ögonen igen.

"Rosie, om du himlar med ögonen för mycket, kommer det att rulla ut från dit huvud." Varnar Harry. Han lutar sig mot hans dörr, hans hållning likadan som min.

"Vad vill du då?" Frågar jag.

Harry rycker på axlarna. "Trodde du ville ha sällskap här ute."

"Du trodde fel."

"Mjuka upp dig, Rosie."

"Sluta kalla mig--"

"Nope."

Jag låser käken. "Kan du lämna nig i fred?"

"Nope."

"Varför inte." Stönar jag. Någon som helst sällskap förutom Harry's hade varit bättre.

"För att detta är så roligt."

"Vad, att göra mig trött?"

"Nej, räkna hur många gånger du himlar med ögonen."

Som jag stöttar honom, himlar jag med ögonen utan att tänka. Harry skrattar.

"Gå bara in i din lägenhet." Ryter jag.

"Hårt."

"Ja, men."

"Rosie, ta en chill pill."

"Nej." Jag kollar tiden på min mobil, undrar var fan den låssmeden är.

"Vill du leka en lek?"

"Nej."

Vad sägs som hade du hellre?"

"Nej."

"Jag börjar," säger han, ignorerar mig. "Hade du hellre... trillat från en klippa eller bli upp äten av en tiger?"

"Jag spelar inte."

"Personligen hade jag valt klippan--"

"Jag bryr mig inte inte."

"--För du behöver ju inte dö."

"Sluta."

"Kom igen Rose, var vill du inte spela?"

''För att jag hatar dig!" Skriker jag, min irriteration bubblar över.

Harry ser förvånad över min förklaring. Hans ögon bli kalla, hans käke spänns. "Du är verkligen bitchy, det vet du va, Rose?" Säger han.

Jag glor på honom. "Kanske om du inte var en irriterande idiot hade jag inte varit bitchy."

"Kolla, jag försökte bara hålla dig sällskap."

"Nä, du letade för en ursäkt att irritera skiten ut mig och göra mig arg. Jag känner dig vid detta lagret, Harry."

Harry skrattar torrt. "Du känner mig vid detta lagret? Gissa igen, Rosie." Han vänder sig om på sin häl och går tillbaka till hans lägenhet, dörren drämmer igen bakom honom.

Låssmeden kommer en halvtimme. Jag klagar och det slutar med att jag för avdrag. Jag tackar mannen efter han fick upp min dörr, praktiskt taget trillar ner i soffan av utmattningarna jobbet och bråka med Harry. Han är så kagig. Jag hatar honom.

-------------------------------------

Så, kapitel 11! Snälla, rösta, och kommentera!! Det betyder mycket och ger mig motivation att skriva.

// H <3