Hidden - svensk version-

Kapitel 39

I slutändan, gjorde Harry te, samma Seven Eleven te som han gjorde till mig förra gången vi drack te tillsammans. Vi sitter vid köksbänken och ser ut genom fönstret när regn börjar falla utanför.

"Hey," säger Harry plötsligt. "Det är första dagen på oktober."

"Ja," säger jag. "Det är det."

Det är tyst efter det.

Jag är känslosamt tömd från händelserna som hände för inte ens en timme sedan. Jag vet att jag inte borde vara upprörd en relation som inte har varit bra, men ända är jag här och är dyster.

Harry rör om en sked i hans te, tyst hummande . Det är nu jag märker hur underbar han är; men hans gröna ögon som ser ner i muggen, hans ögonfransar som faller ner på hans kinder. Hans tatueringar är synliga under hans mörkblåa tröja och hans ansikte är lugnt, en stark konstrast från vad det är mesta dels av tiden.

"Har du syskon?"

Harry ser på mig. "Syskon?"

"Ja, Bröder eller systrar."

Harry ser ner igen. "Ja," säger han. "En syster." Han ser ut genom fönstret på regnet som öser ner och suckar.

"Hur gammal är hon?"

"Jag kommer inte ihåg", svarar han. Han biter på sin läpp och ser tillbaka på mig. "Jag har inte sett henne på tre år."

Det känns som om jag har träffat en nerv. "Åh."

"Din syster då?"

Jag drar ihop ögonbrynen. "Vad är det med henne?"

"Hur gammal är hon?"

"Hon är... nitton."

"Nitton."

Jag nickar. "Jag har inte sett henne på ett år."

"Varför inte?"

"För att hon hatar mig."

Harry ser ut som om han vill fråga mer, men det gör  han inte, till min förvåning. Jag sväljer resten av mitt te och ställer mig upp.

"Tack för teet", säger jag.

Harry tar min mugg och sätter den i diskmaskinen och nickar. "Du vill inte stanna?"

Jag skakar på huvudet och ser ner på golvet.

"Rose."

Jag kollar upp, möter hans blick.

"Är du säker på att du kommer vara okej?"

Jag skakar på axlarna, ser ner på golvet medan han går närmre mig, drar i min arm tills mitt ansikte lutar sig mot hans bröstkorg i en lätt omfamning. Tårar rinner ner från mina ögon och rullar ner längs mina kinder. Detta är tredje gången jag gråter framför Harry, och jag känner mig så hemsk om det som jag gjorde de andra två gångerna. Jag hatar att känna mig såhär, och visa det framför Harry verkar göra det värre.

Jag känner hans varma handflata glida över min rygg medan han viskar. "shh," i mitt hår. Jag vill inte gråta över Aaron, jag vill inte gråta över en undergång av en dålig relation.

"Du är okej, Rose", säger Harry tyst och jag drar mig undan, nickar medan jag torkar bort tårarna från mitt ansikte. Harry vilar sina händer på mina axlar, försöker att möta min blick.

"Jag är ledsen", muttrar jag.

"Var inte det", säger Harry. "Det är okej att gråta."

Jag nickar igen och han låter sina händer falla från mina axlar, istället sätta dem i sina fickor medan han lutar sig tillbaka mot bänken bakom honom.

Jag tar några djupa andetag medan Harry ser på mig, hans ögonbryn ihop rynkade sympatiskt. Det gröna pigmentet i hans irisar verkar hålla någon sort av empati som intriger mig även som det krossar mitt hjärta.

"Älskade du honom?" Harry mörka röst krossar tystnaden.

"Aaron?"

Han nickar.

Jag sänker blicken. "Nej", säger jag tyst. "Jag har aldrig älskat någon."

"Du har tur."

Jag möter hans blick. "Du har älskat någon?"

Harry tar ett andetag innan han vänder huvudet för att se ut genom fönstret. Han nickar svagt.

"Vad hände?" vågar jag fråga.

"Inget", säger han.

"Kom igen, det måste ha varit något", säger jag och reser ena ögonbrynet.

"Det är precis det, dock", säger han, nästan ledset. "Inget hände." Han ler ledsamt.

"Jag är säker på att du hittar någon ny att älska", säger jag till honom.

Harry skrattar torrt. "Kärlek är abstrakt", säger han. "Det bara förmedlar problem". Han skrattar igen och drar sin tunga över sina tänder.

En överväldigande känsla av  sorg dränker mig i den stunden, för båda av oss. Harry, för att han förlorade sin kärlek och vägrar att tro på det längre, och jag, för att vara rädd för att inte vara med någon annan. Det verkar vara som om vi är motsatser-- tragiska motsatser.

"Harry", säger jag och han ser tillbaka på mig. Jag tar ett andetag. "Jag vet att det inte verkar vara så oftast, men jag är verkligen glad att jag träffade dig."

Ett litet leende kommer fram på Harrys ansikte. "Tro det eller ej, känslan är ömsesidig."

Jag lämnar Harrys lägenhet en kort stund efter. Så många aspekter av mitt liv har ändrats i den korta månaden jag har bott i Portland-- jag har gått från (nästan) älskat till hatat Aaron, och hatat Harry också, ja-- inte hatat honom.

Jag inser att jag inte berättade för Harry att jag ska till New York. Det borde vara bra att åka ut från stan några dagar för att fly från allt drama med Aaron och Alec. Jag går in i mitt sovrum och tar fram min resväska från garderoben. Kanske blir detta inte så farligt, så länge jag inte river upp gamla sår men min syster.

-----------

Jag hann skriva ett kapitel idag! Trodde inte jag skulle hinna, var nära på att skriva en A/N att jag var ledsen att jag inte hann skriva idag och att jag ska bort en vecka till Mallorca, ikväll. 

Det var inte ett jättelångt kapitel idag, vilket kan vara både bra och dåligt. Om  det hade varit långt sa hade jag antagligen inte hunnit skriva klart det men det hade varit roligare för er att få ett lite längre, vilken ni förtjänar.^^

Nu ska jag packa det sista, älskar er!¨

//H<3