Hidden - svensk version-

Kapitel 22

Jag sitter i mitt vardagsrum, äter middag och kollar på TV. Det är söndag kväll, och jag har inte pratat med Aaron eller Harry sen lördag morgon. Jag träffade Perrie för en kaffe imorse, och vi gick omkring i Pioneer Square i centrala Portland ett tag. Jag är glad att jag har en vän som Perrie.

Jag måste göra allt bra med Aaron, men jag vet inte när jag kan göra det. Jag har försökt ringa honom två gånnger, men jag kom till röstbrevlåda båda gångerna.

Jag är arg på Harry. Han var så elak mot mig igår morse, när natten innan vi skrattade som idioter över te klockan tre på morgonen. Jag gillar Harry när han är öppen som så, det gör så att jag vill lära känner honom bättre och trodligen bli vänner. Det verkar som om vartenda gång jag tror att han är en okej person, visar han att han är inget annat än ett as.

Jag ar varit lite på min vakt att gå ut ensam de sista dagarna, även att jag inte borde vara det. Det två killarna som stoppade mig på gatan på fredan kvällen jagar mig fortarande, men min nyfikenhet bränner inom mig som en rasande löpeld. Vilka var de? Vad har Harry att göra med dem? Varför var de efter mig? Vad menade Harry när han sa att han var en "bokförare"?

Jag försöker rymma från de tusentals  frågor som besvärar mig, men det är värdelöst. Jag vet att om jag följer efter Harry efter jobbet igen, kommer någon att se och jag kommer få oss båda i klistret. Om där bara fanns ett enklare sätt...

Jag slutar tygga min mat. Harry hittade mycket om mig från min fil. Kanske om jag kan få tag i hans fil, kan jag få några svar. Kanske inte om de två killarna och siffrorna, men kanske om hans bakgrund.

Nej, det är galet. Är jag verkligen så desperat för information att jag överväger att smyga in i Crystal's kontor för Harry's fil?

Tydligen så.

 Ideèn slår gnister innom mig som fyrverkerier. Imorgon på jobbet måste jag få en ursäkt för att gå till Crystal´s kontor och kolla igenom hans fil utan att bli tagen. Hur ska jag kunna göra det?

Jag har aldrig varit riktigt smygande, och jag bryter inte reglerna väldigt ofta. Men jag vet att om jag inte får svar snart, kommer jag att explodera.

Jag diskar min disk och smsar Aaron, frågar om han vill komma över. Jag vet att han antagligen inte kommer att smsa tillbaka, men jag bestämade mig för att jag inte brydde mig. Om han inte vill fixa denna relationen, så får det bli så.

Överaskande, för jag ett sms tillbaka, som säger att han kommer vara här om tio minuter. Jag surrar snabbt runt i lägenheten, städar och orginsiserar den. Jag kan inte säga att jag inte är nervös. Tänk om Aaron dumpar mig?

Jag borde inte bry mig om han dumpar mig. Men ändå, på något sätt, gör jag.

Det är en knackning på dörren och jag öppnar den. Aaron skakar av regn från hans hår och går in, sticker ner sina händer i fickorna.

"Det är brutalt där ute." komenterar han.

Jag nickar medan han tar av sina jacka, lägger den över soffan.

"Kan jag ge dig något?" frågar jag. "Vatten? Kaffe?"

"Nej, det är okej."

Jag nickar och lutar mig mot baksidan av soffan.

"Så.." börjar han.

"Jag är verklgen ledsen." skynder jag ut. "Jag vet inte vad som kom över mig och jag vill inte att detta ska vara slutet på oss."

Aaron suckar och kollar ut genom fönstret. Vi har aldrig riktigt bråkat förrut, detta är nytt för oss båda. Vi är vana vid allt allting går bra- fram till nu, i alla fall.

"Jag vill inte att det ska vara slutet heller." säger han och jag andas ut av lättnad. "Jag antar att jag bara var chokad av att jag hittade dig hos Harry när du sa att du hatade honom."

"Det gör jag." säger jag, försöker övertyga mig själv, också. "Han bara gjorde mig en tjänst."

Aaron nickar. "Okej." säger han och jag slår mina armar runt honom, trycker ansiktet mot hans bröstkorg. Jag är så glad att vi inte delade på oss såhär. Även om Aaron och jag har våra skillnader, ger han mig en slags säkerhet som jag gillar.

"Jag bara.. Aaron, jag tycker att du borde tänka mer på mig." säger jag och kollar upp på honom. "Jag tror inte att du bryr dig om mig lika mycket som jag bryr mig om dig."

"Jag är ledsen, du har rätt, Rose." säger han och nickar.

"Kan du hämta upp mig efter jobb imorogn?" frågar jag. Jag vet att jag måste låta ut som en idiot för att ha frågat honom, men jag borde ge han en chans att göra det bättre, i allla fall.

"Ja." säger han. "Jag lovar."

Aaron kysser mig och säger att han måste springa, han har jobb. Jag försöker att inte se besviken ut när jag säger hejdå¨. Han har ett viktigt jobb att gå till, och jag borde inte klaga.

Jag sätter mig tillbaka på soffan. Jag har lite uppmärksamhet på TV:n medan jag grublar över mina tankar. Ska jag verkligen försöka få Harry's fil imorogn? Tanken  sänder både spänning och rädsla genom mig. Kommer jag kunna göra det? Borde jag?

Jag går till söms med spår av Harry's skratt kvardröjande i mitt huvud.

------------------------------------------------------------------

Förlåt att jag inte har uppdaterat tidigare men vill inte skriva bortförklaringar för de tycker jag själv är störigt att läsa.

Så, hoppas ni gillar det och kommenterar/röstar!

//H <3