Hidden - svensk version-

Kapitel 49

Orden lämnar min mun och jag stänger den snabbt, mitt hjärta bultar.

Harrys ansiktsuttryck hårdnar. "Välj en annan", säger han snabbt. Han bryter min ögonkontakt och tittar ner, hans ögonbryn ihop rynkade.

"Nej, säger jag bestämt. "Nej, du sa en hemlighet för en hemlighet. Jag höll min del av dealen, så du håller din."

Han suckar och tittar ner. Mitt gamla sinne av nyfikenhet äter mig levande igen, förutser vad han kommer att säga.

Han är tyst för så länge att jag tror att han inte kommer att säga något, men har börjar prata tillslut.

"Hennes namn var Violet", säger han tyst. "Violet Watergate." Han biter sig i läppen. "Jag mötte henne på en bar när jag var halvt full, och det enda jag kunde tänka den stunden jag träffade henne var 'hon är den vackraste flickan jag någonsin har sett'"

Ett litet leende kommer fram på hans läppar. "Hon hade detta blonda håret, väldigt mjukt. Det var långt, också. Det gick till hälften av hennes rygg och hon hade det alltid i dessa lockar jag gillade. Och--och hon hade dessa riktigt blåa ögon som var klara, som havet. Dom var så blåa, Rose. Så blåa." Jag ser minnena som kommer fram framför hans ögon när han kollar upp mot himlen.

Han tar ett andetag innan han fortsätter. "Jag hade precis flyttat från England, och jag var en röra. Men när jag träffade Violet--jävlar. Hon var som nikotin, den tjejen. Hon fäste sig inte vid någon,och jag visste det, men på något vis gick jag bara tillbaka till henne. Det hade kunnat vara tre på morgonen, och jag hade varit uppe, och ringt henne och hon hade alltid svarat. Varje gång." Leende faller från hans läppar. "Och innan jag visste det, kunde jag inte lämna henne."

Han möter mina ögon. "Förutom, jag var inget för henne. Jag visste det, också. Jag vet att hon bara behöll mig för jag var galen i henne, och hon blomstrade på det. Jag visste det, men jag gjorde inget åt det."

Han kollar mot horisonten. "Så när hon berättade för mig att hon skulle flytta till Los Angeles för att hitta en karriär inom skådespel, jag antar att jag inte blev så  förvånad. Jag sa till henne att jag älskade henne den dagen, och hon skrattade mig i ansiktet."

Jag stirrar på Harry, fängslad.

"Jag kommer ihåg vartenda sekund av den dagen", säger han tyst. "Det är som, allt jag sa till henne bara studsade av henne. Inget jag sa betydde något."

"Den dagen hon åkte, var jag förstörd. Jag ville ropa och skrika åt henne för att hon hade lurat mig att tror att vi var något, men istället såg jag bara på när hon flyttade ut ur din.." Han stoppar sig själv och kollar iväg snabbt.

"Va? Min vad?"

Han suckar. "Din lägenhet", säger han mjukt. "Hon bodde i din lägenhet."

Allt verkar klicka i mitt huvud. "Det var därför du hatade mig", säger jag och rynkar ihop mina ögonbryn. "Inte för att du tyckte jag var pretentiös-- utan för att jag flyttade in i hennes lägenhet och du hatade det."

Han nickar. "Ja." Han tittar ner. "Dagen vi träffades, och jag sa till dig att vara tyst... jag kom över för... att bara se om hon verkligen var borta. Jag menar, det hade gått tre år. Ingen hade flyttat in, jag hade trott att du skulle fortsätta vara tomt, och jag var okej med det. Men när du öppnade dörren... och--och du hade detta mörka håret med dessa bruna ögon som var motsatsen till Violets.." Han sväljer. "Jag hatade att du flyttade in, med alla dina saker, bara... tömde allt som Violet hade i den lägenheten."

Harry möter mina ögon. "Och jag är ledsen, för det. Jag var ett as om det."

"Det är okej."

Han nickar och suckar.

"Har du pratat med hennes sedan dess?"

Harry skakar på huvudet. "Nej. Hon gav mig hennes mobilnummer men när jag ringde några dagar efter hon hade åkt, svarade en kille."

Jag stirrar på honom.

"Jag frågade vem han var, och han sa att han var hennes pojkvän." Han ser på mig. "Hon var borta i två dagar, Rose. Fyrtio åtta timmar senare hade hon en pojkvän." Harry skakar på huvudet. "Hon lät inte mig en enda gång vara hennes pojkvän", säger han med en liten röst.

Jag ville dra min armar runt honom just nu, för att trösta honom För att säga till honom att han kommer att falla för någon ny, och att han kommer att bli lycklig. Jag vill se han le med sina smilgropar, och se hans ögon kisa när han skrattar väldigt mycket. Jag vill ta hans hand och berätta för honom att Violet var inte bra för honom, och att något där ute är.

Men jag sitter stilla och bara ser på honom.

"Jag är ledsen att det hände", säger jag till slut.

Han nickar igen. "Jag vet. Jag är också."

Jag sväljer. "Älsk... älskar du henne fortfarande?"

Harry ser på mig. "Nej." Han slickar sina läppar. "Jag tror inte på kärlek längre."

Jag blinkar. "Det är inte så optimistiskt."

"Jag är inte en optimist."

"Fortfarande."

"Rose, detta är inte en saga. Där är inga lyckliga slut, där är ingen prins, och där är absolut ingen kärlek." Hans ton är giftig.

"Jag är ledsen att du känner så."

Han ser på mig. "Du kan ärligt talat inte säga att du tror på den skiten?"

"Det gör jag."

"Rose, du har blivit sexuellt trakasserad en gång och psykiskt trakasserad två gånger. Hur kan du ärligt talat tro att kärlek existerar?"

Jag rycker till av hans ord. "Bara för att jag har varit genom det betyder inte det att jag aldrig kommer att falla för någon. Någon som inte kommer att göra något av det mot mig." Jag sväljer. "Och jag tror om någon rätt kom, kan du falla igen."

Harry fnyser. "Det är mycket."

"Nej, det är det inte. Du borde inte låta en tjej förstöra din syn på kärlek."

"Hon var inte bara en tjej", säger Harry. "Hon var Violet."

Jag hittar plötsligt mig själv tänka på hur det hade varit att bli älskad av Harry. Hade han gjort något för mig? Hade han kysst iväg smärtan som fortfarande ligger kvar från mitt förslutna med Jason och Elizabeth? Hade han hållit min hand när jag känner mig nere, och hållit mig nära när jag inte kunde sova? Hade han tagit vartenda chans han hade för att få mig att le?

Nej. Han hade inte gjort något av det. För att han är Harry, och han tror inte på lyckliga slut, prinsar, och absolut inte kärlek.