Hidden - svensk version-

Kapitel 42

Jag sväljer, jag kan inte forma några ord att säga till henne. Minnen flyger förbi mina ögon medan hon bara står och kollar, hennes ögon kalla.

"Rose," säger hon tillslut, hennes ton stött.

"Elizabeth", lyckas jag säga.

Hon lägger läpparna i en linje.

"Din papa ät i hans kontor", säger min mamma och försöker att slå håll på isen. "Gå och säg hej, och jag går och lägger dina väskor i  ditt rum."

Jag nickar och vänder bort ögonen från min syster. Hon är fyra år yngre än mig, men ibland känns det som om hon är de äldre syskonet, och jag är den yngre.

Jag tar mig blint fram till min pappas kontor, knackar tyst på dörren innan jag går in.

"Rosalie", hälsar han mig från hans skrivbord och tar av sig sina glasögon. "Hur mår du?"

"Jag är okej", säger jag och ler. "Det är skönt att se dig."

"Dig också. "Du ser fantastiskt ut, älskling."

Jag ler. "Tack pappa. Du ser ganska bra ut du också."

Han skrattar. "Hur är det i Portland?"

"Jag älskar det där", säger jag ärligt. "Det är en vacker stad."

"Det är det", håller min pappa med. Han ställer sig upp från sitt skrivbord. Han ser likadan ut. Mörkt hår, med lite grått  och snälla bruna ögon. "Vi går och äter, jag är säker på att din mamma är klar med maten."

Jag nickar och följer efter honom in i matsalen, där min mamma och Elizabeth sätter fram tallrikar på bordet. Elizabeth ignorerar mig.

Jag sätter mig på min gamla plats vid bordet. "Allt ser jättegott ut", säger jag till min mamma.

"Tack, älskling."

Alla sätter sig ner.

Min mamma skedar upp spaghetti på allas tallrikar. Jag märker att när hon tar min pappas tallrik att hon undviker hans blick. Konstigt.

Vi börjar tillslut äta, och min kropp värms upp av den bekanta smaken av min mammas spaghetti. Första delen av måltiden, är det tyst förutom gafflar som slår mot tallrikarna.

Min mamma börjar prata. "Rose, Hur är det med dig och Aaron?"

Jag sväljer snabbt. "Åh", säger jag. "Aaron... vi gjorde slut."

Min mamma rynkar ihop sina ögonbryn. "Åh, varför?"

För att han glömde bort mig hela tiden. För att han ljög för mig. För att han slog mig. För att Harry alltid var där för mig när inte Aaron var, även när Harry och jag hatade varandra. "Saker och ting bara inte funkade", säger jag normalt.

"Jag är ledsen, Rosie", säger min mamma.

"Det är okej", säger jag. "Vissa personer bara inte är rätta för varandra."

Min pappa rör sig på sin stol och mina mamma kollar ner. Jag rynkar ihop mina ögonbryn, alldeles förvirrad.

Elizabeth drämmer ner sin gaffel bredvid sin tallrik. "Kom igen, berätta för henne", ryter hon till våra föräldrar.

Jag sväljer. Berätta vad för mig?

"Elizabeth", väser min mamma.

"Kom igen, det är det perfekta tillfället. Berätta för henne. Kom igen." Elizabeths ansiktsuttryck är hårt."

"Berätta vad för mig?" frågar jag skakigt.

Mina föräldrar utbyter en blick.

"Rose", säger min pappa långsamt. "Din mamma och jag..." Han harklar sig. "Din mamma och jag ska skilja oss."

----------------

//H<3