Hidden - svensk version-

Kapitel 50

Först vill jag säga, förlåt. Jag är ledsen att jag inte har uppdaterat på länge. Jag har haft så stressat i skolan de senaste veckorna och med träningar och allt har det bara blivit väldigt mycket. Så jag la denna boken åt sidan ett tag. Men nu är det äntligen lov och jag planerar att skriva mycket mer. Jag hoppas att där är fortfarande några som har denna i sitt bibliotek haha. Vi är på kapitel 50 nu!!! Herregud, det känns jättekonstigt att jag har skrivit så mycket. Vi har kommit över halvvägs nu, tror det är cirka 70-75 kapitel.

Hur som helst, hoppas ni gillar kapitlet :)

---------------

Luften börjar bli kall och jag ryser till. Harry har inte pratat på ett tag. Det ser ut som om han tänker djupt, hans ögonbryn sitter tätt ihop.

Det är svårt för mig att föreställa mig Harry jaga efter en tjej som Violet. Hon verkar vara en sådan tjej som är helt upptagen av hennes egna liv för att stanna och bli kär, så som Harry.

Fast samtidigt bubblar ilska och lite avundsjuka inom mig. Hur kunde Violet vara så kall mot Harry, lämna honom i smutsen medan hon går iväg till Los Angeles? Visste hon inte att hon hade all hans kärlek? Varför stannade hon inte för honom, och gav honom den kärlek han förtjänade.

Han förtjänar kärlek, tänker jag för mig själv medan jag ser på honom. Han förtjänar det mer än någon annan även om han inte tror på det.

"Harry", säger jag och  bryter tystnaden.

Han tittar upp. "Hmm."

"Jag tror vi ska gå. Det ser ut som om det ska börja regna."

Han nickar och ställer sig upp, stretchar hans lemmar när han når sin fulla höjd. Jag ställer mig upp bredvid honom, fortfarande varsam om de femton våningarna nedanför glaset.

"Behöver du hålla min hand igen?" frågar Harry retsamt.

"Nej", svarar jag skarpt. Luften har ändrats mellan oss, jag känner det. Det är ifrån att ha avslöjat våra hemligheter, jag vet det. Jag känner mig lite mer bekväm runt Harry, vetande att han vet mitt mörka förflutna, och accepterar det.

Harry flinar åt mig och vi börjar gå av glaset. Jag ser på mina fötter, sväljer åt den omfattande höjden vi är ovanför lobbyn.

En knappt sekund efter, knuffar Harry mig lätt och säger. "Se var du går!" i mitt öra.

Jag skriker till och tar tag i hans arm och han skrattar. Jag drar min arm hårt runt hans, jag lutar mig nästan på honom medan han fortsätter att skratta åt mig.

Jag knuffar bort honom när vi kommer av glaset.

"Idiot", säger jag, och korsar mina armar över min bröstkorg.

"Aw, Rosie, är du rädd för höjder?"

"Nej", ryter jag. "Jag gillar inte bara när brittiska as säger att jag ska se var jag går, femton våningar högre upp en marken."

Harry skrattar igen. "Brittiska as", upprepar han. "Det är en ny."

"Ja, jag har många nya sparade för kommande tider.", säger jag till honom medan vi väntar på hissen.

Vi tar hissen ner till lobbyn och går ut till Harrys bil. Jag glider in i passagerarsättet och suckar. Jag ser min reflektion i en av sidospeglarna.

Mitt hår är lite vågigt från duschen jag tog tidigare, och mina kinder är något rosa från kylan. Mina ögon är ljusa och livliga, fast jag vet inte varför. Jag tror det är av Harrys inflytande, men jag är inte säker.