Hidden - svensk version-

Kapitel 28

Jag klottrar ner redigeringar i mitt manuskript, försöker desperat att fokusera.

Harry har inte pratat med mig, eller tillkänna givit mig alls idag. Han snurrar runt i hans stol, tuggar på sin penna emellanåt. Han vet att jag stirrar. men han möter inte min blick.

Jag dör för att få prata med honom, fråga honom varför han har höjt rösten åt mig många gånger, så varför kysste han mig?

 Och varför på hela jorden tycke jag om det?

"Psst."

Jag rycker ut min blick från Harry och över till Zayn.

"Är du okej?" frågar han.

Jag nickar avlägset, klickar min röda penna. "Bara distraherad." mumlar jag.

Zayn flinar. "Av Styles?"

Jag skakar snabbt på mitt huvud. "Åh, nej. Bara.. detta manuskript är skit dåligt."  skrattar jag skakigt.

Zayn skrattar lite."Ja, ibland så for du en riktig flopp. Du borde bara kasta det och gå till de bra."

Jag nickar. "Tack."

Zayn går tillbaka till sitt eget jobb och mina ögon flackar över till klockan på väggen.10:30. Lunch rasten är inte förrän om en och en halv timme. Jag bestämmer att jag behöver kaffe och går upp för att gå till fikarummet.

Lyckligtvis, kannan med kaffe på maskinen är fortfarande varm, och jag häller mig en kopp. Jag får en tillbakablick till när Harry och jag hade te tillsammans, och jag inte kunde sluta skratta.

Jag skakar iväg minnena och tillägger mjölk i kaffet. Den varma vätskan rinner ner min hals och jag känner mig genast lite lugnare.

Någon kommer in i fikarummet och jag vänder mig om, förväntar mig halvt att se Harry. Jag ser Perrie, som skjuter iväg ett vänligt leende. Hennes mjuka hår lockat i vackra lockar och hennes blåa ögon kisar när hon ler.

"Är där mer kaffe kvar?" frågar hon och kikar ner i kannan.

"Lite." svarar jag, och lutar mig mot bänken.

"Det är bara en kaffedag, är det inte?"

"Jag kan inte hålla med mer."

Vi skattar en stund medan Perrie häller sig själv en kopp. Hon tar en hårslinga bakom örat och lutar sig motbänken.

"Så." säger hon, ett glatt leende korsar hennes läppar. "Zayn tar mig på middag fredag kväll." Hon rodnar och ser ner i hennes kaffe.

Jag knuffar hennes axel lite, tappar min käke. "Seriöst? Det är fantastiskt!"

Hon skrattar och nickar, hennes kinder en rosen rosa.

"När frågade han dig?" frågar jag.

"Igår, efter jobb. Han var nervös, du borde ha sett det." spiller hon ut.

"Så gulligt." säger jag och flinar.

Perrie nickar och rodnar igen. "Så, hur är Aaron, då?" hon vickar med ögonbrynen upp och ner och jag skrattar.

Han är ganska bra." svarar jag, mitt leende bleknar. "Vi jobbar fortfarande igenom några saker, antar jag."

Perrie nickar, hennes ögonbryn rynkas ihop. "Jag hoppas att allting reder ut sig." säger hon uppriktigt.

Inte jag.

"Jag också." säger jag, ignorerar mina tankar.

Perrie suckar och grinar. "Mm, tillbaka till jobb."