Hidden - svensk version-

Kapitel 43

Alla mina känslor försvinner från min kropp och jag blir helt stel.

Jag tappar min gaffel, metallen slår emot porslinstallriken. Min hals är torr och det känns som om jag har blivit slagen.

"Va?"  kväver jag fram.

"Vi har bråkat så ofta nu förtiden", säger min mamma mjukt. "Vi tror bara att vi inte är de rätta för varandra. Längre i alla fall."

"Hur kan ni göra detta?" frågar jag. "Hur länge har ni vetat?"

"Runt..." Min pappa suckar. "En och en halv månad."

"Och ni trodde inte ni kunde ringa mig och låta mig veta?" frågar jag gällt.

"Vi skulle, Rose, jag lovar, men jag--"

"Är det anledningen varför ni ville att jag skulle komma tillbaka till New York denna helgen, va? Så att ni kunde berätta det för mig?"

Mina föräldrar undviker in blick.

"Detta är otroligt!" skriker jag. "Nu gjorde allt detta bakom min rygg!"

"Det gör ont, gör det inte?" Elizabeths ögon är kalla.

Mitt blod fryser. "Jag- jag gjorde inte--"

Elizabeth hånskrattar och himlar med ögonen. Hon ställer sig upp från bordet och tar sin tallrik och försvinner in i köket.

"Jag kan inte fatta det", mumlar jag., slänger min servett på bordet och ställer mig upp.

"Vart är du på väg?" frågar min mamma när jag vänder mig om för att gå iväg.

"Mitt rum, och jag låser dörren!" skriker jag bakom mig. Jag känner mig som en tonåring igen, inte en tjugo tre åring. Jag känner att jag har rätt att bete mig såhär, dock. Hur kunde mina föräldrar göra såhär?

Jag drämmer igen dörren till mitt gamla rum och drar en hand genom mitt hår. Detta är orättvist, det är vad det är. Helt och hållet orättvist.

Jag sjunker ner på min säng, andas in den bekanta doften av mitt täcke. Jag ser plötsligt min hand.

Harrys nummer är fortfarande kvar i min handflata, noga skrivit i blått.

Utan att tänka, tar jag min mobil och slår in siffrorna.

Han svarar på andra signalen.

"Hallå?"

"Hej, det är Rose." Min röst kommer ut ansträngd.

"Rosalie", säger han. "Du låter upprörd."

Jag bortser från hans användning av mitt hela namn. "Jag..." Jag suckar. "Mina föräldrar ska skilja sig."

Det är en paus, och jag föreställer mig Harry höga sina ögonbryn i chock. "Skilja sig?"

"Ja", säger jag. "Och de visste i en hel månad och berättade inte det för mig. Det är anledningen de bjöd mig hem, i alla fall." Min röst bryts i slutet och jag kniper ihop ögonen.

"Rose." Grovheten av Harrys röst är överförd genom högtalaren och den lugnar mig lite.

"Det bara gör mig arg", säger jag, varma tårar börjar att rinna ner längs mitt ansikte. "Och så Elizabeth..." Jag skakar på huvudet.

Harry lyssnar tålmodigt. Just nu, är jag väldigt tacksam över att vi är vänner och att vi inte hatar varandra så som vi gjorde när vi först träffades.

"När..." Harry harklar sig. "När min mamma dog, fick jag inte reda på det förrän om sex dagar."

Jag blir tyst, min puls ökar. Där har bara varit några få stunder när Harry har pratat om sitt förslutna, och min törst för mer information tystnar mig direkt.

Harry pausar innan han fortsätter. "Jag var krossad", säger han mjukt. "Jag åt inte på dagar, inte för att nämna sömn.

En klump höjer sig i min hals. "Harry", andas jag. "Jag..."

"Det är okej", säger jag. "Det har gått fyra år", fnyser han lite. "Min poäng är att du kommer gå över det, du kommer att komma över det."

"Varför fick du inte reda på det förrän sex dagar senare?" vågar jag fråga.

Harry är tyst en sådan lång stund att jag nästan tror han har lagt på. Han börjar tillslut prata.

"Min syster."

Jag lyckas att hålla min mun stängd och inte fråga honom vidare. "Åh", säger jag bara.

"Ja."

Tystnad breder ut sig igen, och jag överväger att säga hejdå till Harry. Men jag kan inte göra det--jag vill prata med honom så länge som möjligt.

"Du kan aldrig gissa vem som satt bredvid mig på flyget idag."

De nästan två timmarna, pratar Harry och jag i telefon. Ibland bråkar vi, ibland skrattar vi bara över telefonen, men samtalet om mina föräldrar och hans mamma, håller sig undan. När vi tillslut lägger på, känner jag mig lättare, och jag kan inte hitta anledningen varför. Men jag bryr mig inte.

-----------

Hoppas ni gillade kapitlet idag! Det kommer nog vara så att jag lägger ut ett kapitel varje söndag om jag inte har för mycket läxor eller om jag hinner lägga ut i  veckan. Hoppas det är okej med er ändå.

Snälla snälla snälla snälla, rösta och kommentera, det betyder verkligen jättemycket för mig ^^

//H<3