Hidden - svensk version-

Kapitel 16

"Se vad du har gjort!" skriker jag.

"Få inte panik." säger Harry ganska lugnt.

"Få inte panik? Få inte panik? Hur kan jag inte få panik? Vi sitter fast i en kolsvart hiss--"

Ett ljus sätts plötsligt på. Harry sitter med sin mobil på golvet, ljuset kommer från blixtlinsen. Det smala utrymmet upplyst av det dunkla ljuset.

Harry sätter sig på golvet, och lutar sig mot väggen.

"Jag sa ju att du inte skulle trycka på alla knappar." ryter jag. "Jag så för för fan till dig."

Harry himmlar med ögonen. "Kan du för fan lugna ner dig? Detta har hänt förr. De kommer för oss."

Jag vänder mig om, letar efter nödknappen.

"Försök inte änns," säger han. "Den är i sönder."

"Men, borde de inte fixa den?" frågar jag, min röst gäll.

"De borde, men underhållstjänstmännen här är svin."

Jag suckar och drar en hand genom mitt hår. "Men, hur länge kommer vi att vara här? Vi måste lämna den filen."

Harry stirrar på mig en stund innan han börjar skratta. "Du är fast i en small, kompakt hiss med mig, någon du verkligen avskyr, och du ororar dig om att lämna den filen?"

Jag knäcker ett leende. Han har en poäng. "Jag antar att du har rätt." Jag suckar. Jag sätter mig längsamt bredvid Harry, nära ljuset. "Och förrästen, avskyr jag dig inte."

Detta gör så att Harry skrattar ännu mer. "Det är ett riktigt skämt." fnyser han.

"Det gör jag inte." protesterar jag. "Du är bara ett svin."

 "Ja, jag hör det ofta."

"Du hade ju kunnat vara snällare mot folk."

"Och vad får jag för det?"

"Jag vet inte... vänner? En flickvän?"

"Hur vet du att jag inte har en flickvän?" Han höjer ena ögonbrynet.

"Oh... förlåt." Jag rodnar.

Han skrattar igen. "Jag bara retas." säger han. "Du är så lättlurad."

"Jag är inte lättlurad." säger jag hårt.

"Du vet, du nekar saker mycket."

"Jag nekar saker som inte är sanna."

"Visst." fnyser Harry.

"Oh, kolla. "Du är ett svin igen." jag ler falskt mot honom och korsar mina armar över mitt bröst.

Harry skrattar igen. "Åtminståne kan vi hålla med om något."

Jag ler. "Ja." säger jag.

Harry suckar och tar ett paket mint tuggummi från hans byxor's ficka. Jag för en tillbakablick på när våra läppar nuddade varandra i hans bil, sättet hans andedräckt doftade mint. Jag vänder bort mina ögon medan han öppnar det och slänger in den i hans mun.

"Vill du ha en?" frågar jag.

Jag skakar på mitt huvud. "Jag tuggar bara vattenmelon tuggummi."

Harry höger sina ögonbryn. "Varför?"

Jag skakar på axlarna. "Det är den bästa smaken."

"Det är skitsnack."

"Nej, det är det inte."

"Mint håller längst."

"Så? Vattenmelon smakar bäst."

"Nej, det gör den inte."

"Jo, det gör det."

"Nej, det--"

"Nu räcker det!" skricker jag och vi skrattar. VI bråkar verkligen om allt, inklusive den bästa smaken på tuggummi. Jag bråkar hällre om värdelösa saker med honom dock, än att förolämpa varandra.

"Så, säg mig, Rose." säger Harry. "Vad är den riktiga orsaken att du flyttade till Portland?"

"Det svarar jag inte på." säger jag

"Varför inte? Har du en snuskig liten hemlighet?" tonen i hans röst gör så jag ryser.

"Nej." säger jag till honom bestämt. "Nej, det har jag inte."Mitt hjärta slår högt i mitt bröst.

"Berätta för mig då."

"Jag vet att du bara är sur för att jag flyttade in i den lägenheten."

Han stelnar. "Vad menar du?"

"Du är uppenbarligen upprörd jag flyttade in där. Vem bodde där innan?"

Harry's axlar slappnar av lite. "Uh.. det kommer jag inte ihåg." säger han, hans röst har en kant till den.

"Oh." Jag vet att han gömmer någoting. Eller, mer än en sak. Med Harry, vet man aldrig.

"Vad var din anldening att du flyttade till Portland?" frågar jag Harry.

"Jag var trött på Storbritanien."

"Och jag var trött på New York."

"Skitsnack."

"Nej, det är den inte." säger jag. "Jag tror din anledning är skitsnack."

"Varför? Du vet inget om mig, Rosie."

"Du vet ingenting om mig, heller."

"Jag har din fil precis här." Han flinar.

"Ja..." Jag kan inte komma på ett svar.

"Jag tror fortfarande du är en lögnare."  säger Harry.

"Det krävs en för att veta en."

"Det gör det." hörnen på Harry's mun vänds ner lite.

Vi sitter tyst i en stund, den lilla hissen upplyst av det dunkla ljuset från Harry's mobil. Jag ser ner i mitt knä och märker att jag och Harry sitter bara några centimeter från varandra. Jag kommer inte ihåg att att jag satt så nära honom. Jag kan dofta minten från hans tuggummi från var jag sitter, med den svaga doften av hans cologne.

"Älskar du verkligen honom?" frågar Harry från det blå.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni gillar kapitlet!

// H <3